Trettondedag Jul 2013   NÄSTA>

Beredelsetal
Stjärnan ledde de österländska stjärntydarna mot Jesusbarnet. Jag tror att Gud på liknande sätt försöker leda oss till samme Jesus. Om vi slutar fly bort från sanningen och låter oss ledas mot Betlehem så kan den vandring¬en innebära smärtsamma konfrontationer med vår bild av oss själva. Vi tvingas lämna bilderna för att se verkligheten och därmed se det vi kanske inte ville se. Se vår egen självupptagenhet! Se vår avundsjuka! Se vår rädsla! Allt det där kan bli en tung börda att bära på vägen mot Betlehem. Men när vi kommer fram till barnet i krubban så förstår vi plötsligt att just den bördan var vår gåva till Jesusbarnet! Han ville inte ha guld, rökelse och myrra utan det enda han ville ha var vår synd, vår skuld och vårt själv¬förakt. Så låt oss då lämna den bördan till honom i syndabekännelsen…

Predikan
De gjorde ett ödesdigert misstag de där stjärntydarna! De hade ju börjat så bra: De observerade den nya stjärnan på himlavalvet. De slog sina kloka huvuden ihop, jämförde med tidigare observationer, konsulterade sina astronomiska tabeller och utifrån något som vi möjligen skulle kalla astrologisk pseudovetenskap drog de slutsatsen att det hade fötts en kung någonstans och att den nya stjärnan skulle visa vägen till den nyfödde. Göra observationer och dra slutsatser är ju precis vad astronomer gör också idag men det som särskilt imponerar med de här stjärntydarna är att de låter sina observationer få radikala konsekvenser för sina egna liv. De hade ju bara kunnat nöja sig med att göra ”high five” och gratulera varandra till upptäckten där i observatoriet och sedan gå vidare till nästa intressanta astronomiska observation. Men istället bryter de upp, lastar sina kameler, och drar iväg på en mycket äventyrlig resa mot ett mål som de inte känner. Det är modigt och det är tecken på en imponerande handlingskraft. Åtminstone kan somliga av oss uppfatta det så – vi som ofta tänker djärva tankar och säger: ”Tänk om man skulle …, nej förresten, det är för jobbigt och alldeles för farligt!” Och så stannar vi kvar i den där pösiga oföränder¬ligheten bland alla andra dagdrömmar som aldrig blir förverkligade. I våra ögon kan de uppfattas som modiga och handlingskraftiga, de där stjärn¬tydarna som är på väg mot Betlehem utan att veta om det. Och så länge har de gjort allting rätt.

Men sen gör de sitt ödesdigra misstag. Fast ur deras vetenskapliga synvin¬kel var det från början inget misstag utan bara en etablerad vetenskaplig metod som kallas extrapolering. Det betyder att man ur kända mätvärden och observationer drar sannolika slutsatser om det man ännu inte observe¬rat.

(Titta på det här diagrammet så förstår ni vad jag menar – här ser vi hur stjärntydarna observerat stjärnan under tre dagar och ur de observatio¬nerna drar de slutsatser om var stjärnan ska befinna sig dag 4 – fråge¬tecknet markerar alltså en gissning men en gissning på goda grunder.)
 


Nu kan man säga att stjärntydarnas extrapolering är lite udda för vad de gör är att de på en viss punkt under sin resa slutar observerat stjärnan och istället börjar använda sina egna förutfattade meningar om hur tillvaron är beskaffad. Det som händer är nämligen att när stjärnan har lett dem fram till Israels östra gräns så drar de slutsatsen att eftersom det är en kung som har fötts så måste han ju finnas i kungapalatset i Jerusalem! Det är ju självklart – var finns nyfödda kungar om inte i kungapalatset! Så, de tackar stjärnan för hjälpen för nu kan de ju klara sig själva tror de – till palatset i Jerusalem kan de hitta på egen hand! Och så sänker de sina blickar från himlavalvet och börjar istället studera kartor och vägskyltar. Och så hamnar de hos kung Herodes istället för i Betlehem. Och detta bara för att de släppte stjärnan med ögonen och litade mer till sina egna förutfattade meningar än till Guds ledning.

Nu kom de ju rätt till slut ändå efter att ha fått hjälp av kung Herodes skriftlärda, de kom ju till Betlehem till sist. Men deras misstag innebar ju att kungen fick vetskap om det nyfödda barnet och priset för det misstaget fick ett antal familjer i Betlehem betala. Stjärntydarna hade ju lovat Herodes att komma tillbaks till palatset och berätta var barnet fanns, men de svek ju sitt löfte efter att i en dröm fått klart för sig att kungen ville döda Jesusbarnet. Och fortsättningen på den historia vi hörde i evangeliet är ju att när Herodes fått klart för sig att han blivit lurad så skickar han ut sina soldater till Betlehem och på hans order dödar de alla nyfödda gossebarn i Betlehem. Ja, inte bara de nyfödda utan alla pojkar upp till två års ålder låter han döda för att vara säker på att den nyfödde kungen ska vara eliminerad.

Tänk om stjärntydarna istället hade litat på Gud hela vägen och inte dragit egna slutsatser – då hade ju Herodes inte fått reda på vad som hänt och då hade massmordet i Betlehem aldrig ägt rum! Katastrofen hände p g a denna extrapolering och vad kan vi då lära oss av detta?

Ja, en möjlig slutsats skulle ju kunna vara att aldrig extrapolera när vi har med Gud att göra! Att aldrig ha några förutfattade meningar om Guds handlande. För Guds vägar är inte våra vägar. Gud kommer alltid att överraska oss! Det tydligaste exemplet på det här har vi kanske i evange¬lierna när Jesus berättar för sina lärjungar att han måste lida och dö. Tre gånger säger han det till dem och ändå står de där totalt chockade och ovetande när det väl händer. Lärjungarnas extrapolering handlade ju om att de uppfattade Jesus som en traditionell folkledare som givetvis måste segra genom att vinna över folket på sin sida. Men när hans seger istället visar sig gå genom något som ser ut som ett totalt fiasko i form av avrättning och nederlag, då står de där utan att förstå någonting!

Men idag vänds frågan till oss: har vi kunnat undvika extrapoleringens förbannelse eller har våra förutfattade meningar fått oss att lämna den väg som Gud hade tänkt sig för oss? Den här frågan kan riktas in i våra privata liv: Har jag varit tillräckligt lyhörd för att uppfatta var Gud vill ha mig och vad Gud vill göra genom mig? Finns det kamouflerade kallelser dolda mitt i min vardag – små vinkar från Gud som jag inte uppfattar eftersom jag istället har min uppmärksamhet vänd mot omgivningens förväntningar på mig?

Men då återstår en viktig fråga att ställa: Stjärntydarna fick ju tydlig ledning genom Betlehemsstjärnan och genom tilltal i drömmen. Men hur leder Gud idag? Vilken är Betlehemsstjärnan i ditt och mitt liv? Ja, mitt svar på den frågan låter som en floskel: Lyssna till ditt hjärta! Jag tror nämligen att Betlehemsstjärnan har kommit upp över horisonten i både ditt och mitt liv. Men det är en inre horisont! Inom oss visar Gud oss vägen i ett landskap som behöver vattnas av traditionella kristna dygder som Bibel, Bön och Gudstjänst. Fast detta inre tilltal är sammankopplat med ett tilltal i den yttre världen. I ditt och mitt alldeles vanliga liv händer vanliga saker och möter vi vanliga människor men tänk om varje sådan händelse och varje sådant möte rymmer ett tilltal från Gud? Att Gud helt enkelt sänder händelser och människor i vår väg! Tänk om det inte är slumpen som styr utan en kärleksfull Gud som har en mening med varje tillfällighet. Jag anar att det är så men i så fall är det ändå i ditt inre liv som tilltalet sker. För det är först i den stilla bönen och eftertanken som tillfälligheten blir demaske¬rad och avslöjad som en Betlehemsstjärna som har något att säga om riktningen och rörelsen i ditt liv!

I mötet mellan det yttre och det inre kan alltså en Betlehemsstjärna gå upp också i ditt liv – en stjärna som vill visa dig vägen. Släpp den då inte med blicken, extrapolera inte utifrån dina förutfattade meningar om vem Gud är och vad Gud vill, utan håll dig nära den stjärnan för den kommer att över¬raska dig mer än en gång. Så var särskilt vaksam mot störningarna och avbrotten i dina livsplaner – där kan de allra starkaste tilltalen dölja sig! Just där kan det visa sig att du inte alls ska gå mot maktens Jerusalem utan mot maktlöshetens Betlehem. Och där kommer det att visa sig att stjärnan visar sig vara identisk med honom som den visade vägen till: Jesus sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."