1:a efter Trettondedagen 2010   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl. 10
Stefan Risenfors

GT-text 2 Mos 1:22-2:10

Farao gav denna befallning till hela sitt folk: "Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva."
En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.
Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: "Det är nog ett av de hebreiska barnen."
Då sade pojkens syster till faraos dotter: "Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?" - "Ja, gör det", svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: "Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det." Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. "Jag har ju dragit upp honom ur vattnet", sade hon

Epistel  1 Joh 5:6-12

Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.

Evangelium Luk 3:15-17, 21-22
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."
När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

Beredelsetal
Vi sjöng om vintern och just nu är det ju ovanligt mycket vinter, vi kan uppskatta snön men tycker kanske att det är lite väl kallt. Men som allt annat i skapelsen så har kylan och mörkret en funktion, nämligen vila. Precis som vi sjöng i psalmen: Din långa natt ger vilans skatt åt mänskan och naturen, åt växterna och djuren.

Vilan är Gudagiven – en gåva från Gud, men den enda vila som nämns i den kristna dogmatiken är ju veckovilan – sabbaten, vilodagen, söndagen. Tredje budet: Tänk på vilodagen så att du helgar den. Tanken att vi är skapta för att vila var sjunde dag. Dygnsvilan är väl ännu viktigare men där har vi inget budord till vår ledning men däremot nattens mörker som påminner oss om ett mer skapelseenligt sätt att leva innan elektriciteten gjorde det möjligt att vända på dygnet.

Vi vet ju att Jesus använde sig av naturen som en förebild för människan som i Lukasevangeliet: Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. (Luk 12:27).

Kanske har naturen ett viktigt tilltal till oss också när det gäller vilan. Kanske är det därför Budorden bara nämner veckovilan och inte dygnsvilan och årsvilan. Dygnsvilan och årsvilan i form av vinterdvala återfinner vi i växt- och djurvärlden men inte veckovilan på vilodagen. För veckovilan behövdes därför ett budord men inte för de båda andra viloperioderna för där hade vi redan goda förebilder bland växterna och djuren. Inför vår syndabekännelse tar vi med oss ett konstaterande och en fråga: Konstate­randet är att du är precis som växterna och djuren skapad till ett tillräckligt och regelbundet mått av vila. Du är värd din vila och du gör både dig själv och andra illa när du inte vilar så mycket som du behöver. Och så frågan – unnar du dig din Guda­givna vila?  Lyssnar du på din kropps signaler när den talar om för dig att du behöver vila? Låt oss be och bekänna…

Predikan

Relationen mellan Jesus och hans släkting Johannes Döparen är inte helt självklar. Den traditionella synen är ju att Johannes såg sig själv enbart som en vägröjare som hade till uppgift att förbereda folket på Jesu ankomst. Men det finns också de som hävdar att Jesus själv måste börjat som en lärjunge till Johannes – annars skulle han t ex inte låtit sig bli döpt av honom. Sedan, menar man, tog Jesus med sig några av Johannes lärjungar och började en egen verksamhet.

Dagens evangelium motsäger ju den här tesen men då hävdar man att den är ett senare tillägg som Jesusanhängarna lagt till för att hävda sin mästares företräde gentemot den konkurrerande Johannes. Jag har svårt att se någon större trovärdighet i den här tolkningen men visst kan det faktum att Jesus låter döpa sig av Johannes skapa vissa problem för den traditionella synen på Jesus, som t ex:

·      Såg Jesus sig verkligen som syndfri som kyrkan hävdar – varför låter han då döpa sig med ett dop som uppenbart var ett omvändelsedop för syndare?

·      Var Jesus verkligen Guds Son från födelsen som Julevangeliets Bet­lehems­berättel­se påstår? Eller var han en vanlig människa som på något sätt blev adopterad av Gud i samband med dopet i Jordan – när Gud säger: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

Om man vill hålla sig till den traditionella synen på Jesus så kan man på den första frågan svara att Jesus som syndfri låter döpa sig med syndarnas dop som en markering av att han går in som ställföreträdare för oss synda­re. Han tar på sig vår synd för att kunna lida straffet för våra synder när han dör försoningsdöden på korset. Dopet i Jordan markerar ju starten på Jesu offentliga verksamhet och då är det ganska rimligt att han direkt markerar sin huvuduppgift som ställföreträdare för oss syndare. Dopet blir något av en programförklaring för hans verksamhet och ett förebud till Påskens händelser.

Den andra frågan – om Jesus blev adopterad av Gud först i samband med sitt dop – den kan bli aktuell särskilt för de kristna som har svårt för att bokstavligen tro på jungfrufödelsen och Betlehemsberättelsen om Jesu födelse. Anledningen till det kan ju vara att den har så legendartade drag och delvis påminner om den tradition som fanns att i efterhand förse stora ledare med födelseberät­telser som på något sätt legitimerade deras position. Nya stjärnor som bildas på natthimlen, änglar som visar sig i skyn, öster­ländska stjärntydare som kommer med gåvor etc. Liknande attribut var inte helt ovanliga när kungliga propagandaapparater ville efterhandskonstruera en tillräckligt värdig födelseberättelse för sin ledare. Och det är väl snudd på vad man skulle kunna vänta sig också idag när det t ex gäller Nordkoreas ledare!

Visst kan man spekulera på det här viset och när det gäller Jesus så är det alldeles uppenbart att det på 2000 års avstånd är svårt att komma åt den hårda historiska kärnan om Jesus. Berättelserna om honom är ju inga vanliga historiska dokument utan är ju partsinlagor skrivna av hans egna anhängare flera decennier efter hans död och då har ju den unga kyrkan redan lyckats sätta in honom i ett helt teologiskt system som sedan kompletterades under flera århundraden i urkyrkan. Vi kan inte se Jesus med några andra ögon än kyrkans ögon och den bilden är lika mycket predikan som historiskt dokument. Därför tror jag att det är viktigt att inte låsa sig alltför mycket, att undvika att betrakta Bibeln som en enda lång dokumentärfilm utan istället se den som en av de där filmerna där det i eftertexterna står ”Based on a true story” - baserad på en verklig händelse!

De berättelser vi hört här i kyrkan under de senaste veckorna om det smutsiga stallet, Betlehemsstjärnan, änglahärar i skyn och österländska stjärntydare – de berättelserna är baserade på en verklig händelse men hur det i själva verket gick till kan vi inte exakt veta. Och det är ju i mellanrummen som de vackraste berättelserna uppstår – berättelser som i någon mening kan vara mer sanna än rena historiska fakta! Mer sanna eftersom de berättar något om själva livet – om våra liv här och nu!

Den där frågan om vad som verkligen hände när det gäller alla fantastiska berättelser om Jesus – den är inte särskilt avgörande för mig utom när det gäller berättelsen om hans död och uppståndelse. Där är jag fast förvissad om att evangeliernas predikan vilar på en fast historisk grund. Men när det gäller allt det andra så ställer jag mig egentligen bara två frågor, på den ena svarar jag ”vet inte” och på den andra svarar jag JA! Den fråga som jag besvarar med ”vet inte”, det är frågan om det verkligen gick till på precis det sätt som Bibeln beskriver det. Den fråga som jag svarar ett obetingat JA på, det är frågan: kan det ha gått till på det viset?  JA, för min tro är att för Gud är ingenting omöjligt.

Men låt oss efter den långa utflykten nu gå tillbaks till dagens evangelium och det märkliga som Lukas berättar om efter att Jesus har döpts av Johannes. Evangelierna har lite olika beskrivningar om vad som hände. Markus, som förmodligen vilar på den äldsta muntliga traditionen skriver att Jesus såg en duva och hörde en röst från himlen som sa: "Du är min älskade son, du är min utvalde." Hos Matteus och Lukas verkar alla närvarande se duvan och höra rösten medan Johannesevangeliet beskriver det som att Johannes Döparen i efterhand berättar för sina lärjungar om något som han själv såg när Jesus kom till honom:

 "Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: 'Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.' Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde."

 Alla fyra verkar överens om att något märkligt hände när Jesus gått up ur vattnet och i dagens evangelium är det Lukasversionen som gäller och där verkar alla höra rösten från himlen efter Jesu dop. Och även om innebörden är en något annan så tror jag att Gud viskade samma sak när du och jag döptes: "Du är min älskade son, du är min utvalde! Du är min älskade dotter, du är min utvalda!" Jag tror att dopet vill visa oss att ingen av oss finns till av en slump utan alla har vi kommit till världen för att Gud ville att vi skulle komma till världen och jag tror också att Gud hade en alldeles särskild avsikt med var och en av oss.

Också vi är utvalda av Gud, också vi har ett uppdrag, också vi kallas ut från vårt Nasaret, ut från vårt privata liv, för något slags offentligt uppdrag, för ett uppdrag som gäller något mer än vår egen lilla privata sfär. Kanske är det så att vi idag behöver påminnas om det här mer än någonsin tidigare – vi har ju blivit så privata, vi svenskar! Kanske är det så att klimathot och annat kan få oss att vidga våra horisonter men jämfört med hur det var för några decennier sedan så verkar människors drömmar idag vara så privat självupptagna. Det handlar bara om oss själva och våra närmaste – ungefär som att den gamla trygga välfärsskutan har förvandlats till ett sjunkande vrak! Då, på 70-talet när seglatsen fortfarande kändes trygg, kunde man fortfarande bry sig om ”de andra” men när ryktet går att skeppet håller på att sjunka då tänker alla bara på sig själva och sina närmaste. Då gäller det att roffa åt sig så mycket det går av det gemensamma för egen räkning, då får vi en kultur med bonusprogram däruppe och svartjobb där nere. Och många skaffar sig en extra flytväst i form av en privat pensionsförsäkring osv.

Men mitt i denna privata självupptagenhet nås vi av den där viskningen som ekat någonstans inom oss alltsedan vi döptes: "Du är min älskade son, du är min utvalde! Du är min älskade dotter, du är min utvalda!" En viskning som kallar oss ut från den privata självupptagenhetens Nasaret, ut på de vägar som pekar mot andra människor och deras behov. Vi är utvalda till att vara Jesu lärjungar i tjänst inför andra människor, i tjänst inför hela skapelsen, och det är först när vi bryter upp ur självupptagenheten och går ut i denna tjänst, det är först då vi blir verkliga människor! För vi är nämligen skapta för varandra, fattig och rik, liten och stor, stark och svag! Vi blir till inför varandra och utan varandra blir vi inte till! AMEN