2:a  efter Trettondedagen 2013   NÄSTA>
Predikan vid visitationshögmässa i Härryda kyrka kl 10

Gammaltestamentlig läsning
Jesaja kapitel 55, vers 1 - 4
Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta! Kom och få säd utan pengar, vin och mjölk utan att betala! Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd, er lön på sådant som inte mättar? Lyssna till mig, så får ni äta gott och njuta av feta rätter. Kom till mig och hör noga på, lyssna, så får ni liv. Jag sluter ett evigt förbund med er, den nåd jag visat David skall bestå. Honom gjorde jag till ett vittne för folken, till furste och härskare över dem.

Epistel
Johannes uppenbarelse kapitel 22, vers 16 - 17

Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Evangelium Johannes kapitel 4, vers 5 - 26
Jesus kom till en stad i Samarien som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten.

Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat.

Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.)

Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.”

Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?”

Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.”

Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Jesus sade: ”Gå och hämta din man.”

Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.”

Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.”

Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.”

Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”

Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.”

Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Predikan

Det finns inga älvar i Israel, men det finns en liten å som kallas Jordan - un­der torra somrar lär den inte vara mycket mer än en bäck. Källorna finns i bergstrakterna norr om sjön Gennesaret uppe i Galileen och utflödet sker i Döda Havet ca 10 mil söder om Gennesarets sjö. Gennesarets sjö är en fisk­rik, levande sjö med tillflöden norr om sjön och utflöde i Jordan i söder. Döda Havet däremot ligger ca 400 meter under havsytan och har bara till­flöden men inget utflöde. Vattnet försvinner genom att avdunsta i den starka värmen och kvar blir ett dött saltvatten med salthalter på ca 35%.

I stort sett allt vatten i Döda Havet kommer via Jordan från Gennesarets sjö. Det är alltså samma vatten i Döda Havet som i Gennesaret. Ändå är den ena sjön levande medan den andra är död. Enda skillnaden är alltså att den ena sjön saknar utlopp, vattnet blir kvar som i en stillastående reservo­ar. Jämförelsen mellan Gennesarets sjö och Döda Havet säger kanske inte bara något om vatten. Det här säger kan­ske något om att ett land mår bra av både invandring och utvandring, båda flödena är viktiga för en kulturs överlevnad. Och de båda sjöarna säger också något om livet som kristen. Den människa som bara tar emot utan att ge vidare kommer att bli som en reservoar för dött vatten, men den som har både ett inflöde och ett utflöde, den som ger vidare, den människan kommer att leva i ett flöde av levande vatten.

Vi ska nu tala om ett möte som beskrevs i dagens evangelium. Ett möte mellan två kön som ofta har så svårt för att förstå varandra, ett möte mellan två främlingar - främlingars möte blir ofta tysta och fyllda av misstänksam­het. Det var också ett möte mellan två folkslag som föraktade varandra, judarna betraktade samarierna som avfällingar från den rätta tron och föraktet var ömsesidigt - en jude kunde inte passera ge­nom Samarien utan att riskera att mötas av stenkastning. Till allt detta kommer att kvinnan var föraktad av sitt eget folk eftersom hon levde lösak­tigt. Jesus hade kunnat ana det även utan sin gudomliga klarsyn - en kvinna som kommer ut till brunnen utanför stan mitt på dagen när det är som var­mast och när anstän­digt folk håller sig inomhus, en sådan kvinna måste vara folkskygg av någon speciell anledning. Som rättrogen jude skulle Jesus ab­solut inte tilltala en sådan kvinna, allra minst som hon var samarier! Ändå gör han det, och öppnar därmed för ett av Bibelns allra mest underbara möten. Och detta möte ska vi betrakta genom fem korta citat ur texten:

1. Jesus var trött

Det som skapar mötet mellan Jesus och kvinnan är inte Jesu styrka utan hans svaghet. Han var trött och behövde vila sig vid brunnen medan lärjung­arna handlade mat, och han var törstig. Hade han inte varit trött så hade de aldrig träffats och hade han inte varit törstig så hade han inte haft någon naturlig anledning att tilltala henne. Här ser vi ett Guds återkomman­de mönster - han handlar med oss mer genom vår svaghet än genom vår styrka! Därför ska vi inte vara rädda för vår svaghet, utan snarare förvän­tansfulla – Gud - vad tänker Du använda denna min svaghet till?

2. Ge mig något att dricka!

Att be om en tjänst är obekvämt av tre anledningar - dels blottar jag min svaghet, jag behöver något som jag inte kan ordna själv, dels försätter jag mig i något slags tacksamhetsskuld om jag får det jag ber om, och dels tar jag risken att mötas av ett nej.

En av ökenfäderna säger: Lär din mun att säga det du har i ditt hjärta, men av de här tre anledningarna tiger vi ofta när vi behöver något. Och kanske är grunden till tigandet just detta att vi inte vill acceptera vår egen svaghet. Nu finns det ju bra kamouflage för den här rädslan - man vill ju inte besvära, man vill ju inte vara någon till last, dom har säkert så mycket ändå - dom ska inte behöva bära mina bekymmer också, eller den där definitiva ursäkten för att slippa fråga - honom kan jag ju inte fråga för han skulle ju inte kunna med att säga nej om han inte ville låna mig häcksaxen!

Visst hade Jesus också kunnat finna goda ursäkter för att slippa be kvinnan om vatten. Förutom allt det där vi redan pekat på när det gäller den sociala och religiösa klyftan mellan dem, så hade det ju räckt med lite gentleman­na­mässighet - hon var ju redan trött och svettig av hettan - inte kunde man be henne hämta upp mer vatten! Men Jesus accepterar sin svaghet och struntar i alla religiösa och social normer - han säger bara det han har i sitt hjärta - Ge mig något att dricka!

Vi ska inte var så rädda för att be varandra om tjänster och framförallt ska vi inte vara rädda för att be främlingar om tjänster. Vi ska unna människor att få vara starka och utgivande, och vi ska unna dem att få hamna i något slags moraliskt överläge. Det är nyttigt för oss att få lära oss ta emot och det är nyttigt för dem att få ge - se bara på Gennesarets sjö, vi behöver både ett inflöde och ett utflöde för att få känna oss som levande människor!

3. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv

Det officiella målet för svensk biståndspolitik har under många år varit att ge hjälp till självhjälp - alltså: istället för att förse Vietnam med papper så byggde vi ett pappersbruk där så att de själva kan tillverka sitt papper med råvaror från sina egna skogar. Det här är en närmast självklar strategi för mellanfolkligt bistånd och bygger på den givna förutsättningen att varje na­tion har egna resurser i form av arbetskraft och råvaror.

Men när Jesus talar om att det levande vattnet blir en källa i mottagaren, så syftar det inte bara på att Jesus vill frigöra våra egna inre resurser. Visst handlar det delvis om att han vill hjälpa oss att frigöra resurser som redan finns i oss, och det är sannerligen mycket nog. Inte heller är det konstigt att vi människor har så stora oexploaterade inre rikedomar - vi är ju faktiskt skapade till Guds avbild och därför ryms det mycket i våra fördolda djup. Det här har man insett i den sk nyandligheten där mycket handlar om själv­frälsning - att gå till sina egna inre oförlösta resurser.

Men kristendomen lär att detta inte är tillräckligt - för det första för att vi inte på egen hand kan frigöra alla våra inre resurser. När vi försöker på egen hand så är det som att gå in i en guldgruva med pennkniv, visst kan man lyckas karva loss något men inte är det mycket. Att likna den heliga Ande vid en tryckluftsborr är kanske inte särskilt lyckat, men möjligen säger det något om skillnaden i effektivitet när det gäller att frigöra vårt eget inre guld.

Men kristen tro handlar om något mer än att bara släppa in den store Frigö­raren i sina inre gruvgångar! Kristen tro handlar också om att erkänna att allt guld som bryts i vårt inre är förorenat. Guldet måste renas och den ende som kan göra det är Jesus Kristus. Kanske kan man då jämföra den inre källan som Jesus talar om med vattnet för en guldvaskare – det strömmande vattnet som spolar bort allt grus och frigör det rena guldet!

4. Gå och hämta din man

Det är ingen aningslös Jesus som säger så till kvinnan, utan det är en Mäs­tare som redan vet precis allt om den här kvinnans havererade liv. Också han känner till det som de hånflinande grannarna alltför väl känner till - hon och hennes karlar, det är en tröttsamt repeterad visa på stan sedan många år. I de anständigas ögon är detta hela hennes identitet – äktenskaps­bryterskan, horan, synderskan. När nu också främlingen tar upp denna hennes svagaste punkt, så skulle man kunna vänta sig att hon omedelbart skulle hamna i aggressiv försvarsställning i väntan på att ännu en gång bli dömd och föraktad. Men kanske är det något i hans röst, kanske är det något i hans ögon - hans fråga om det mest känsliga utmynnar istället i ett stilla samtal om det som inte bara är det mest känsliga utan också det mest angelägna. Och så är det ofta också i våra liv – just smärtpunkterna kan vara ingångar till den där inre guldgruvan!

Kanske är det så att vi alla har något i våra liv som vi vägrar släppa kon­trollen över. Något där vi drar en gräns för överlåtelsen och omedvetet sä­ger att den här synden vill jag ha för mig själv, någon frihet måste jag ha! Det kan handla om min privatekonomi, det kan handla om min sexualitet eller mitt sätt att behandla mina närstående eller något annat som vi finner alltför svårt att förändra. Och så kapslar vi in det - hit men inte längre! Men Jesus vet att den där enda punkten kommer att skava på er relation så länge den inte är lyft till ytan. Det kan räcka med just detta - för alla smärtpunkter blir inte försonade och helade i det här livet. För den som vill möta Jesus och ta emot det levande vattnet behöver därför överlåtelsen vara total och utan reservationer - det är bara om du överlämnar hela dig som han kan plantera den där källan i dig, källan med levande vatten, källan med flödet som ger evigt liv.

5. … den som talar till dig

Den judiska filosofen Martin Buber talar om att den enda meningsfulla rela­tionen är den mellan ett jag och ett du, som befinner sig i ett ständigt sam­spel, en levande dialog. Det är så lätt att Gud istället blir ett objekt för mig - något jag talar om, analyserar och objektifierar. Men Gud vill vara ett Du i ditt liv. På min anslagstavla står en liten devis: Gud är ett väsen som inte kan omtalas, utan bara tilltalas. Gud vill att du talar till honom och med honom, och inte så mycket om honom. Och han talar ständigt till dig, han talar genom allt det han låter dig uppleva, och genom alla du möter. Inte minst talar han till dig genom din svaghet, så se på dig själv och din brustenhet med andakt och förväntan! Han finns också där - mitt bland alla de havererade drömmarna! AMEN