Döden och livet

16:e sönd eft Trefaldighet, 1:a årg 2018-09-16

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10  >>NÄSTA

GT-text:       Jesaja 26:19

Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land.

Epistel – 2 Kor 4:7-14

Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: 'Jag tror, därför talar jag.' Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.

Evangelium – Joh 11:28-44

Marta gick hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ”Mästaren är här och kallar på dig.” När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sade: ”Herre, kom och se.” Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Men några av dem sade: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?” Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen.” Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Beredelsetal

Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig .. så börjar dagens episteltext från 2 Kor 4. vi är lerkärlen och i Bibelns värld var lerkärl något vardagligt, enkla hushållskärl – som dagens kastruller. Det handlar alltså inte om konsthant­verk från någon känd keramikverkstad utan massproducerade vardags­produkter och när det gäller sådana så brukar ingen lägga märke till själva kärlet utan det enda intressanta är vad som finns i kärlen, i kastrullen eller grytan.

 

Vi är lerkärl, det betydelsefulla är det som finns på insidan. Men låt oss då ställa oss frågan hur mycket vi vårdar insidan jämfört med hur mycket vi vårdar utsidan. Hårschampo, tvål och diverse andra kroppsvårdsprodukter och kanske kosmetika och så kanske träning, frisör o s v. Det blir ändå rätt mycket möda vi lägger på utsidan, men vårt inre – ägnar vi lika mycket uppmärksamhet åt det? Det som är så oändligt mycket viktigare än utsidan – vårdar vi verkligen vår insida? Har vi några andliga träningsprogram? Söker vi stillheten, stannar vi upp i bön och läser vi vår Bibel. Låt oss ställa oss frågan hur mycket vi vårdar vår insida när vi nu ber och bekänner…

Predikan

Kanske tusen gånger har jag vid det här laget stått vid en kista och i den där kistan har det legat en död människa. Det blir rätt många begravningar under 34 år som präst, så kanske tusen. Och ungefär lika många gånger har jag tänkt att det inte är en död människa som ligger i den där kistan utan något annat. Biologiskt material som en gång tjänade som kroppshydda åt en människa men när den människan dog så lämnade det som är människa den där kroppen. Och kvar blev biologiskt restmaterial som man i princip skulle kunna kompostera. För det är inte längre en människa, det är något annat.

 

När jag försöker förklara för barn vad som finns i kistan på deras farfarsfars begravning så brukar jag likna det vid avlagda kläder. Jag påminner dem om att de växer ur kläder när de växer och på samma sätt har nu deras farfarsfar vuxit ur de tillfälliga kläder som var hans kropp. Så det som finns i kistan, det vi ska gräva ner i jorden, det är ungefär som avlagda kläder.

 

Jag tänker faktiskt på det viset men det kan låta vårdslöst, som att det inte är så viktigt när jag talar om tusen begravningar och biologiskt restmaterial. För i den där kistan finns ju så mycket mer – där finns något som represen­terar minnet av ett helt människoliv, av omfamningar och gräl, av missför­stånd och kärleksförklaringar, av tusentals morgnar vid frukostbordet, minnet av ögonkast och leenden, minnet av tonfall och värme. Och som anhörig är det också en del av mig själv som ligger i den där kistan, för vi blir till i mötet med andra människor och där ligger någon som varit med och format mig till den jag är.

Men allt det där är bara symboler för i kistan finns egentligen ingenting av det som gjorde honom eller henne till den han eller hon var. Och då nalkas vi frågan om vad liv egentligen är för något. Och jag minns första gången jag såg den död människa – hur jag spontant slogs av den där insikten – känslan av frånvaro, hon är inte längre där, hon är någon annanstans! Så vad är då det där andra, det där som inte kan stängas in i en likkista – vad är det för någonting, och var är det efter döden? Kan det på något sätt placeras i rummet eller är det i en annan dimension – är hon i en annan dimension och är det då fortfarande hon?

 

Men när vi börjar prata om andra dimensioner så blir det som i de där Matrix-filmerna och då är det bara att ge upp – våra hjärnor är helt enkelt inte konstruerade för att tänka sig fler dimensioner än de vi redan känner och redan dimensionen tid har förmåga att göra oss vimmelkantiga när vi börjar tala om evighet och rumtid och andra obegripligheter. Vi måste alltså ge upp när det gäller insidan av det vi kallar död.

 

Och egentligen är det på samma sätt när det gäller liv. Inte heller liv kan förklaras mer än att vi pekar på tusentals biokemiska processer som pågår i våra kroppar just nu. Något slags molekylernas dans som ingen forskare någonsin vare sig lyckats förstå eller förklara på ett begripligt sätt.

 

Rubriken för idag var alltså Döden och livet, och döden står faktiskt först. Vi brukar ju annars säga Livet och döden i den ordningen för död förutsätter liv, inget kan dö som inte först har levat men på något sätt är det som att döden är den enda ingång i mysteriet liv som har något väsentligt att säga. Vi kan inte förstå livet när vi är mitt i det, men mot bakgrund av en människas död blir det lite mer synligt och inte bara något slags osynligt normaltillstånd. Döden gör livet synligt på något sätt.

 

Men ni märker hur jag hela tiden halkar i mina tankar för precis så obegrip­ligt är detta med liv, det handlar om ett mysterium och mysteriet liv är onekligen större än mysteriet död eftersom död bara är frånvaro av liv, döden har ju ingen egen kvalitet utan det är precis som med mörker. Mörker har inte heller någon egen kvalitet utan är bara frånvaro av ljus.

 

Tusen begravningar började jag med, tusen dödsfall, men låt oss nu äntligen ta steget till ett alldeles speciellt dödsfall, nämligen det som det talas om i dagens evangelium: Lasaros död.

 

Lasaros har redan varit död och begravd i fyra dagar när Jesus kommer fram till Betania. Några av begravningsgästerna är fortfarande kvar hemma hos Marta och Maria för att gråta med dem och trösta dem och nu går de alla ut till graven där Jesus väntar. Det som sedan beskrivs är Johannes­evangeliet helt ensamt om men också i de andra evangelierna berättas om att Jesus uppväcker döda – i Markus 5 berättas om hur han uppväcker en synagogföreståndares döda dotter och i Lukas 7 är det en änkas ende son som blir väckt till liv – båda berättelserna finns med bland den här sönda­gens texter.

 

Men var han verkligen död? Var han inte bara skendöd? Och varför är det bara Johannes som berättar om det här. Han skrev troligen sitt evangelium så sent som på 90-talet e Kr. Det hade gått 60 år – är det då inte rimligast att tro att det är en gammal legend som Johannes snappat upp och efter 60 år är det kanske ingen kvar i livet av dem som var med vid det här tillfället så det finns kanske ingen som kan säga emot honom. Och Lasaros förresten – han säger ju inte ett enda ord i hela Bibeln, han är som ett tyst spöke bredvid sina två pratsamma systrar – fanns han verkligen på riktigt? Det fanns säkert hundratals påhittade legender om Jesus som berättats under de 60 år som gått. De flesta av dem avvisades när kyrkan först år 363 bestämde vilka berättelser som skulle få vara med i Bibeln men den här slank tydligen förbi kontrollen, förmodligen för att den förknippades med evangelisten Johannes och han hade ett så högt anseende i kyrkan…

 

Visst är det rimligt att tänka på det viset. För det är orimligt att döda uppstår – är man död så är man död, så säger all vår erfarenhet. I så fall kan man tillämpa samma skepticism på Jesu uppståndelse och då utplånas grunden för kyrkan att vara kyrka, för kyrkans viktigaste uppdrag är att förkunna att Jesus har uppstått.

 

När det gäller Lasaros finns det knappast något troskrav från kyrkans sida på att man måste tro på att berättelsen är bokstavligen sann. Och kanske är det inte heller den viktigaste frågan. Den viktigaste frågan är istället: Kan den vara sann? Kan det ha gått till på precis det viset? För när vi ställer frågan på det sättet så handlar den om Jesu identitet – tror vi att han är Gud. För om vi tror det så är det inte särskilt mycket begärt av en Gud att göra enstaka undantag från de naturlagar Han själv har satt upp.

 

Men den här söndagens budskap är inte främst att agera trospolis och bestämma vem som får kalla sig kristen eller inte, utan den har ett annat ärende. Nämligen att förkunna att vi inte behöver frukta döden för också i det tillståndet härskar Gud. Se istället döden som att helt och slutligen falla i Guds armar! AMEN