1:a  efter Trettondedagen 2000  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl. 10
Stefan Risenfors

Evangelium: Matt 3:13-17
Jesus kom från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: "Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig." Jesus svarade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten." Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde."

Predikan
Johannes Döparen var en profet och vägröjare. Det dop som han utförde i Jordanfloden var ett annat dop än det dop som vi är döpta i. Johannesdopet var ett bättringsdop, ett dop som gestaltade dopkandidatens ånger över sitt hittillsvarande liv och hans eller hennes vilja att leva ett mer rättfärdigt liv. I Johannesdopet var det alltså dopkandidatens vilja och överlåtelse som var det avgörande, medan centrum i vårt dop utgörs av det Gud gör.
I vårt dop var det inte vi som stod i centrum utan vi var enbart mottagare av den nåd som Gud gav oss i dopet. Man skulle kunna säg att Johannesdopet var ett dop för syndare som ville göra bättring medan kyrkans dop är ett dop för syndare som vill ta emot förlåtelsen eftersom de inser att de inte kan göra bättring på allvar. Johannesdopets fokus var alltså bättring medan fokus vid vårt dop var förlåtelse!

Utifrån den här beskrivningen hade inte Jesus för egen del behövt döpas med vare sig det ena eller det andra dopet! Han var ju syndfri och behövde varken bättring eller förlåtelse! Ändå låter han sig döpas av Johannes i Jordan! Men det sitter hårt inne. Johannes vägrar först av just den anledningen att han förstått vem Jesus är. Men Jesus säger då: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten."

Jesus låter sig inte döpas för egen del utan vad han gör när han kliver ner i Jordanflodens vatten, det är att han ikäder sig hela mänskligheten. Han går in i vår verklighet och tar på sig vår synd.
Det är vår synd han bär fram i bättringsdopet! Han går ner i vattnet som representant för hela mänskligheten och gör vår synd till sin.

När Jesus döps markerar det inledningen till hans offentliga verksamhet. Att han vid just detta tillfälle låter döpa sig kan ses som en program-förklaring för hela den verksamhet som han står i begrepp att påbörja. Hela Jesu verksamhet gick ju ut på att dela våra villkor med slutmålet att bära vår synd in i Guds förlåtelse, och allt detta kommer till uttryck genom att han som en ställföreträdare kliver ner i Jordanflodens vatten och döps av Johannes!

För Jesus var alltså dopet i Jordan en vändpunkt i livet, från och med nu lämnar han ett liv som skulle kunna kallas privat och går ut i det offentliga uppdrag som inom några år skulle leda till hans död.

Men åter till jämföreslen mellan Johannesdopet och kyrkans dop, bättringsdopet och förlåtelsedopet. I den beskrivning jag gett av Johannesdopet som ett bättringsdop ligger rent principiellt att det skulle kunna upprepas i en människas liv - man kan ju göra bättring och sedan återfalla i synd och därefter göra bättring igen. Som en förnyad önskan att göra bättring skulle alltså Johannesdopet kunna upprepas. Men utifrån den syn på dopet som dominerar inom kristenheten så kan inte kyrkans dop upprepas på samma sätt. I kyrkans dop är ju Gud den som handlar, och det Gud har gett det har han gett även om vi skulle ha gått vilse efter vårt dop.
Vårt dop behöver därför aldrig upprepas - även om omdop är uttryck för något annat så blir konsekvensen att man flyttar fokus från Gud till sig själv. Dopet förvandlas från något objektivt, för alltid giltigt, till något subjektivt som är beroende av mina känslor och av min egen uppfattning om mig själv. Och då har man tappat bort det mest fantastiska med vårt dop, nämligen att det är ett objektivt faktum, en icke ifrågasättbar nådeshandling av Gud! Eller för att låna en formulering av Göran Tunström i boken Juloratoriet:
"Det finns ögonblick som aldrig upphör" - så är det med det dop som du en gång döptes med!

Att låta döpa om sig strider alltså mot vår kyrkas dopsyn, men däremot måste vi ta den längtan på allvar som ligger bakom varje önskemål om omdop. Det är fullt begripligt att människor som i vuxen ålder hittar hem till Gud vill uttrycka detta på ett tydligt sätt, man vill markera en skiljelinje, ett före och ett efter. Men det dop man längtar efter är då egentligen Johannesdopet, alltså ett bättringsdop. Men det dopet finns ju inte idag, det ersattes ju av det dop som Jesus instiftade! Vi behöver alltså en rit som ersätter Johannesdopet, en gudstjänsthandling avsedd för de människor som är döpta som barn men därefter inte levt i sitt dop. Om dessa människor finner Jesus senare i livet kan de behöva markera detta genom ett gestaltande som är lika tydligt som dopet men som inte går att förväxla med dopet.

Nu är det så att den gudstjänsthandlingen redan finns i vårt kyrkoår och den är till lika mycket för oss som kanske alltid levt i kyrkans gemenskap men som upplevt ett andligt uppvaknande eller som känner en längtan efter att rutinmässiga riter ska få ett nytt liv, en ny vitalitet! Den gudstjänsthandling jag tänker på är doperinran i påsknattsmässan. Vi brukar fira den gudstjäns-ten i Fågelbergskyrkan på påskafton kl 23.30, och jag har gjort ett litet utdrag ur den gudstjänsten på ett litet A6-blad som ni kan få efter gudstjänsten. Kanske är det så att påsknattens doperinran kan fylla behovet av en kyrklig handling som markerar bättring och fördjupad efterföljelse, kanske behöver vi också andra avgörelsehandlingar där man får möjlighet att markera en ny föresats i sitt liv. Kom gärna med förslag!

Det finns något i evangeliet som jag inte har berört än och det är det som händer när Jesus kliver upp ur vattnet: Himlen öppnade sig, och Jesus såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde."

Jag kan inte erinra mig att vi någon annanstans i Bibeln har en händelse som lika tydligt visar att alla tre personerna i Treenigheten samtidigt är närvarande:

Jag kan inte erinra mig att vi någon annanstans i Bibeln har en händelse som lika tydligt visar att alla tre personerna i Treenigheten samtidigt är närvarande:

  • 1. Fadern som rösten från himlen - ett eko från skapelseberättelsen där allt blir till genom att Gud talar. Ja, varje gång Gud uppenbarar sig som Fadern så är det genom en röst - Gud talar!
  • 2. Sonen i gestalt av den dyblöte Jesus, just uppstigen ur Jordanfloden. Han som genom dopet just har tillkännagett sin villighet att lyda sin himmelske Far genom att gå in i det uppdrag han fått.
  • 3. Den helige Ande i gestalt av en duva. När Noa drev omkring i arken och väntade på att vattnet skulle sjunka undan, så var det ju en duva som kom med det första tecknet på att livet hade återvänt till jorden. Duvan återvände ju till arken med en grön olivkvist i näbben. Och på samma sätt är Anden ett tecken på liv - där Guds Ande är, är liv och där liv är, där är Guds Ande!

    Det som händer när Jesus kliver upp ur vattnet är alltså att hans djupaste identitet uppenbaras. Det jordiska kamouflaget dras för ett ögonblick åt sidan och hans himmelska härlighet blir synlig. Eller kanske snarare så att det jordiska för ett ögonblick blir genomskinligt så att det himmelska skiner igenom.

    Något av det Jesus upplevde när han steg upp ur Jordanfloden tror jag att också vi kan få uppleva. Jag tror att Guds härlighet kan bli synlig också i våra liv och jag tror att det äger rum just i samband med vår lydnad. Jesu dop i Jordan var ju ett uttryck för hans lydnad gentemot Fadern, och när vi på motsvarande sätt tar ett avgörande steg i lydnad mot Gud och mot vår kallelse, då tror jag att det jordiska också i våra liv kan bli så genomskinligt att det himmelska skiner igenom och blir synligt för vanliga jordiska ögon! Det är ju inte så att Gud skulle vara frånvarande i det jordiska, i det materiella, i det alldeles vardagliga. Nej, Gud uppfyller allt med sin närvaro, också det materiella - det är ju han som har skapat även materien! Men för det mesta är hans närvaro i det jordiska fördold, vi märker intye hans närvaro för det jordiska skymmer på nåt sätt. Våra ögon förmår vanligen inte se igenom det materiella så vi upptäcker inte Gud där. Men glimtvis, och jag tror särskilt i samband med vår lydnad, glimtvis så blir det jordiska genomskinligt och vi blir varse Guds närvaro också där!

    Den här söndagen är en av tre helgdagar i följd som handlar om hur Gud uppenbarar sin härlighet på jorden. Dessa uppenbarelser kan vi inte kontrollera eller kräva, de ges människor när de minst anar det. Men kanske är det så att Gud uppenbarar sin härlighet långt mycket oftare i våra liv än vi anar. Våra ögon är inte alltid så känsliga för Guds närvaro när han möter oss på den planhalva som vi trodde var vår och inte hans. Så låt oss då skärpa vår uppmärksamhet och vänta oss så mycket mer av vår egen vardag. Kanske börjar vi då också ana hans närvaro också i det mest påtagligt materiella, och kanske börjar vi ana hans vilja med våra liv inte bara i de stora livsavgörande besluten utan också i de många små vägvalen. Och om vi då följer vår aning av hans vilja och visar lydnad, då kan plötsligt just denna vardag brisera i Guds uppenbarade härlighet. Så vänta dig då mer, mycket mer, för Gud är inte långt borta, Han är här!

    AMEN