Nyårsdagen 2015    NÄSTA>
Temamässa på temat TID i Fågelbergskyrkan kl 16

 Psaltarpsalm 121

Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig,
i livets alla skiften,
nu och för evigt.

Evangelium Luk 2:21

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

 Syndabekännelse

P: Kärlekens Gud

A: Hos dig får jag vara den jag är, utan masker och roller.

P: Du känner mig, även mina mörka sidor.

A: Jag ber, förlåt mig för det som jag gjort fel – mot dig, andra och mig själv.

P: Gud, du som vill göra oss fria från det som binder oss, vi ber:

A: Hör mig, berör mig, förlåt mig.
Förlåtelsen

 

Predikan

Krönikören Alex Schulman skrev häromdagen i Aftonbladet så här om nyårsfirandet:

Jag har nu ordnat det så att jag kommer att befinna mig på ett flygplan när klockan slår tolv på natten den 31 december.
Jag tänker att det kommer att bli mitt bästa nyårsfirande någonsin.
Ljudlöst och fullständigt okommenterat kommer jag att sväva 10 000 meter över all dumhet där nere.
Hur tänker ni när ni firar nyår? Är ni dumma i huvudet? Har ni inte fattat nånting? Idén att fira det faktum att ännu ett år har gått är ju befängd. Det ska inte firas – det ska sörjas. Snart är ni ju alla döda, har ni inte insett det? Att fira nyår är att fira sin egen död. Astrid Lindgren beskrev livet som "en snabbt övergående meningslöshet och sen kommer den stora tystnaden”. Och nyårsafton är en manifestation av just detta, det är en nedräkning till er egen död. Och det här vill ni fira? Det är därför ni stapplar ut på balkongen och skjuter raketer? …

Det är sällan man ser den icke troendes perspektiv på livet skildrat så naket och obarmhärtigt. Filosofen Torbjörn Tännsjö gör det också ibland – drar ut konsekvenserna av en värld utan Gud så långt att det gör ont.   Det är som att riva bort ett plåster och blottlägga hålet efter Gud.

Och om man vill gå in i det nya året och verkligen rannsaka sin existen­tiella plattform på djupet, så skulle man ju kunna tänka sig detta som en rätt rimlig bortförklaring av allt vad religiös tro heter: ”Tro handlar bara om att vi är så rädda för vår egen utplåning så att vi skapat det där plåstret vi kallar Gud, plåstret som döljer men inte utplånar den ofrånkomliga tomheten och meningslösheten…”

Om vi stannar kvar ett ögonblick i gudlösheten och återvänder till Alex Schulmans krönika så kan man konstatera att han uteslutande vänder sig bakåt. Det är den flydda tiden han menar att nyårsfirandet saluterar men så tolkar inte jag raketerna, utan mer som förhoppningar inför det nya obrukade året. Att se tillbaks på ett år kan givetvis rymma en del vemod inför allt det som inte blev som man hade hoppats, inför de människor som lämnat oss under året och inför detta faktum att min tid på jorden obevekligen håller på att rinna ut.

Det som skulle kunna lindra Alex Schulmans nyårsdepression skulle alltså kunna vara att han valde att vända sig framåt istället för bakåt. Att betrakta tiden som något som kommer mig till mötes och som rymmer oändliga möjligheter, istället för att se tiden som något som bara rinner ifrån mig.

Men sen återstår ju det mest grundläggande perspektivskiftet som jag hoppas att också han får uppleva en dag. Nämligen den troendes perspektiv där tiden för det första inte är neutral och för det andra inte är begränsad till ett kort jordeliv.

Låt oss se närmare på de här båda kristna aspekterna på tiden, vi börjar med att tiden för en kristen inte är neutral:

På ett känslomässigt plan sköljde den insikten över mig på en retreat för kanske 15 år sedan när jag läste en liten bok om överlåtelse av Wilfrid Stinissen. Plötsligt insåg jag att mitt liv inte utspelades i något slags neutral zon utan att tiden var i Guds händer. Det var en upplevelse av att vara innesluten, omsluten av Gud, och jag minns fortfarande hur stark den känslan var. För att använda en fotbollsbild: det var som att jag plötsligt insåg att jag spelar på hemmaplan – varje dag i mitt liv spelar jag på hemmaplan – omgiven av en hemmapublik av miljoner änglar som uppmuntrar varje steg jag tar i rätt riktning. Visst finns det motståndare också på plan och kanske i publiken, men de är chanslösa på lite sikt. Det är bara det att matchen inte är avblåst ännu, men segern är i praktiken klar, det handlade bara om med hur många mål vi ska vinna.

För en kristen är inte tiden något neutralt tomrum som ska fyllas av mig, utan tiden är laddad av Guds närvaro. Jag har bara att följa med. Eller för att byta bild från fotboll till musik: Jag är instrumentet och jag har bara att låta mig spelas av den ende som är värd att få spela mig!

Nu vet jag att den här bilden av ”Gud i allt” och bilden av den ständiga hemmamatchen, strider mot en hel del i vår västsvenska kyrkotradition där det kristna livet så ofta ställts i motsats till världen. Och givetvis kan vi inte vara okritiska till all världsligt men det grundläggande perspektivet måste ändå, menar jag, vara att vi lever i Guds värld, att världen inte är en främmande plats utan vilar i Guds händer. Och om världen vilar i Guds händer så vilar också tiden i Guds händer. En bild för detta är att tiden är som ett gummiband som Gud håller utspänt mellan sina händer. En dag kommer Gud att föra samman sina händer så att gummibandet drar ihop sig till en punkt – all tid förvandlas till ett evigt nu en gång i Guds rike.

Och då är vi inne på det andra perspektivet som den kristna tron ger på tiden – tron på att tiden inte är begränsad till jordelivet, tron på en himmelsk verklighet som väntar oss efter döden. Och med bilden av gummibandet så kan du släppa den där skrämmande föreställningen om en utsträckt evighet i himlen – att tiden bara går i all oändlighet i något slags långtråkigheternas långtråkighet. Nej, evigheten som jag förstår den, handlar om att tiden, som vi känner den, upphört att finnas till – kvar är bara ett evigt nu.

Och då får vi också en antydan om vad Jesus kan ha menat med att den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. För vad är det som kännetecknar barnet i motsats till den vuxne? Jo, förmågan att leva i nuet, att vara fullt närvarande i det som är istället för att fly till minnen av gårdagen eller planer om framtiden. Just precis det där som vi vuxna försöker desperat träna oss till genom mindfulness och liknande tekniker, just det klarar barn av helt naturligt. Och det finns bara en enda ingång i det gudomliga och det är den där flyende NU-punkten där barnen så självklart vistas – det närvarande ögonblicket – bara där låter sig Gud erfaras! Just där får vi en föraning om det eviga nuet i himlen en gång.

I Nya testamentet möter vi två olika grekiska ord för tid, dels CHRONOS som står för den kontinuerliga klocktiden, den neutrala tiden, den som bara går och går och som vi inte kan hejda. Dels KAIROS som är tid som ett kvalitativt begrepp, ungefär översatt till ”rätt tid”. Vi möter det ofta i Bibeln i uttrycket ”När tiden var inne…” Som kristna är vi kallade att leva i Kairos-tiden mer än Chronos-tiden. Vi är kallade att leva våra liv i ett slags DU-förhållande till tiden där tiden ständigt är fylld av Guds tilltal till oss.

Det var ju den judiska filosofen Martin Buber som skapade tankeparen JAG-DET och JAG-DU där det senare alltid är det eftersträvansvärda – att låta människor förvandlas från DET till DU – så att en dialog blir möjlig.

Och jag menar att det här går att tillämpa också på vår relation till tiden – att tiden förvandlas från ett Chronos-DET till ett Kairos-DU.

Ett redskap för den förvandlingen av tiden har vi i kyrkoåret. Kyrkoåret har nämligen förmågan att förvandla tiden till ett DU – ett du som har något viktigt att säga mig. Men förutsättningen är att vi låter kyrkoåret behålla sina bärande berättelser så att det inte bara deformeras till en jag-det-relation där högtiderna bara innebär att jag äter vissa maträtter och sätter upp vissa prydnader.

Hur är det med vår relation till kyrkoåret - är det kanske så att kyrkoåret aldrig har fått vara något annat än en jag-det-relation i mitt liv? Ni som faktiskt sitter i kyrkan på Nyårsdagen vittnar genom er närvaro om att kyrkoåret är mer än så för er. Fast kanske var vi ännu mer närvarande i kyrkoåret när vi var barn – talade inte högtiderna till oss på ett annat sätt då – fanns där inte ett spår av ett du i varje högtid på den tiden, ett du som vi faktiskt lyssnade till! Barnet i krubban – visst fanns han lite mer i ögonhöjd när vi var små, lite närmare!

Jag tror att det går att få tillbaks lite av den där känslan – den där magiska känslan av att leva i ett ständigt pågående skeende. Där tiden inte är neutral utan fylld av Guds ständiga tilltal. Låt oss då inför det nya året aldrig glömma att det starkaste tilltalet som Gud försöker viska i våra öron varje dag det här året, det är: JAG ÄLSKAR DIG!

AMEN