S. efter nyår 2003

Guds hus


Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Söndagen efter Nyår 2003 
Stefan Risenfors
Evangelietext

Luk 2:42-52
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
I Faderns hus är alltså rubriken för den här söndagen och det syftar främst på just den här berättelsen om när Jesus vid 12 års ålder blev kvar i Jerusa-lems tempel. På ett plan handlar det alltså idag om den fysiska byggnaden - templet eller kyrkan eller kapellet eller katedralen - huset där kristna samlas för att tillbe Gud. Men på ett annat plan handlar den här dagen om ett andligt hus som inte är byggt av trä eller tegel utan som är byggt av människor som tillsammans utgör en gemenskap kring Gud. Alltså den gemenskap som Nya testamentet liknar vid ett träd, en kropp eller just ett hus men ett hus med "levande stenar". Vi ska tala om båda sorternas hus idag men vi börjar med det fysiska huset, själva kyrkobyggnaden.

En amerikansk teolog som heter Howard A Snyder skrev på 70-talet en bok som på svenska heter "Förändringen". Han ägnar sig i den boken mycket åt att ifrågasätta kyrkobyggnaden och hävdar att kyrkobyggnaden i bästa fall är onödig och i värsta fall ett uttryck för avgudadyrkan. Möjligen är det lite känsligt att tala om när vi just står i begrepp att bygga ut den här kyrkan men jag vill ändå kort sammanfatta Howard Snyders tankar.

Snyder ger fem arguemnt mot kyrkobyggnader:
1. Kyrkobyggnader vittnar om vår brist på rörlighet.
Vi är kallade att vara på väg, pilgrimer, men kyrkobyggnaderna gör oss orörliga. Evangeliet säger GÅ men våra
kyrkobyggnader säger STANNA. Evangeliet säger SÖK DE FÖRLORADE, men våra kyrkobygg-nader säger LÅT DE FÖRLORADE SÖKA UPP KYRKAN.
2. "Kyrkobyggnader är ett vittnesbörd om vår brist på flexibilitet. S
å snart vi slår upp en byggnad skär vi ner våra valmöjligheter med minst 75%." När väl en kyrka är uppförd måste den fyllas av verksamhet och då kommer själva byggnaden att styra verksamheten mer än människors behov.
3. "Kyrkobyggnader är ett vittnesbörd om vår brist på gemenskap." "
Kyrkobyggnader är inte byggda för gemenskap i den bibliska bemärkelsen. Det är däremot hem" I kyrkan ser vi varandra i nacken men hemma ser vi varandra i ansiktet och frågan blir: Kan vi möta Gud när vi inte möter varandra?
4. "Kyrkobyggnader är ett vittnesbörd om vår stolthet"
Evangeliet behöver inget omslagspapper för att väcka intresse - som att slå in en diamant i foliepapper för att lättare kunna sälja den! Kanske är det rent av så att en vacker och påkostad kyrkobyggnad helt enkelt attraherar fariséerna och stöter bort de fattiga.
5. "Kyrkobyggnader är ett vittnesbörd om våra klasskillnader. Den första församlingen var sammansatt av rika och fattiga, judar och greker, svarta och vita, obildade och lärda." Men så är det inte idag i våra kyrkor - om vi ser oss omkring i kyrkan så kommer de flesta av oss att upptäcka människor som är ungefär som oss själva!

Howard Snyder menar alltså att bruket av kyrkobyggnader är något slags förräderi av evangeliet av just de fem skäl som jag har räknat upp här. Han hänvisar istället till att den första kristna församlingen utövade sin guds-tjänstgemenskap i hemmen där man möttes i små grupper. En annan bild som han återvänder till är tabernaklet, det där flyttbara tälttemplet som Israels folk bar med sig under ökenvandringen - ett flexibel, billig byggnad som är lätt att flytta och lätt att anpassa efter växlande behov.

Jag tror att Howard Snyder har en hel del viktiga poänger i det han säger - viktiga frågor att ständigt återvända till för en församling som ändå valt att bo i en kyrkobyggnad. Och även om Jesus i dagens evangelium besöker Jerusalems tempel och sannolikt under hela sitt liv regelbundet besökte synagogor så ger han också vittnesbörd som pekar i en annan riktning. Han var ju inte direkt någon institutionernas man, Jesus!

Men låt oss nu gå över till det andliga huset, själva gemenskapen kring Kristus. En av Snyders punkter handlade ju om denna gemenskap och hur svår den kan vara att gestalta i rum som inte är byggda för dialog utan för monolog. Men vi ska närma oss det här temat genom att först återvända till två oroliga föräldrar som är på väg hem efter ett besök i Jerusalems tempel. De hinner gå en hel dag innan de märker att Jesus inte är med i resesällskapet och när de sedan återvänt till Jeusalem för att leta tar det ytterligare ett par dagar innan de finner honom i templet.

Låt oss översätta till vårt existentiella sökande efter Jesus. Det är ju inte bara Josef och Maria som har letat efter Jesus. Miljontals människor har gjort det under två tusen år, många av dem har precis som Josef och Maria funnit honom i Guds hus, i kyrkan, i församlingen. Men för andra har det varit tvärtom. För dem var det kanske så att det var just i kyrkan de saknade honom, det var där Han var som mest frånvarande just för att man där hela tiden verkade förutsätta hans närvaro utan att egentligen vara intresserade av honom. Det var inte Honom man ville ha utan bara sin egen bild av Honom!

Det sägs ju ibland att den största och mest smärtsamma ensamheten upplever man inte isolerad i ödemarken utan när man befinner sig bland människor som inte ser och bryr sig om en. Ensamheten i det anonyma storstadslivet är så paradoxal just för att man är omgiven av så många människor. På samma sätt kan saknaden efter Jesus vara allra mest smärtsam när man rör sig i fromma kretsar och hör många tala om Jesus utan att egentligen vilja lära känna honom.

Förutsättningen för att börja söka efter Jesus är att man först har saknat honom. Det var ju därför det dröjde en hel dag innan Josef och Maria började leta - de trodde ju att han var med i sällskapet, de saknade honom inte. Det var chockartat för dem att upptäcka att han inte var med. På samma sätt kan det vara chockartat att mitt i livet plötsligt upptäcka att man saknar något, ett djupare livsinnehåll, en mening. Det kan leda till en verklig livskris och på den kan man reagera på två sätt: Antingen tar man tabletter eller skaffar sig nya distraherande aktiviteter som så småningom gör att saknaden döljs bakom lager av kemisk eller social kosmetika - man förtränger helt enkelt den smärtsamma saknaden! Det andra alternativet är att man vägrar släppa taget om sin saknad - man blir en sökare som mer eller mindre målmedvetet letar efter det livsinnehåll man anar men inte äger.

Av sökarna finns tre varianter. Dels dom som förvandlar själva sökandet till en livsstil, den blir ett egenvärde - frågorna blir viktigare än svaren. Ja, på nåt sätt avskaffar man svaren - man tillägnar sig en livsfilosofi som utgår från att det inte finns några svar. Det här är alltså sökarna som aldrig kommer fram till något som helst avgörande svar, för att de helt enkelt inte är intresserade av några sådana svar eftersom de skulle kunna innebära att de själva inte längre blir huvudpersonerna i sina liv.

Den andra gruppen sökare är de som verkligen letar under en tid men de har så bråttom till svaret att det svar de finner aldrig blir integrerat i dem själva. Här har vi alla dom som tar på sig den kristna tron som en överrock, dom som verkar så självklara i sin tro men bara har förankrat den i sina ytlager.

Den tredje gruppen sökare är de som verkligen söker till de finner vad de sökt. De som söker tills de är framme med hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sitt förstånd hos den de sökt.

För Josef och Maria var sökandet enklare - de visste ju vem de sökte, de hade ett klart och tydligt signalement. För dagens sökare kan det vara betydligt svårare men det är vi som menar oss ha funnit vad vi sökt som kan hjälpa dem. Och då handlar det om vår gemenskap här i Guds hus - om vår gemenskap förmår uttrycka något av det vi funnit hos Jesus, då blir det så mycket lättare för de sökare som kommit hit i sitt sökande. Då blir vi inte hinder som bara skymmer Jesus utan vi blir en del av ett samlat vittnesbörd som säger att detta är en gemenskap där man får vara trasig men där man blir lite helare, där man får vara kall men där man blir lite varmare.

Det är den gemenskapen det handlar om - låt oss leva den så att Faderns hus blir ett hem för alla hemlösa! AMEN

Låt oss bedja:
Herre, hjälp oss att upptäcka dig i din gudstjänst, och hjälp oss att fira gudstjänst på ett sådant sätt att vi inte försvårar människors möte med dig. Och hjälp oss herre att aldrig helt slå oss till ro med det vi funnit - hjälp oss att gå vidare och utforska allt mer av din härlighet.