Nyårsbön i Stensjökyrkan 2004 kl 17  NÄSTA>
Stefan Risenfors

Introduktion
O Gud vår hjälp i gångna år – så sjöng vi, men hur ligger de orden i munnen efter det som hänt i världen under den senaste veckan? Små barn som av en jättelik flodvåg slits ur sina föräldrarnas famn och kanske aldrig blir funna igen! Semesterfirare som går från sjukhus till sjukhus och läser listor över patienter i ett desperat hopp om att finna sin livskamrat eller sitt barn. Ja, vi har sett bilderna på TV och vi har hört berättelserna från de överlevande och alltsammans känns overkligt i sin obegripliga grymhet. Hur mycket var Guds hjälp värd ju  st där och just då? Kan man tro på en Gud som har något slags kontroll efter att en jordbävning utplånat över 100 000 människors liv? Ja, de frågorna ska få stå i centrum denna Nyårsbön som inte kommer att lika någon annan nyårsbön!

Ps 139:2-18 
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker. 
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör. 
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga. 
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand. 
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.

Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick? 
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där. 
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand. 
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt, 
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.

Predikan del 1
Agadir i Marocko skakades 1960 av en jordbävning och den svenske författaren Artur Lundkvist befann sig i Marocko just då och så här skrev han i en dikt året efter:
Djupen sätter han i skälvning
All vår säkerhet bryts ner som halmstrån
Visar han sin makt över världen
finns ej annan hjälp mot Gud än Gud

Ensam bär hans vilja allting
mera nära oss än luft och vatten
tränger in i allt. Varför söka
honom som omsluter, fyller allt?

Vi har blott att överlämna
oss – ej vilja annat än hans vilja
och hans kärlek alltid densamma,
ofrånkomlig och mot alla vänd.

Psalm 798 - Som liljan på sin äng

Predikan del 2
Dikten vi hörde och sången vi sjöng talar båda om tillit och förtröstan. Efter Agadirjordbävningen talade Artur Lundkvist om en tillit trots allt, en förtröstan på en skrämmande allsmäktig Gud som sätter djupen i skälvning. En Gud till vilken vi är överlämnade på nåd och onåd – lika hjälplösa som de små barnen var på stranden när flodvågen kom – lika hjälplösa är vi inför Guds allmakt trots att vi ständigt går och inbillar oss att vi har kontroll. Detta vårt kanske allra största självbedrägeri – att vi tror att vi har kontroll, trots att livet kan tas ifrån oss vilken sekund som helst! Trots att allt liv i universum är beroende av en känslig kosmisk balans av gravitation och andra naturkrafter över vilka vi inte har någon som helst kontroll. Vi är utlämnade på nåd och onåd och det kan kännas skrämmande när vi ser vad som hände i Indiska Oceanen. Ändå kunde Artur Lundkvist efter jordbävningen i Agadir orden vi hörde om vår situation:
Vi har blott att överlämna
oss – ej vilja annat än hans vilja
och hans kärlek alltid densamma,
ofrånkomlig och mot alla vänd.

För de flesta av oss är det nog svårt att tala om Guds kärlek just när katastrofen drabbar. Just då är kanske behovet större att anklaga Gud eller bara tiga i uppgiven tystnad. Men efteråt kan de te sig annorlunda – det var ju en tid efteråt som Artur Lundkvist skrev sin dikt om Agadir – efteråt kan det vara möjligt att förena också katastrofer med tron på en kärleksfull Gud. Efteråt ser vi ju så mycket mer – då ser vi också medmänskligheten i stödet för de drabbade, då hör vi också berättelserna om de mirakulöst räddade och vi hör om den kärlek som drabbade visat varandra mitt i katastrofen.

Efteråt ser vi också allt det vardagliga som ständigt omger oss. Det där som vi påmindes om i psalmen – liljan på sin äng som omsluten av sin Skapare både lever och dör. När vardagen kommer har vi i bästa fall lärt oss förstå att det inte är döden som är det märkliga utan det är livet som är det märkliga. Döden borde inte förvåna oss för den är ändå nåt slags biologiskt normaltillstånd, men livet, det alldeles vanliga livet som vi själva är en del av – det borde fylla oss med förundran och tacksamhet varje dag vi lever. För det är livet som är det märkliga, inte döden! En katastrof som den som inträffade i söndags kan faktiskt efteråt hjälpa de drabbade som överlevt men också oss att mer värdesätta det vanliga livet. Vi inser att det inte är självklart, vi inser att varje dag är en oskattbar gåva! Och om vi bakom den gåvan kan se en Skapare som råder över allt så kan det t o m bli så att vi kan tacka också för döden eftersom döden behövs för att ge plats för ett ännu större liv som väntar efter döden!

Psalm 755 Vila i mig

Predikan del 3
Låt oss då till sist återvända till frågorna jag ställde i början av gudstjänsten: Hur mycket var Guds hjälp värd på stränderna i Thailand i söndags morse? Kan man tro på en Gud som har något slags kontroll efter att en jordbävning utplånat över 100 000 människors liv?

Om man ser på Gudsföreställningarna inom den judisk-kristna religionslinjen, så kan man konstatera att föreställningen om Gud från början var en föreställning om en Gud som stod bakom såväl ont som gott. Gud såg som ensam ansvarig för allt som hände och alla olyckor förklarades som Guds straff över människornas synd. Resultatet av den här gudsbilden blev en grym och ibland totalt obegriplig himmelsk despot som förtjänade att fruktas mer än att dyrkas. Om också allt djävulskt i tillvaron måste hänföras till en allenarådande Gud så blir ju gud mer eller mindre en djävul. I den senare utvecklingen kan vi därför se att gudsbilden splittras i en god gudomlig makt och en ond djävulsk makt. Och det var i den dualistiska traditionen som Jesus föddes och det är samma tradition som under 2000 år präglat kristendomen.

En skeptiker som står bredvid skulle kunna uttrycka det så att när människorna behövde en gud då skapade man sig en gud och när människorna behövde en djävul så skapade man sig en djävul, en Satan på vilken man kunde skylla allt ont så att gud inte behövde bli besmittad av det onda som händer i tillvaron.

Som kristen så kan jag rätt långt bejaka den här beskrivningen så länge vi talar om föreställningar om Gud. Gudsbilderna är nämligen helt och hållet mänskliga och därmed präglade av våra mänskliga behov och detsamma gäller vår bild av djävulen. Men den Gud vi kristna tror på är ju en Gud bortom gudsbilderna, en Gud som inte ryms inom våra mänskliga bilder och föreställningar men som vi ändå kan ana såväl i vår längtan som i våra bilder av Gud. En Gud som vi tror oss veta något om genom berättelserna om Jesus men en Gud som givetvis inte ryms inom de berättelserna.

Jag föreställer mig ibland tillvaron som att jag sitter inuti ett tält där tältväggarna symboliserar min bild av verkligheten och där ingår också min kristna tro och min bild av Gud. Jag tror på de här bilderna eftersom jag anar att de har någonting med verkligheten att göra, men jag är samtidigt medveten om att det finns en större verklighet utanför tältduken. Men den verkligheten är oåtkomlig för mig på den här sidan döden. När jag dör tror jag att jag lämnar tältet och får möta en ännu större verklighet, en ännu mer verklig verklighet.
Eller som Paulus skriver i 1 Kor:
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men här på jorden måste jag alltså nöja mig med min gåtfulla spegelbild eller min egna tältduk som jag själv tänker mig det hela. Och inuti det tältet finns det två motstående tältväggar – den ena står för Gud och den andra står för djävulen. Händelser som flodvågen i Indiska Oceanen ser jag projicerade på den tältduk som står för djävulen, eftersom min Gudsbild inte klarar av att rymma detta onda. Jag nöjer mig med det gränssnittet mot verkligheten men jag håller inte för omöjligt att i den verkliga tillvaron utanför mina bilder, utanför tältduken, där kanske också katastroferna går att förena med Gud. Men inte här och inte nu – här och nu behöver jag den avstjälpningsplats som kyrkan kallar djävulen eller Satan. Här och nu kan jag bara se en enda koppling mellan katastroferna och Gud och det är att Gud förmår använda det onda för sina syften. Det onda som Gud inte själv sänder förmår Gud avtvinga något gott som gynnar hans goda syften i skapelsen.

Ett sådant konstataterande gör inte det onda mindre ont men det kan hjälpa mig uthärda katastrofen för att jag vet att det finns ett efteråt då jag ser saker som jag just nu inte förmår se.

Nu är jag äntligen beredd att svara på de där båda frågorna: Hur mycket var Guds hjälp värd på stränderna i Thailand i söndags morse? Ja, om detta livet är det enda så var Guds hjälp inte mycket värd för alla dem som miste livet eller miste någon som de älskade. Men om det är som vår kristna tro säger – att det finns ett liv efter döden. Jag, då är det fortfarande möjligt att säga: Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn!

Och när det gäller den andra frågan: Kan man tro på en Gud som har något slags kontroll efter att en jordbävning utplånat över 100 000 människors liv? På den frågan blir svaret ur mitt tältduksperspektiv att Gud inte är allsmäktig i något slags mänsklig supermaktsbetydelse av begreppet allsmäktig. Möjligen är det så att Gud väljer att för en tid inte ha kontroll över hela sin skapelse – Gud väljer att ge skapelsen ett mått av frihet utanför hans kontroll. Utan den friheten skulle naturkrafterna vara så tämjda att inga katastrofer drabbade oss, men utan den friheten skulle vi inte heller kunna kallas människor. Om inte Gud gett avkall på sin kontroll hade vi inte heller haft någon fri vilja och då hade vi inte varit människor utan välprogrammerade biologiska robotar. Om inte Gud självmant gett skapelsen detta mått av frihet hade vi inte levat, utan bara existerat. För detta magiskt gudomliga som vi kallar liv förutsätter skapelsens frihet, frihet också för kontinentalplattorna!

Därmed har jag inte svarat på frågorna, men jag har kanske lärt mig leva med dem i väntan på de svar som jag tror finns på andra sidan tältduken. 

AMEN