Skärtorsdagsmässa 2013  NÄSTA> 

GT-text 2 Mos 24:3-11

När Mose kom och underrättade folket om vad Herren hade sagt och om alla hans stadgar svarade alla med en mun: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra." Sedan skrev Mose ner allt vad Herren hade sagt.

Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenstoder för Israels tolv stammar. Därefter gav han några unga israeliter i uppdrag att offra brännoffer och slakta tjurar som gemenskapsoffer åt Herren. Mose tog hälften av blodet och hällde i skålar och hälften stänkte han på altaret. Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: "Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom." Mose tog blodet, stänkte det på folket och sade: "Med detta blod bekräftas det förbund som Herren har slutit med er på grundval av alla dessa befallningar."
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp på berget, och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir; det liknade själva himlen i klarhet. Han lyfte inte sin hand mot de främsta i Israel. De skådade Gud, och de åt och drack.

Epistel 1 Kor 10:16-17

Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.

Evangelium Mark 14:12-26

Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna Jesus: "Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?" Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: "Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss." Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden. På kvällen kom han dit med de tolv. Medan de låg till bords och åt sade Jesus: "Sannerligen, en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig." Då blev de bedrövade och frågade honom, den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?" Han svarade: "Det är en av de tolv, han som doppar i skålen tillsammans med mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människo­sonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född." Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: "Ta detta, det är min kropp." Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: "Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike." När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. SÅ LYDER DET HELIGA EVANGELIET!

Beredelsetal

I kvällens lilla agenda finns ett fel. Enligt agendan skulle kören ha sjungit nu men jag hade råkat skriva in körsången på fel plats och eftersom jag redan hade kopierat upp agendorna lät vi det vara så. Jag hade för bråttom helt enkelt och slarvade. Vissa misstag är enkla att erkänna, dels för att vi inte har något val – felet är så uppenbart och det är så självklart att det är jag som är ansvarig för misstaget. Dels är de här misstagen lätta ett erkänna eftersom de inte är så allvarliga - det är småmissar helt enkelt. Men andra misstag är desto svårare att erkänna. Framförallt misstag som får stora konsekvenser, och misstag där vi handlat i god tro och ändå gjort något som kanske skadat en annan människa. De misstagen är svåra ett erkänna och där kan vi ibland börja försvara oss på ett sätt som kan göra ännu mer skada än det första misstaget. En annan sorts misstag som är svåra att erkänna är misstagen där det inte är självklart vem som bär ansvaret, vem som gjorde fel – där kan vi hamna i ändlösa diskussioner eller i isande bitter tystnad.

Nattvarden förknippar förmodligen de flesta av oss med förlåtelse och förlåtelse förknippar vi i sin tur med synd, alltså misstag. Jesus dog för våra synder är ju en av våra klassiska kristna dogmer och den har ett mycket tydligt stöd i evangeliernas berättelser. I år läste vi Markus berättelse från nattvardens instiftelse och där talas det inte så mycket om synd och förlåtelse men Matteus har en lite mer utförlig variant och där säger Jesus uttryckligen: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. Men varför är Bibeln, Jesus och kyrkan så upptagna av det här med synd? Är det inte väldigt destruktivt att fokusera så på våra misstag?

Ja, de frågorna är befogade och visst har kyrkan ibland varit alltför uppta­gen av påstådda eller verkliga synder. En marknadsekonom skulle väl kanske tycka att det är rätt självklart – om kyrkans främsta produkt är nåd så måste man ju först skapa en marknad, ett behov – precis som alla andra som har något att marknadsföra måste kyrkan få folk att uppleva skuld för det är först då som de behöver förlåtelse och då behöver de Jesus och då behöver de kyrkan. Och i de resonemangen brukar ofta ett alldeles särskilt begrepp dyka upp – skuldbelägga! Att det inte handlar om verklig skuld utan att det är påförd skuld, falsk skuld.

Visst kan det ibland ha varit på det viset men frågan om synden och skulden är betydligt större än så. Skulden är verklig och behöver därför inte uppfinnas av kyrkan, för den finns redan i människors hjärtan. Vi kan förtränga den mer eller mindre effektivt och det tror jag är det vanligaste syndromet i vår kultur och jag tror att denna förträngda skuld rent av är ett folkhälsoproblem. Skuld som finns men som inte erkänns och aldrig formuleras – den kan bara äta sig inåt och göra oss alltmera ihåliga och tomma! När Jesus instiftar nattvarden öppnar han en väg för alla oss som är medvetna om att våra misslyckanden och svek är av en annan dignitet än en felskriven agenda. I en kärlek som är större än vi kan fatta tar han på sig allt det som blev fel i våra liv och vi kan vandra vidare med rätade ryggar och öppen blick. Låt oss be och bekänna …