4:e efter trettondag jul 2017       NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan

Stefan Risenfors

Gammaltestamentlig läsning -1 Kungaboken 17: 1 - 6

 Elia, en man från Tishbe i Gilead, sade till Achav: ”Så sant Herren lever, Israels Gud som jag tjänar, under de närmaste åren skall det varken falla dagg eller regn annat än på min befallning.”

 Herrens ord kom till Elia: ”Bryt upp, ta vägen österut och göm dig i Kerits bäckravin, öster om Jordan.

 Där kan du dricka ur bäcken, och jag har befallt korparna att förse dig med mat.” Elia gjorde som Herren hade sagt, han gick till Kerits bäckravin öster om Jordan och slog sig ner där. Korparna kom med bröd och kött till honom både morgon och kväll, och han drack ur bäcken.

 Epistel - Timotheos l 1:7 - 10

 Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud. Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början men som har blivit uppenbar nu när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet,

 Evangelium - Evangeliet enligt Matteus kapitel 14, vers 22 - 33

Jesus befallde sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.”

Beredelsetal
I dagens episteltext från 1 Tim skriver Paulus:

 Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud.

 

… lid för evangeliet du också… det låter så lättvindigt, så självklart. För en vecka sedan samtalade församlingsrådet om Mölndals pastorats tre värdeord: Modig, Angelägen och Närvarande. Och ni som läste Mölndals-Posten i veckan såg kanske helsidesannonsen med de här tre värdeorden där begreppet modig exemplifierades med Stensjökyrkans temakvällar. Och visst – det är kanske lite modigt att inbjuda kontroversiella gäster och diskutera kontroversiella teman som vi gör på temakvällarna…  men ändå inte! Kanske hamnade jag i något SÄPO-register för att jag inbjöd ryska konsulatet för ett år sen och kanske förlorade jag all trovärdighet hos några när jag inbjöd Sverigedemokraterna och hos några andra när vi kritiserade vapenexporten för snart två veckor sedan. Men modigt? Knappast! Vi tar ju knappast några risker med de där temakvällarna, vi utsätter oss inte för något annat än vissas ogillande. Men det som däremot vore modigt och – det vore att göra det som Paulus beskriver: att inte skämmas för evangeliet utan vara beredda att lida för att vi står för att vi är kristna i ett sammanhang där det kanske betraktas som löjligt, pinsamt och totalt omodernt. Det är något som kostar på! Mot den bakgrunden känns det väldigt lättvindigt när Paulus bara kastar ur sig: lid för evangeliet du också! Men det blir mer begripligt när vi läser hela meningen: lid för evangeliet du också, med kraften från Gud. Så låt oss då öppna oss för den kraften – den kraft som också har makt att förlåta – låt oss be och bekänna…

 Predikan

 Tänk dig nu att det inte är Petrus utan du som står med ena foten upp på relingen på den där lilla fiskebåten. Du hör hur Jesus kallar på dig därute i mörkret. Kom! säger han. Du ser vattnet och allt du vet om naturlagar säger dig att vattnet inte kan bära dig om du står upprätt mot vattenytan men du har ju sett att Jesus gjort märkliga saker i ditt liv förut … så du vågar! Du tar steget ut på vattenytan för du minns ju att han alldeles nyss ropade därutifrån: Lugn, det är jag. Var inte rädda. Du vet att det är din rädsla som under hela ditt liv hindrat dig från att leva fullt ut. Vad ska folk säga? Tänk om det inte lyckas! Jag orkar nog ändå inte! Det finns nog någon annan som har bättre förutsättningar… sådär har din rädslas röst ekat inom dig hela ditt liv och du vet att din rädsla är din allra största fiende. Men Jesus sa ju: Var inte rädd! Så nu vågar du, du trotsar din rädsla och tar steget ut på vattenytan …

 

 Jag har faktiskt aldrig prövat – att gå på vatten alltså! Men jag har heller aldrig hört Jesus ropa på mig utifrån nån sjö. Men däremot har jag ett antal gånger hört Jesus ropa i andra sammanhang. Nej, inte ropa – han är sällan övertydlig. Inte ropat utan snarare viskat. Och rösten kommer inte utifrån utan inifrån, ändå är jag rätt säker på att det var han som viskade även om någon annan kanske sagt att den där rösten var Guds röst eller den helige Andes röst, fast det är ju samma sak. Men ytterligare andra skulle sagt att den där rösten som manade mig att ta ett steg utanför min trygghetszon, den rösten har inte alls med någon Gud att göra utan det är bara en alldeles naturlig längtan efter utmaningar och äventyr. Människan har i alla tider velat testa sina gränser så detta att våga ta steget och lämna den trygga båten – det är bara naturliga instinkter som evolutionen försett oss med för att de på något sätt är eller har varit bra för vår överlevnad… Kanske har de rätt men det stör mig inte alls för evolutionen är också en av Guds röster så för mig är det fortfarande Jesus som kallar när jag ur mitt inre kallas att ta det där steget. Åtminstone ibland, inte alltid, för det finns risker som utmanar mig men där jag verkligen tror att Gud vill att jag ska stanna i båten. För att jag ska ana Guds röst måste det finnas ett element av att jag tar den där risken för någon annans skull – det måste finnas någon tydlig nytta bakom risktagandet, anledningen till det där steget måste på något sätt vara kärlek!

 

 Jag vet inte om du håller med om allt det här. Jag vet inte om du instämmer i att rädslan också är din största fiende och att denna rädsla är det som mer än något annat hindrar oss från att leva livet fullt ut. Men det är inte säkert att det är rädsla som får oss att avstå från en utmaning.  Det kan också handla om hänsyn – du kan inte riskera något för det är inte bara din egen trygghet du riskerar utan också andras. Att i det läget kasta sig ut i varje utmaning vore självupptaget och kärlekslöst – då kan det största modet istället vara att säga nej, avstå också när man själv vill och då anklagas för att var feg. Att stå ut med de anklagelserna kan också vara uttryck för mod!

 

 När jag har tyckt mig höra Jesu röst kalla så har jag ibland följt den och ibland tvekat och stannat. Fast det vanligaste har nog varit att jag först efteråt förstått att där fanns en kallelse som jag inte lyckades identifiera eller kanske inte ville identifiera just för att jag var rädd. Det finns ju tusen sätt att vifta bort den där inre rösten så att man inte ens behöver få dåligt samvete – tusen bortförklaringar, tusen ursäkter!

 

Igår hörde jag den där rösten igen när jag lyssnade till den irländske jesuitprästen Peter McVerry som under 40 år arbetat i ett av Europas mest brutala slumområden i Dublin. Han har arbetat med och för hemlösa ungdomar och allt började på 70-talet med att han och några andra jesuiter fick uppdraget att göra något för alla de ungdomar som hoppade av skolan. Då mötte han en nioårig pojke som efter en fruktansvärd barndom levde som hemlös och det mötet gav hans liv en ny riktning. Han lyssnade till hur Jesus i det mötet viskade som till Petrus: Kom! Och han gjorde som Petrus, han tog steget ut ur tryggheten och 40 år senare leder han ett arbete med 15 härbärgen med 750 sängplatser för hemlösa och 200 anställda. Han säger att livet bland de hemlösa ungdomarna har förändrat honom totalt – förändrat hans sätt att läsa Bibeln, förändrat hans teologi och förändrat honom som människa utifrån och in. Han säger att han möter Jesus där i slummen, varje dag! Aldrig har han varit närmare Jesus än bland dessa Guds barn som råkade födas med alkoholiserade föräldrar, som blev misshandlade redan som barn och uttvingade i prostitution av sina egna föräldrar. Bland dessa drogberoende, kriminella, våldsamma och desperata barn och ungdomar möter han Jesus varje dag!

 

 När man hör en sån där berättelse är det lätt att få dåligt samvete för sitt eget ombonade liv och eftersom hans efterföljelse varit så total är det också lätt att bara rygga tillbaka i tyst beundran. Men den här prästens råd till de människor som söker honom är bara: lev enkelt och dela generöst!

 

 Men nu handlar det om dig och mig. Har vi som Petrus hört Guds röst kalla oss ut ur vår bekväma trygghetszon? Om vi inte har hört den – beror det då på att den inte har viskat eller på att vi inte har lyssnat för att vi inte har velat lyssna? Eller beror vår dövhet på att vi ständigt låter den viskande rösten överröstas av tusen andra mer högröstade röster i våra liv – vrålande röster som helt enkelt gjort oss lomhörda för varje inre viskande röst!

 

 Jag vet inte vad den där rösten kallar dig till men jag tror att den finns där och jag tror att du kan lita på att den inte bara utmanar utan också lugnar: Lugn, det är jag. Var inte rädda! Dina utmaningar kan handla om något helt annat men om vi ska lyssna till den där irländske jesuiten så kan det ju vara så att den där frågan på framsidan av senaste utgåvan av församlings-bladet kanske ackompanjeras av en inre röst hos dig. Frågan löd: Har du plats för någon av dem? Och då handlade det om att ge plats för en enda av de hundratusentals flyktingar som behöver integreras i vårt land. En enda!

 

 Den irländske jesuiten slutade med den där gamla berättelsen om flickan som såg en hel strand full av strandade sjöstjärnor som höll på att dö – hon började kasta tillbaks en efter en i vattnet. En vuxen kom förbi och sa att det där är ingen idé – ser du inte hur många tusen det är! Din lilla insats gör ändå ingen skillnad! Då svarade flickan:jo, den gör skillnad för den här sjöstjärnan …  och för den här … och så fortsatte hon kasta sjöstjärnor i vattnet.

 

 Vi har ju hört det förut – bara en droppe i havet … men å andra sidan består havet av inget annat än droppar. Eller med Stig Dagermans berömda rader:

 

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.

 

Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.

 

Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler

 

En hungrande människa mindre betyder en broder mer

 

 Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom.

 

 Du får alltså bli rädd sedan du lämnat båten. Du får t o m med börja sjunka – det där du vågade kanske inte alls blir som du tänkt dig men då räcker det med tre ord: Herre, hjälp mig! Jesus finns där, beredd att gripa in så snart du bjuder in Honom. AMEN