1:a  efter Trettondedagen 2006   NÄSTA>
Stefan Risenfors

GT-text Jes. 42:1-7
Så säger Gud, Herren:
Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär.
Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken.
Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna.
Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte.
Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden.
Fjärran länder väntar på hans undervisning.
Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den, brett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där, livsande åt dem som vandrar på jorden:
Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken.
Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset, ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.

Epistel Apg 18:24-19:6
Till Efesos hade det kommit en jude vid namn Apollos. Han stammade från Alexandria och var en bildad man, väl insatt i skrifterna. Han hade fått kunskap om Herrens väg, och han predikade med glöd och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannesdopet. Denne man uppträdde nu i synagogan och talade frimodigt. När Priscilla och Aquila hade hört honom tog de sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg. När han sedan ville fara över till Achaia uppmuntrade bröderna honom och skrev till lärjungarna där att de skulle ta väl emot honom. I Achaia blev han genom Guds nåd till stor hjälp för de troende, ty han vederlade judarna energiskt, och med stöd av skrifterna bevisade han inför allt folket att Jesus är Messias.
Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: "Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande." - "Vilket dop blev ni då döpta med?" frågade Paulus, och de svarade: "Johannesdopet." Paulus sade: "Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus." Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium Matt 3:13-17
Jesus kom från Galiléen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: "Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig." Jesus svarade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten." Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde."

Predikan
Det kom en pingstvän vandrande uppför Gunnebogatan en söndag vid middagstid. Han blev svettig och trött av den branta uppförsbacken så när han fick se en kyrka där uppe på bergskrönet så gick han in där för att be om lite vatten. Han satte sig i köket en stund och började prata med några som hade dröjt sig kvar efter den gudstjänst som firats ett par timmar tidigare. Som pingstvän var han van vid att tala om sin tro och snart kom samtalet in på den kristna tron. Han frågade de andra om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: "Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande." - "Vilket dop blev ni då döpta med?" frågade pingstvännen, och de svarade: "Ja, det där vanliga svenskkyrkliga barndopet”

Det där var en parafras på dagens episteltext där Paulus var ersatt av en modern pingstvän. Ja, vad tror ni – skulle det där kunna ha hänt här i kyrkan precis som det hände Paulus i Efesos? Ja, det är väl inte särskilt sannolikt men helt orimligt är det kanske inte ändå. Den helige Ande är ju ganska tystlåten i Svenska kyrkan. Hon gör inte särskilt mycket väsen av sig ens på Pingstdagen i Svenska kyrkan. Och eftersom de flesta församlingsbor inte går i kyrkan varje söndag så skulle de där som pingstvännen mötte i köket dessutom mycket väl kunna ha missat varenda Pingstdag – särskilt då Pingstdagen råkar inträffa under den del av året då vi bara har hälften så många gudstjänstdeltagare som under övriga delar av året.

Men om den där pingstvännen hade blivit upprörd över vad de sa och tagit kontakt med församlingens kyrkoherde. Vad skulle då ha hänt när pingstvännen kom och knackade på min dörr. Ja, jag hade troligen hamnat i nåt slags försvarsposition för det har jag lätt att göra. Men vad skulle jag då ha försvarat mig med?

Till att börja med skulle jag kanske ha svårt att tro på vad han sa – sa dom verkligen att de aldrig hade hört talas om den helige Ande? Och sen skulle jag nog ha börjat mitt försvarstal och sagt att de där församlingsborna visst hade fått ta emot den helige Ande i sitt dop. Varje barn vi döper i Svenska kyrkan blir ju döpt i den helige Andes namn och dessutom ber vi en särskild bön direkt efter dophandlingen: ”Livets Gud, uppfyll Pelle med din helige Ande”. Ja, och dessutom hade jag väl hänvisat till församlingens hemsida där hundratals av mina predikningar ligger och där skulle han, pingstvännen, kunna konstatera att jag minsann har predikat om den helige Ande massor av gånger.

Men när pingstvännen hade gått skulle jag kanske ha satt mig ner och funderat – funderat över det här med barndopet och funderat över det här med den helige Ande. Och det är den funderingen som jag nu skulle vilja påbörja redan här och nu med er – så att jag är lite beredd den dagen den där pingstvännen dyker upp med sin anklagande fråga.

Till att börja med kan man ju fråga sig om det är viktigt att tala om den helige Ande ö h t? I mina ögon är den helige Ande samma sak som Guds aktivitet – det Gud gör. Det viktiga måste väl då vara att låta Gud göra det Gud vill göra! Begreppet den helige Ande kommer från ett hebreiskt ord som betyder vind. Och vinden blåser ju även om vi inte pratar om den – det måste vara viktigare att känna vinden än att prata om den. Och på samma sätt borde det vara med den helige Ande – det viktigaste måste vara att känna den helige Ande – inte att prata om henne – ja, det är faktiskt ett feminint ord på hebreiska!

Men å andra sidan kan det vara viktigt att inte bara känna utan också erkänna den helige Ande. Erkänna i betydelsen känna igen, benämna. Det här tror jag är väldigt viktigt – att vi upptäcker Gud i det som händer oss, i det som kommer oss till mötes i det alldeles vanliga livet. Annars blir Gud förvisad till något religiöst reservat i kyrkan där det inte verkar hända särskilt mycket. Och då är det svårt att känna igen Bibelns Gud som är en aktivt handlande Gud. Man skulle också kunna säga att den konsistens som Gud antar när han läcker ut ur kyrkan och blandar sig med det alldeles vanliga livet – det är den gudomliga konsistensen som vi kallar den helige Ande. Kännetecknande för den helige Ande är då att det gudomliga är osynligt och omöjligt att stänga in – Anden läcker ständigt ut till omgivningen.

Fast man skulle lika gärna kunna säga att den helige Ande läcker in i kyrkan från livet därute – vardagen därute är precis lika mycket Andens naturliga livsmiljö som kyrkan här inne. Ja, ibland undrar jag om den helige Ande inte rent av trivs bättre där ute där hon får verka fritt utan att någon lägger beslag på henne och försöker domptera henne vilket vi ibland tenderar att göra i våra kyrkor.

Vinden kan inte dompteras och kontrolleras, om vi inte visste det tidigare så borde vi ha lärt oss det efter förra årets många stormar och orkaner. Lika lite kan Guds helige Ande dompteras och kontrolleras och det är därför det blir en smula problematiskt att prata om den helige Ande. Den helige Ande är ju lika närvarande när vi inte pratar om henne – benämnandets funktion blir då bara att påminna oss själva om något som hela tiden är en påtaglig realitet – Guds närvaro på jorden!

Men nu börjar det här låta som undanflykter för att slippa tala om den helige Ande men det är inte det jag är ute efter. Låt oss därför återvända till pingstvännens fråga. Vi kan ju t.ex. tänka oss att han dyker upp här i kyrkan om 20 år och de båda han möter därute i köket är dagens båda dopbarn – Alva och Sofie. Vad kan vi göra för att Alva och Sofie inte ska stå där som levande frågetecken och säga: Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande?

Ja, då hamnar vi i det ansvar som vi som församling delar med föräldrar och faddrar. Tre F alltså - Föräldrar, Faddrar och Församling – det är de här tre F:en som har som uppgift att hjälpa Alva och Sofie till en medvetenhet om Guds närvaro i världen – den närvaro vi kallar den helige Ande. Problemet vi då står för är hur man gör någon medveten om något som är osynligt. Det hade ju varit lite enklare om det där som enligt Matteus hände vid Jesu dop hade hänt vid varje dop – så här berättade Matteus i dagens evangelium:
"När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde."

Men om det nu inte inträffar här om en stund när Sofie och Alva döps – om ingen av oss ser någon duva och om ingen av oss hör Guds röst utan bara en liten vardagligt hes präströst tala om den helige Ande. Hur ska vi då kunna göra den händelsen till något stort i deras liv, göra den lika stor i deras medvetande som vi tror att den i verkligheten är? För visst tror vi att det är något stort det som händer här i kyrkan om en kvart eller så. Ett dop i Svenska kyrkan har ju en helt monumental självförståelse om att Gud faktiskt är närvarande lika mycket som han var med den gången när Jesus döptes av Johannes. Med eller utan duva, med eller utan Guds röst från himlen – det ska inte göra någon skillnad – lika stort och lika märkligt är det som händer i varje litet barndop.

Ja, frågan kvarstår – hur ska vi hjälpa Alva och Sofia att ge ett annat svar därute i kyrkköket om 20 år, ett annat svar än: Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande?

Vi har 20 år på oss så det borde inte vara omöjligt, det här uppdraget som vi har – faddrar, föräldrar och församling. En möjlig ansvarsfördelning kunde vara att faddrarna hjälper Sofie och Alva att komma ihåg dopdagen – er uppgift kan vara att se till att den här dagen, den 8 januari, blir lika speciell för dem som deras födelsedag.

Ni föräldrar är givetvis nyckelpersonerna i sammanhanget – aftonbön, Barnens Bibel, skjutsa till församlingens barngrupper o.s.v. Det kan vara naturliga uppgifter för er, men sedan återstår vi andra, vi som utgör församlingen – inte bara vi anställda utan alla vi som vill vara med-lemmar i den här församlingen.

Som medlemmar är vi lemmar i samma kropp och kroppen fungerar inte om inte varje lem är får möjlighet att fullgöra sin unika uppgift för kroppens bästa. Jag tänker då framförallt på församlingens huvuduppgift – gudstjänsterna. Här hoppas jag att ni i nästa nummer av församlingsbladet kommer att kunna läsa om ett försök att få just större delaktighet i våra gudstjänster. Gudstjänster är inte något som några anställda ska producera för alla er andra, gudstjänsten är menad att vara något som vi alla gör tillsammans – era liv måste få återspeglas i gudstjänsten för att gudstjänsten ska få bli ett verkligt möte mellan det jordiska och det gudomliga.

Rent konkret tänker jag mig ett antal gudstjänstgrupper som är med och förbereder gudstjänsterna. Men vad har då detta med Alva och Sofia att göra där de står i köket om 20 år? Jo, i bästa fall har de då bakom sig ett antal gudstjänster där de verkligen fått plats för sina erfarenheter i gudstjänsten – gudstjänster där kyrkan inte varit ett främmande finrum utan gudstjänster där hela människolivet fått plats – i all sin skitighet, vardaglighet och skimrande skönhet. Ett antal gudstjänster där de fått hjälp att se att den helige Ande troget vandrat vid deras sida varje dag sedan den där dagen då de döptes den 8 januari 2006.


AMEN