1:a  eft. Trettondedagen 2004   NÄSTA>
högmässogudstjänst med dop i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text 2 Mos 1:22-2:10
Farao gav denna befallning till hela sitt folk: "Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva." En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom. Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: "Det är nog ett av de hebreiska barnen." Då sade pojkens syster till faraos dotter: "Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?" - "Ja, gör det", svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: "Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det." Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. "Jag har ju dragit upp honom ur vattnet", sade hon.

Epistel 1 Joh 5:6-12
Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.

Evangelium Luk 3:15-17, 21-22
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar." När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

Predikan
Temat för den här dagen är Jesu dop och i vår gudstjänst idag ska två barn döpas. Ändå är inte Jesu dop samma dop som Saras och Sofias dop – jag ska försöka förklara skillnaden:

Johannes Döparen var en profet och vägröjare. Johannesdopet var ett bättringsdop, ett dop som skulle uttrycka den döptes ånger över sitt hittillsvarande liv och hans eller hennes vilja att leva ett mer rättfärdigt liv. I Johannesdopet var det alltså dopkandidatens vilja och överlåtelse som var det avgörande, medan centrum i vårt dop utgörs av det Gud gör. I vårt dop var det inte vi som stod i centrum utan vi var enbart mottagare av den nåd som Gud gav oss i dopet. Man skulle kunna säg att Johannesdopet var ett dop för syndare som ville göra bättring medan kyrkans dop är ett dop för syndare som vill ta emot förlåtelsen. Men nu var det ju så att Jesus inte för egen del behövde döpas med vare sig det ena eller det andra dopet! Han var syndfri och behövde varken bättring eller förlåtelse! Ändå låter han sig döpas av Johannes i Jordan! Men det sitter hårt inne. Johannes vägrar först av just den anledningen att han förstått vem Jesus är. Men Jesus säger då: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten."

Jesus låter sig inte döpas för egen del utan vad han gör när han kliver ner i Jordanflodens vatten, det är att han ikläder sig hela mänskligheten. Han går in i vår verklighet och tar på sig vår synd. Det är vår synd han bär fram i bättringsdopet! Han går ner i vattnet som representant för hela mänskligheten och gör vår synd till sin. Men fokus i Johannesdopets var alltså bättring medan fokus vid vårt dop var förlåtelse!

Förlåtelse, nåd, förlåtelse nåd, nåd, nåd, nåd, förlåtelse, försoning, förlåtelse, nåd, försoning, förlåtelse, nåd – är det inte ungefär sådär vi håller på här i kyrkan. Ett väldigt tjôt om förlåtelse hela tiden – så mycket så att man känner sig skuldmedveten bara man går in genom dörren: Javisst, ja, det är ju här man ska ta emot förlåtelse... men för vad? Det ska man på nåt sätt veta av sig själv, det liksom förutsätts att man kommer hit till kyrkan med ett väldigt tydligt syndamedvetande och bara längtar efter att få förlåtelse. Och ni hade inte mycket mer än hunnit sätta er här idag förrän det vara dags för just en syndabekännelse och därpå följande ord om förlåtelse... Vad var det egentligen för synder ni bekände där i syndabekännelsen för 20 minuter sen? Kom ni på nåt? Lyckades ni krampa fram någon synd på 10 sekunder eller var det bara ett formulär med en massa ord som bara rasslade förbi?

Jag är väldigt ambivalent inför detta med syndabekännelse och förlåtelse i gudstjänsten – jag har mycket motstridiga känslor inför det här. Å ena sidan menar jag verkligen att vi behöver bekänna våra synder och jag menar verkligen att det viktigaste kyrkan har att erbjuda är förlåtelse genom Jesus Kristus. Men å andra sidan har jag blivit alltmer tveksam till om vi hanterar det här försoningsinstrumentet på rätt sätt, Ja, just så – försoningsmysteriet har blivit ett försoningsinstrument som vi hanterar! Jag är rädd för att det är för rutinmässigt, för opersonligt och att det går för snabbt. Kanske hade det varit ett bättre alternativ att jag hade suttit här i kyrkan i en biktstol från kl 6 varje söndagsmorgon och så skulle alla som ville kunna boka tid för en individuell syndabekännelse i en bikt? Då hade man kanske inom sig byggt upp den där skålen där man kan ta emot förlåtelsen – idag tror jag inte riktigt att vi gör det och då blir såväl syndabekännelse som förlåtelseord i värsta fall bara en massa meningslöst pladder!

Jag tror alltså att alla kyrkans ord om förlåtelse ibland skymmer själva innehållet i ordet. Därför vill jag idag lyfta fram den del av vårt dop som inte handlar om förlåtelse, den del av vårt dop som trots alla skillnader är gemensam med det dop som Jesus döptes med. Det dop som Sara och Sofia ska döpas med idag handlar nämligen inte bara om förlåtelse utan också om kallelse. Vi uttrycker det så här i dopritualet: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne KALLAR dig att vara hans lärjunge!

Just det momentet i vårt dop påminner om det bättringsdop som Jesus döptes med å våra vägnar. Jesu dop var nämligen inledningen till hans offentliga verksamhet. Från och med nu lämnar han sitt privata liv hemma i Nasaret och ger sig ut i det offentliga uppdrag som han hade kommit hit till jorden för att utföra. Och på nåt sätt är det som om Gud ger Jesus fullmakten för sitt uppdrag när Jesus står och ber efter dopet. Evangelisten Lukas berättar ju att det hördes en röst från himlen som sa: : "Du är min älskade son, du är min utvalde."

Och även om innebörden är en något annan så tror jag att Gud viskade samma sak när du och jag döptes: "Du är min älskade son, du är min utvalde! Du är min älskade dotter, du är min utvalda!" Jag tror att dopet vill visa oss att ingen av oss finns till av en slump utan alla har vi kommit till världen för att Gud ville att vi skulle komma till världen och jag tror också att Gud hade en alldeles särskild avsikt med var och en av oss. Också vi är utvalda av Gud, också vi har ett uppdrag, också vi kallas ut från vårt Nasaret, ut från vårt privata liv, för något slags offentligt uppdrag, för ett uppdrag som gäller något mer än vår egen lilla privata sfär. Kanske är det så att vi idag behöver påminnas om det här mer än någonsin tidigare – vi har ju blivit så privata, vi svenskar! Jämfört med för bara 25 år sen så verkar människors drömmar idag vara så privat självupptagna. Det handlar bara om oss själva och våra närmaste – ungefär som att den gamla trygga välfärsskutan har förvandlats till ett sjunkande vrak! Då, på 70-talet när seglatsen fortfarande kändes trygg, kunde man fortfarande bry sig om ”de andra” men när ryktet går att skeppet håller på att sjunka då tänker alla bara på sig själva och sina närmaste. Då gäller det att roffa åt sig så mycket det går av det gemensamma för egen räkning, då får vi en kultur med bonusprogram däruppe och svartjobb där nere. Och många skaffar sig en extra flytväst i form av en privat pensionsförsäkring osv.

Men mitt i denna privata självupptagenhet nås vi av den där viskningen som ekat någonstans inom oss alltsedan vi döptes: "Du är min älskade son, du är min utvalde! Du är min älskade dotter, du är min utvalda!" En viskning som kallar oss ut från den privata självupptagenhetens Nasaret, ut på de vägar som pekar mot andra människor och deras behov. Vi är utvalda till att vara Jesu lärjungar i tjänst inför andra människor, i tjänst inför hela skapelsen, och det är först när vi bryter upp ur självupptagenheten och går ut i denna tjänst, det är först då vi blir verkliga människor! För vi är nämligen skapta för varandra, fattig och rik, liten och stor, stark och svag! Vi blir till inför varandra och utan varandra blir vi inte till! 

AMEN