Septuagesima 2013                    NÄSTA>
Predikan i Pingstkyrkan och gudstjänst i Fågelbergskyrkan

Gammaltestamentlig läsning 
Jona kapitel 3, vers 10 - kapitel 4 vers 11

När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hotat dem med; han lät det inte ske. Då blev Jona mycket missnöjd. I vredesmod bad han till Herren: ”Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.” Herren sade: ”Har du skäl att vara vred?” Jona lämnade staden och slog sig ner öster om den. Där byggde han sig en hydda, så att han satt i skugga medan han väntade på att få se hur det skulle gå med staden. Herren Gud lät nu ett kurbitsträd växa upp över Jona; det skulle skugga hans huvud och befria honom från hans missnöje. Jona blev mycket glad över kurbitsen. Men i gryningen nästa dag lät Gud en mask angripa trädet, och det vissnade ner. Och i soluppgången lät Gud en glödhet östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han var nära att svimma och önskade sig döden. ”Det är bättre för mig att dö än att leva”, sade han. Då frågade Gud honom: ”Har du skäl att vara vred för kurbitsens skull?” Jona svarade: ”Jag har alla skäl i världen att vara vred.” Herren sade: ”Du bekymrar dig för ett träd som du inte har lagt ner något arbete på och som du inte själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster — och dessutom många djur.”

Epistel Till de kristna i Filippi kapitel 1, vers 3 - 11
Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er, alltid, i alla mina böner för er alla. Och det är med glädje jag ber för er: ni har varit med i arbetet för evangeliet ända från första dagen, och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag. Det är som sig bör att jag tänker så om er alla. Jag har er ju i mitt hjärta; både när jag bär bojor och när jag försvarar och befäster evangeliet delar ni allesammans nåden med mig. Gud kan vittna om att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet. Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris.

Evangelium Evangeliet enligt Lukas kapitel 17, vers 7 - 10
Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.

Predikan

Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.

Låt oss börja där – i den mest anstötliga delen av det här evangeliet. Evangelium betyder glädjebudskap men hur kul var det här? ”Odugliga tjänare” – är det så vi ska betrakta oss? Som odugliga tjänare?

Jag gjorde ett försök att komma undan det här problemet genom att undersöka om det verkligen stod oduglig i den grekiska grundtexten, kanske var det bara en dålig översättning? Men jag fick ingen hjälp i mitt grekiska lexikon, det grekiska ordet axpeios användes särskilt om slavar och betyder verkligen värdelös, oduglig, oanvändbar, ovärdig.

Samtidigt undersökte jag vår tidigare svenska översättning och där fann jag en mildare översättning. I 1917 års svenska bibelöversättnings står det: ”Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra” Ringa tjänare låter ju betydligt mer lättsmält än odugliga tjänare. Så om någon haft fördomar mot den statliga svenska bibelöversättningen så kan man åtminstone i det här fallet inte anklaga den för att ha varit politiskt korrekt: man har ju skärpt innebörden i texten, gjort den ännu mer svår­smält, och något mindre politiskt korrekt än att kalla oss kristna för odugliga tjänare är nog svårt att hitta! Framför allt när översätt­ningen gjordes för en kyrka som på senare år varit så angelägen att tala om för alla att de duger som de är.

Samtidigt skulle man ju kunna säga att ett sådant här citat bekräftar den gamle kristendomskritikern Nietzsche när han beskriver kristendomen som en slavmoral, en moral som skapar självföraktande oduglingar i motsats till det övermänniskoideal som Nietzsche förde fram. Här hos Lukas säger ju Jesus det själv – vi ska tydligen betrakta oss som odugliga slavar!

Här måste jag också anknyta till min egen svenskkyrkliga tradition – den västsvenska gammalkyrkligheten. Här finns verkligen ett arv av något som man skulle kunna kalla uselhetsteologi. Kanske tydligast inom delar av den schartauanska traditionen i Bohuslän, ett arv som på många sätt överbe­tonade det mörka i den kristna människosynen. Det här har senare tiders generationer av präster fått kämpa med i själavården – många av de församlingsbor som vuxit upp i den bohusländska gammalkyrkligheten har under sin kyrkliga uppväxt vaccinerats med ett grundmurat självförakt där de just sett sig som enbart odugliga tjänare.

Bakgrunden till det här kan man säga mycket om. En del av orsaken kan man säkert hitta hos väckelseprästen Henric Schartau själv. Han levde på 1700-talet, ett århundrade som var präglat av den sk Upplysningen och som också i viss mån kan ses som en kyrklig kristid. Kyrkan befann sig på defensiven mot den nya förnuftstro som växte fram och många präster var klena försvarare av den kristna tron. På den här tiden kunde ju en präst­utbildning innebära en verklig klassresa för en fattig bondpojke, en genväg i karriärklättrandet. Och dessutom en ekonomiskt möjlig genväg eftersom det inte var ovanligt att teologistudier gav möjlighet till goda stipendier och då blev det möjligt också för fattiga bondpojkar att utbilda sig och göra karriär. Resultatet blev ibland präster utan djupare kallelsemedvetande och kanske i vissa fall t o m något slags kulturpräster som saknade en personlig tro. I denna kyrkliga nedgångsperiod kliver Schartau fram som en verklig profet som i opposition mot de förvärldsligade kulturprästerna lyfter fram frälsningsall­varet i den kristna tron. Det han sa behövde verkligen sägas just då som en reaktion mot ett prästerligt lättsinne, men problemet uppstod när en del av hans efterföljare bokstavligen sa samma sak hundra år senare.

Det här är ortodoxins ständiga problem – att efterföljare till någon stor ledargestalt hundra år senare, i en helt ny situation, inte förmår översätta budskapet utan bokstavligen upprepar det som behövde sägas hundra år tidigare utan hänsyn till att tiden är en annan och att förgrundgestalten sannolikt skulle sagt något helt annat om han eller hon fortfarande hade varit i livet! Och detta ortodoxins problem drabbade schartauanismen och gav oss ett arv som, utöver allt det goda, också innehöll en alltför mörk människosyn ackompan­jerad av den gamla syndabekännelsens ord: Jag fattig, syndig människa …

Därför är det en öm tå här på västkusten som Jesus trampar på när han i evangeliet säger de där anstötliga orden: På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.

Vi som var på väg att ta oss loss ur den där uselhetsteologin – är vi då odugliga slavar trots allt! Vi som äntligen hade börjat räta på ryggen och med frimodiga röster lärt oss sjunga ”Du vet väl om att du är värdefull” – är vi då ändå till sist odugliga tjänare?!

Det korta svaret på den frågan är NEJ! Nej, vi är inte odugliga tjänare, vi är tvärtom emellanåt dugliga tjänare, men den som ska lovprisas för det är inte du och jag utan Gud – Gud som gett oss allt vi har och kan. Gud som i sin barm­härtighet vill använda oss till sitt goda verk – som dugliga, använd­bara tjänare!

Men varför säger då Jesus på det där viset? Ja, dels kan man förklara det med det orientaliska sättet att uttrycka sig där överdrifter hör till språk­stilen. Minns t ex Jesu ord om att det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Vi möter det här också i dagens arabiska där invandrare från arabisktalande länder ibland kan ha svårt för att hitta de rätta nyanserna i svenskan just för att deras egen språkkultur är så drastisk och tillspetsad. Och det finns bibelöversättningar som tar hänsyn till det här och som därför utelämnar begreppet odugliga i dagens evangelium.

Men man skulle också kunna tänka sig att Jesus säger de här orden i ett sammanhang där lärjungarna gjort anspråk på belöning. Vi känner ju till att lärjungarna Jakob och Johannes bad Jesus om att få sitta på hans högra och vänstra sida i himmelriket. Kanske kände Jesus att han behövde stävja ett lönetänkande som var främmande för honom. Och då kommer vi in på den intressanta frågan om varför vi är kristna. Eller låt mig formulera den frågan som en liten gåta:

Vad är det för skillnad mellan en kristen och en oljearbetare?

Ute på Nordsjön finns det ju stora oljefält under havsbotten utanför norska kusten. För att kunna utvinna den här oljan har man behövt anställa folk till de stora oljeplattformarna. Det är ofta mycket farliga arbetsplatser med tämligen vidriga arbetsförhållanden, inte minst vintertid. För att få folk att ställa upp på det här fick man locka med extremt höga löner. Man jobbar tre månader om året och får sådär en halv miljon svenska kronor i lön, alltså en månadslön på ungefär 150 000 kronor.

Nu är det ju så att ingen skulle slita som ett djur på en livsfarlig oljeplatt­form om man inte fick bra betalt. Men hur är det då med oss kristna? Skulle vi vara kristna om vi inte kunde räkna med någon lön en gång i himlen? Men jag menar att om vi är kristna bara för att komma till himlen en gång och där få vår belöning, då har vi inte förstått vad kristen tro är, då har vi inte förstått vad det är att vara ett Guds barn! Och då skulle man kunna beskriva oss kristna med en dubblering av den där gåtan jag började med:

Vad är det för likhet mellan en kristen och en oljearbetare?

Jo, båda jobbar med sikte på lönen!

Vad är det då för skillnad mellan en kristen och en oljearbetare?

Jo, oljearbetaren har gjort sig förtjänt av sin lön!

Eller ta en annan liknelse: Om någon är ovanligt vänlig och uppoffrande mot en gammal människa blir man kanske lite varm om hjärtat. Men om det sen visar sig att den gamla var väldigt rik och att all den där vänligheten bara berodde på att hjälparen ville ställa sig in för att få del av arvet – ja, då är man kanske inte lika imponerad av den hjälpsamme!

Och på samma sätt kan man tänka om oss kristna om det är så att vi lyder Gud bara för att få den där belöningen en gång i himlen! Då är vi inte kärleksfulla, utan bara slugt beräknande – drivna av något som man skulle kunna kalla lönemoral. Men, om det inte är den där belöningen i himlen som driver oss - vad är det då som gör att vi är kristna? Jag ska försöka svara på den frågan, och jag vill ge tre svar:

1. Sann kärlek söker ingen lön!

Man skulle kunna jämföra kristen tro med kärlek mellan två männi­skor. Kristen tro är ett slags kärleksförhållande mellan en människa och Gud. Och nu är det ju så att ingen blir förälskad med beräkning. Eller vad säger ni om det här: Den där flickans far är miljonär, så jag tror att jag ska ta och bli förälskad i henne!

Är det kärlek? Nej knappast. I så fall är det falsk kärlek. För att bli förälskad innebär att bli drabbad av kärlek - man kan inte bli föräl­skad med beräkning! För då handlar det inte om äkta kärlek! Och på samma sätt är det med den som blir kristen med någon slags be­räkning i bakhuvudet om det lönar sig eller inte. Det här är inte fråga om sann kristendom, utan bara om falsk fromhet. Att bli kristen är att bli drabbad av Gud så som man kan bli drabbad av förälskelse. Ingen blir förälskad med beräkning, lika lite kan man bli kristen med tanke på någon lön! Där har vi en skillnad mellan en kristen och en oljear­betare!

2. Gud är oförutsägbar!

Om någon funderade på att ta jobb på en oljeplattform så skulle han eller hon nog börja med att göra en kalkyl – alltså en beräkning över fördelar och nackdelar. Då skulle man ställt alla nackdelarna med långa arbetsdagar, farliga arbetsuppgifter och frånvaro från familjen mot fördelarna med hög lön och lång ledighet efteråt.

Det här är exempel på en kalkyl. Men om man skulle försöka göra upp en sådan kalkyl över för- och nackdelar med att vara kristen, så in­ser kan ganska snart att det är omöjligt! Oljearbetaren kan ju i förväg ta reda på precis hur länge man måste jobba på oljeplattformen, han kan få veta precis hur mycket han kommer att få betalt o s v. Men vi kan inte räkna med Gud på samma sätt - Gud överraskar oss ständigt. Det märker vi t ex tydligt i en annan av den här söndagens texter – berättelsen om arbetarna i vingården där de som bara jobbat en enda timme fick lika mycket betalt som de som hade jobbat hela dagen. Vi kan inte förutsäga eller kontrollera Gud - att räkna med Gud är att räkna med att allt är möjligt och då går det inte att göra upp några pålitliga kalkyler i förväg.

Då kanske någon associerar till Uppdrag Granskning på TV i onsdags där man berättade om några afrikaner som kommit till Sverige för att plantera skog men när man kom hit ändrades plötsligt villkoren och man fick inte alls den lön man var utlovad. Skogsnicke hette den opålitlige arbetsgivaren men även om det finns en likhet i oförutsägbarheten så är Gud sannerligen ingen Skogsnicke utan snarare oförutsägbar i att han ger mer än utlovat, inte mindre.

Men även om Bibeln är full av löften om en himmelsk lön en gång i Guds rike, och fastän vi verkligen kan lita på de här löftena, så är det ändå på det viset att vi inte kan ta med Gud i kalkylen lika lätt som när det gäller arbete och lön på jorden! Det här är den andra skillna­den mellan att vara kristen och att vara oljearbetare. Till skillnad från oljearbetarens arbetsgivare så är Gud på något sätt oförutsägbar. Gud spränger alla våra försök att beskriva och beräkna honom!

3. Livet som kristen är lön nog!

”Nåd och tjänst” är överskriften över den här söndagens texter, och det kan faktiskt vara så att själva tjänsten är en Guds nåd. Att få vara kristen, att få vara Guds medarbetare i kampen för frihet, fred och rättvisa på jorden, att få räkna Jesus som min bror och Gud som min Far, att få lita på att jag ald­rig är övergiven och ensam - allt detta är en nåd över alla gränser. Det är nog och över nog. Någon mer lön behö­ver vi inte räkna med - arbetet är lön nog!

Så är det knappast för den som arbetar på en oljeplattform ute på Nordsjön - där är arbetet ett helvete och lönen ALLT! Men det led­samma är att många ser på samma sätt på kristendomen! Man ser det kristna livet som en tung plikt, som en börda som man inte skulle orka bära om man inte tänkte på lönen som väntar i himlen en gång. Men även om min kristna tro kan göra det obekvämt för mig emellanåt, och även om det faktiskt finns män­niskor som får offra livet för sin tro så är ändå kristen tro inte någon börda, utan precis tvärtom. Det handlar om att Jesus går vid min sida och bär mina bördor åt mig. Det är inte Gud som är bördan, utan det är mina synder och allt det trasiga i mig som är bördan - och den bördan vill Gud bära åt mig! Därför är livet som kristen lön nog även om det skulle innebära att jag får lida för min tro!

Så, se inte på din kristna tro på samma sätt som oljearbetaren ser på sitt arbete. Kristen tro är inte en massa saker som du måste göra, utan det handlar om allt det du får göra och får vara! Kristen tro är rättigheter mer än skyldig­heter, nåd mer än lag och lön mer än arbete! Även om vi kan lita på Guds löften om ett bättre liv i himlen en gång, så ska vi inte se det livet som en belöning för lång och trogen tjänst här på jorden. För tjänsten är lön nog! Det kristna livet på jorden är skäl nog för att vara kristen. Allt därut­över är nåd utöver nåd! AMEN

Låt oss be: 
Gud, om jag skulle uppfatta mitt liv med dig som en börda så kan det bara bero på att jag inte tagit av omslagspapperet på alla de där gåvorna du gett mig. Du är ingen börda, för det är du som bär mig varje dag och varje stund och för det vill jag tacka och lova dig. AMEN