4:e efter Trettondedag jul 2001      NÄSTA>
Visitatioshögmässa
Stefan Risenfors

Evangelium Joh 5:1-14
Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till' Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: "Vill du bli frisk?" Den sjuke svarade: "Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig." Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå." Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick. Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till honom som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd." Han svarade: "Den som gjorde mig frisk sade åt mig att ta min bädd och gå." De frågade: "Vem var det som sade åt dig att ta den och gå?" Han som hade botats visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen. Efteråt fann Jesus honom i templet och sade till honom: "Du har blivit frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre."

Predikan
Evangeliets berättelse styrks av att man idag vid arkeologiska utgrävningar funnit vad man tror är Betesdadammen i Jerusalem - det handlar om två bassänger som var förbundna med en rad med pelare. Bassängerna fick vatten från en källa med periodiskt flöde, som ansågs ha undergörande kraft. I senare handskrifter till Johannesevangeliet finns en kommentar till detta. Där står det i johannestexten: "Ty en ängel från Herren steg då och då ner i bassängen och rörde upp vattnet, och den förste som steg i vattnet sedan det hade rörts upp blev frisk, vilken sjukdom han än hade."

En källa med periodiskt flöde, en källa som ligger dold och stilla men som utan fastställd tidtabell och utan förvarning börjar strömma och skapa virvlar i den stilla dammen! Är inte detta en bild för kyrkan och för livet som kristen? Är inte kyrkan en Betesdadamm som ofta ligger stilla och orörlig, men där det då och då strömmar till levande vatten som får saker att hända i människors liv!?

Enligt vår färska statistik så var det totalt 18999 gånger förra året som en människa steg in i någon av våra båda kyrkor och deltog i en gudstjänst. Hur många av de gudstjänstbesöken låg dammen stilla och hur många gånger var det någon som verkligen fick ta emot friskt, levande vatten i sitt inre? Det där har vi ingen statistik på - inte ens det faktum att gudstjänstbesöken ökade med 4500 under förra året kan tas som en intäkt på att det under förra året var fler än tidigare som fick uppleva den nåden. Möjligen skulle man kunna tänka sig att det under förra året var fler som fick något slags positiv upplevelse av en gudstjänst och som därför återkom lite oftare och kanske tog med sig andra. Så har det nog varit eftersom gudstjänstdeltagandet har ökat med över 30%, men ändå hade det kunnat vara så att inte ett enda av de där 18999 gudstjänstbesöken ledde till att levande vatten strömmade in i ett människohjärta. Det där Betesdaundret har nämligen mycket lite med "positiva gudstjänstupplevelser" att göra. Det kan vara så att en gudstjänst med överfull kyrka där alla efteråt talar mycket uppskattande om både musik och predikan, det kan vara så att den gudstjänsten inte har öppnat några inre källsprång utan alltihop har rört sig på ytan, i gamla bekanta vatten.

Samtidigt kan det ha varit så att en av våra minst besökta och mest tråkiga gudstjänster verkligen kan ha öppnat de där dolda källsprången som gör att levande vatten strömmar från Guds källa in över en människas inre förtorkade landskap. Det kan vara en sömnig sommarsöndag med sju personer i kyrkan, det kan vara en predikan som mest gör mig sömnig och ett oinspirerat orgelspel som drar oss genom långa nötta psalmverser. Det kan vara så att alla sju lämnar kyrkan med en gäspning, ingen känner sig berörd, ingen känner sig träffad, ingen känner sig inspirerad. Alltihop är så långt ifrån en "positiv gudstjänstupplevelse" man kan komma och man skyndar sig hem eller ut för att få något slags positiv behållning av den här dagen. Samtidigt kan det vara just den gången nåt verkligt stort hände i en människas liv, vattnet kom i svallning men på sådana djup att jag inte ens märkte det själv. Kanske var det ett enda ord i en text, i en psalm eller i predikan - ett enda ord som omedvetet bet sig fast, som långsamt öppnade nya horisonter. Långt efteråt märker jag kanske förändringen men ändå är det långt ifrån säkert att jag kan säga när det började, jag kanske helt har glömt bort den där tråkiga gudstjänsten, men ändå kan den alltså har satt spår för evigheten i mitt liv!

Jag skulle önska att vi alla gick till kyrkan varje söndag med den här andlösa förväntan - att vi inte låter lura oss av att Betesdadammen verkar ligga stilla, utan är medvetna om att den här kyrkan är förbunden med en underjordisk andlig källa med periodiskt flöde. När som helst kan vad som helst hända - det kan vara stort och spektakulärt så att alla märker vad som sker, men det kan också vara tillflöden som sker på sådana djup att ingen av de närvarande märker något!

Kanske skulle den här sortens andliga förväntan helt förvandla våra gudstjänster - om alla satt här beredda varje söndag på att en andlig källa när som helst kan börja flöda! I mitt inre eller i någon annans inre kan det när som helst äga rum, utan förvarning. Tänk er att ni är de sjuka runt Betesdadammen, ni ligger där och med spänd förväntan betraktar ni oavbrutet vattenytan, för när som helst kan det stillastående vattnet börja röra sig, som ett tecken på att den periodiska källan har börjat flöda. I motsats till mannen som legat där i 38 år, så har ni någon som kan hjälpa er ner i vattnet. Jesu makt att hjälpa var ju rubriken för den här söndagen, och det är just han som också idag har makt att hjälpa. Idag hjälper han genom sin helige Ande, och det är Anden som är den som kan föra dig till de där levande strömmarna när vattnet börjar strömma!

När vi sitter här vid Stensjökyrkans Betesdadamm så är det alltså inte en hjälpare vi saknar - den helige Ande har vi alla tillgång till. Men ett större problem kan vara att vi saknar sjukdomsinsikt. Runt Betesdadammen var alla mycket medvetna om att de behövde hjälp - deras sjukdomar verkar inte ha varit av det mer subtila slaget - i evangeliet talades det om blinda, lama och lytta. De var mycket medvetna om sina handikapp och var därför oerhört motiverade när det gällde att försöka vara först ner i vattnet när det började svalla. Men hur är det med oss - vi kanske inte alls tycker att det är vi som är de sjuka?! Vi kanske mer uppfattar oss som några som är här för att hjälpa någon annan ner i vattnet. De flesta, utom mannen som Jesus botar, verkar ju ha haft medhjälpare för detta ändamål där vid dammen.

Vi som lider av andliga sjukdomar av mycket mer subtil karaktär än krymplingarna vid Betesda, är möjligen vårt största problem att vi inte fattat att det är vi som behöver det där levande andliga källvattnet i våra liv?! Vi är inte här i kyrkan för någon annans skull, vi är här för vår egen skull, antingen vi fattat det eller inte.

Det hebreiska namnet Betesda betyder egentligen Flödeshuset. Vilket vackert namn det skulle vara på en kyrka, eller kanske som förnamn på en kyrka: Flödeshuset Stensjökyrkan. Det skulle vara namn som påminde oss om att det som delas här i kyrkan är inte bara mänskliga erfarenheter som vi själva bär in, utan namnet Flödeshuset skulle påminna oss om att denna kyrka står i en hemlighetsfull förbindelse med den dolda källa vi kallar Gud. En oändlig källa med levande vatten. Just det levande vatten som vi talat om under de två senaste söndagarna med berättelsen om hur Jesus möter den samariska kvinnan och talar om en källa med levande vatten: "Den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."

Våga tro att den källan finns också här i din egen kyrka, våga tro att det levande, läkande vattnet kan bota också din sjukdom - den tomhet du bär på eller den skuld du känner. Och vänta dig då mycket av varje gudstjänstbesök här i Flödeshuset, när som helst kan vad som helst hända! Vad som helst som på längre sikt kan innebära befrielse och nytt liv - det räcker att en enda droppe av det levande vattnet tränger igenom dina vallar, det kan räcka för att livet ska börja spira på ett sätt som du aldrig kunnat ana. Kanske är det bara din förväntan som saknas, kanske är det den som gör hela skillnaden?

För om det är så att du upplever dig vandra i en andlig öken - våga då tanken att det är en invallad öken. Det är dina uppallade sandsäckar som hindrar vattnet från att tränga in och bevattna det torra, du behöver alltså inte leta efter vattnet! Det finns i överflöd och det finns här i flödeshuset. Däremot behöver du flytta en del inre sandsäckar som blockerar vattnet. men också det kan du få hjälp med - våga tro att Jesus har makt att hjälpa, också dig, också idag!

AMEN