Fredsgudstjänst i Stensjökyrkan 2005 NÄSTA>
Kristen pacifism
Stefan Risenfors

Psalm 780
Vi har idag en nationell sorgedag för de kanske 150 000 offren för flodvågen i Indiska Oceanen. Siffrorna är så höga så att de blir overkliga. Verkliga blir de först när det handlar om någon vi känner och den här gången kommer ett oerhört stort antal svenskar att vara drabbade på det sättet – vi vet ju ännu inte om det handlar om hundratals eller tusentals svenskar bland offren. Den här gången kom katastrofen nära oss trots att den inträffade på andra sidan jordklotet – vi insåg att det lika gärna kunde ha varit vi och våra barn som kämpade för livet där i vattenmassorna.

150 000 döda! Var och en av dem var en alldeles unik människa, skapad till Guds avbild, men tiotusentals av dem har redan begravts i massgravar oidentifierade – högar av anonyma lik som för en vecka sedan var levande unika människor. Så många år av mänskligt liv har gått förlorade, så många mänskliga relationer har klippts av på ett så onaturligt och onödigt sätt!

Ändå är detta något som ständigt pågår i vår värld. Naturkatastrofens offer är litet i jämförelse med offren för de katastrofer som vi människor själv orsakar i den värld av våld och orättvisa som vi byggt upp. Naturkatastroferna kan vi inte utrota, de kommer alltid att skörda dödsoffer, men de människoskapade katastroferna kan vi göra något åt och det är denna gigantiska uppgift som den här gudstjänsten ska handla om.

Igår talade jag med en familj som var lyckligt hemkommen från flodvågskatastrofen och det som verkade sitta allra djupast i deras bild av det inträffade var den oerhörda vänlighet och omtänksamhet som de hade mött från thailändarna. Den här gången sattes den på särskilt svåra prov men också under tidigare besök i Thailand hade de slagits av invånarnas kärleksfullhet mot dem som turister och de frågade sig om det hade med deras buddhistiska tro att göra.

Det märkliga är att kristendomen rymmer ett kärleksbudskap som är precis lika starkt som buddhismens men ändå är det sk kristna stater som ligger bakom en stor del av historiens allra värsta illdåd. I den kristne Gudens namn har man förtryckt, slaktat och utrotat hela folkslag. Och politiska ledare som kallar sig kristna står bakom den absolut största delen av världens militärutgifter. Militärutgifter som totalt handlar om 700 miljoner svenska kronor per timme, dygnet runt, året runt. På samma timme hinner 1000 människor dö av svält runt om i världen. Det innebär att under den vecka som gått sedan jordbävningen i söndags så har lika många människor som flodvågorna dödade hunnit tyna bort av svält. 150 000 döda av svält varje vecka, inte bara den här veckan utan varje vecka året om! Och under samma vecka har det gåt åt 120 miljarder svenska kronor till den militära våldsapparaten i världen. Jordbävningar kan vi inte stoppa men när det gäller 150 000 svältande så räcker 120 miljarder rätt långt!

Det jag vill säga med alla dessa siffror är att det militära systemet dödar också om det skulle uppnå sitt mål att verka enbart avskräckande. Redan innan ett enda vapen avlossats har det militära avskräckningssystemet dödat kanske 150 000 människor varje vecka – människoliv som kunde räddats genom de astronomiska resurser som militarismen slukar redan i det tillstånd som vi kallar fred!

Psalm 287 Guds värld är en skimrande gåva
Det jag vill göra nu är att försöka övertyga er om att kristendomen som är en ska uppenbarelsereligion, vilar på en uppenbarelse i form av en helig skrift som är pacifistisk. Om vi kristna försöker bortse från våra förutfattade meningar präglade av hundratals år av kristen militarism och försöker se på Bibeln med vidöppna ögon, så möter vi redan i Bibelns första kapitel en text som borde räcka för att få oss att förstå att en kristen aldrig kan ta sig rätten att ta en annan människas liv. Så här står det i Bibelsn första kapitel:
"Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem."
Till Guds avbild, alltså. Varje människa är skapad till Guds avbild och detta kan jag inte förstå på annat sätt än att det finns något av Gud i varje människa. Och finns det något av Gud i varje människa så är varje människa och varje människoliv heligt och okränkbart. Vi människor har inte rätt att kränka det gudomliga som vi och alla människor bär på. Om Gud på det viset bor i varje människa så blir människovärdet förankrat i Gud själv. Människovärdet blir oändligt och därmed omöjligt att räkna med. Vi kan inte ens säga att en människas värde skulle vara mindre än tio människors värde för 10 gånger oändligheten är fortfarande oändligheten!

Min egen pacifism, min egen övertygelse om att det alltid är fel att ta en annan människas liv, den bottnar just där – redan i Bibelns första kapitel med konstaterandet av att varje människa är skapad till Guds avbild! Också de ofödda människorna, också de som har fel uniform eller fel åsikt, också de som ha blod på sina händer, också psykopaterna och diktatorerna – alla är de skapade till Guds avbild och därmed har jag inte rätt att döda någon enda av dem!

Den här identifikationen mellan Gud och människa blir ännu tydligare om vi till skapelseberättelsen kopplar Matt 25 där Jesus beskriver den yttersta domen och påstår att Gud kommer att säga så här till människorna om människorna: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.'

Om man sedan bläddrar vidare i Bibeln så kan man tycka att vi pacifister skulle få problem. Det flyter ju strömmar av blod över nästan varenda sida i Gamla Testamentet. Texterna påstår att Gud slåss på israeliternas sida mot de främmande folken och det händer t.o.m. att Gud anklagar folkets ledare för att de inte har låtit dräpa också fiendernas kvinnor och barn. Vi möter en Gud som är en varm förespråkare för etnisk rensning, inte bara genom fördrivning utan också genom slakt och folkutrotning.

En kristen måste alltid läsa Gamla Testamentet utifrån Jesus-perspektivet och ur det perspektivet blir somliga av de här texterna helt obegripliga om man inte vänder på perspektivet och låter dem handla om textförfattarna mer än om Gud. Det vi möter är ju GudsBILDER – ett folks föreställningar om Gud och då kan vi konstatera att dessa bilder ofta fungerar som speglar. Det är inte Guds grymhet de här texterna återspeglar utan det är folkets och enskilda människors hat och grymhet vi möter – ett hat som man projicerar på Gud. Men Gud möter oss inte i den projektionen för i projektionerna möter vi enbart avgudar, Gud möter oss bortom alla bilderna!

Men också om man skulle utgå från Gamla Testamentets egen självförståelse och uppfatta texterna som att de verkligen ger en objektiv beskrivning av Gud, så kan man ändå konstatera att det av Gud legitimerade våldet alltid riktas mot människor som står utanför förbundet mellan Gud och Israels folk – det förbund som upprättades genom Abraham och definierades genom förbundsvillkoren i de tio budord som Mose fick mottaga. Också i det blodiga Gamla Testamentet kan vi konstatera att inom förbundet är det Guds vilja att shalom ska råda. Shalom som betyder fred i den allra vidaste betydelsen av begreppet. Och allt det våld som Gud påstås godkänna är riktat mot människor som står utanför detta förbund, antingen genom sin etniska tillhörighet till andra folk eller genom att de är judar som själva ställt sig utanför genom att inte följa förbundsvillkoren.

Om vi då överför detta tänkande till vår tid så kan vi konstatera att vi lever i det nya förbundets tid. Det förbund som Jesus upprättade och som inte är begränsat till ett enda folk utan som riktar sig till alla människor. Detta nya förbund finns förutsagt i Gamla Testamentet – t.ex. i en av texterna vi hörde i Julens gudstjänster, profeten Jesaja skriver:
"Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
En liknande förutsägelse om ett kommande fredsrike gör profeten Mika:
" Gud skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig."
Som kristna tror vi ju att detta nya förbund tog sin början genom Jesu ankomst till jorden och när Jesus själv uppfyllde förbundsvillkoren en gång för alla genom att dö för varje skapad människas skuld, så skapade han en situation där det inte längre finns någon människa om vilken vi kan säga att du hör inte till oss! du hör inte till förbundet! Inte ens om det fortfarande fanns något gudomligt sanktionerat våld skulle det alltså finnas någon att vända detta våld emot – Jesus har ju vidgat förbundet till att omfatta alla människor och om det skulle finnas någon gräns så är den osynlig för oss – den går ju i så fall i hjärtat, inuti var och en av oss!

De allra viktigaste bibelböckerna för oss kristna är de fyra evangelierna i Nya testamentet. Där möter vi en Jesus som är så radikal i sitt liv och sin förkunnelse att hans egen samtid har mycket svårt för att stå ut med honom. När det gäller Jesu förkunnelse så kommer hans radikalitet allra tydligast till uttryck i det vi kallar hans Bergspredikan – Matt 5-7. Där möter vi en kärlekslära som fortfarande efter 2000 år är bland det mest kompromisslösa vi kan läsa. Jesus säger bl.a:
"Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;

Den här texten har kyrkan emellanåt försökt slingra sig undan genom olika manövrar. Man har t.ex. hävdat att den bara skulle gälla i det privata livet men inte i det offentliga livet. Så gjorde Luther när han skapade sin sk tvåregementeslära som bygger på ett vattentätt skott mellan det en kristen gör i sitt ämbete och det han gör i sitt privata liv. Två helt skilda moralsystem kan på så vis legitimeras – bödeln och soldaten har enligt denna tvåregementeslära rätt att ta andra människors liv i sin yrkesroll men inte som privatpersoner.

Problemet är att denna tvådelade etik är helt främmande för den Jesus vi möter i Bergspredikan – för honom finns det bara en odelad verklighet och vårt uppdrag i denna odelade verklighet är att sprida kärlek.

Ibland har man också försökt komma ifrån Bergspredikans radikalitet genom att hävda att den är någon sorts förandligad kärlekspoesi som inte räknar med det onda och som inte handlar om jordelivet utan om livet i himlen en gång. Men här på jorden kan vi inte vända andra kinden till, här kan vi inte älska våra fiender, här måste vi bekämpa det onda med dess egna vapen annars kommer det bara att breda ut sig ännu mer! Så har man resonerat

Problemet med det resonemanget är att i himlen har vi inte längre några fiender att älska. I själva verket var det ju så att Jesus riktade de här orden till judar som levde i ett ockuperat land där ockupationsmakten romarna bl.a. ägnade sig åt massavrättningar för att hålla det judiska folket i schack. Till människor som lever mitt i denna brutala ondska säger alltså Jesus att de ska älska sina fiender och han tar t.o.m. ett exempel som påminner dem om ockupationen. En romersk soldat hade nämligen rätt att kräva att en jude skulle bära hans packning i en mil, men Jesus säger: gå två mil med honom!

Psalm 86 O Guds kärlek, dina höjder
Den kärlek som Jesus frågar efter är inte en passiv och kravlös kärlek, inte en undfallande kärlek som tillåter oss att stå bredvid och se på när ondskan breder ut sig. Nej, den kärlek som Jesus frågar efter är en kärlek som bekämpar det onda men utan att använda ondskans egna vapen. Paulus förklarar vad det handlar om i Rom 12: Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Vi ska alltså kämpa mot det onda men det onda kan bara besegras av det goda på samma sätt som att det enda vapen som finns mot mörker är ljus, inte mera mörker! Den här tanken är också genomgående hos ickevåldets stora förgrundsfigurer i modern tid – som Mahatma Gandhi och Martin Luther King. Och ännu senare har vi mött det hos Nelson Mandela och Desmond Tutu i Sydafrika. Lika lite som mörker kan besegras med mörker kan terror besegras med terror. Det krävs ljus för att besegra mörker och det krävs kärlek för att besegra hat.

Vi har alltså att kämpa mot det onda med varje vapen som vi kan använda med bibehållen kärlek till den vi vänder våra vapen emot – på det viset kan ett mindre våld behöva användas för att stoppa ett större våld. Men det dödande militära våldet kan aldrig vara ett mindre ont – för redan en enda människas liv representerar ett oändligt värde, ett gudomligt värde, som bara Gud har rätt att råda över.
Psalm 288 Gud, från ditt hus, vår tillflykt
En vision - år 2055...
Efter att Sverige på 2020-talet hade genomfört sin radikala pacificering av försvarsmakten och även lyckats få omvärlden att förstå att pacificering inte var samma sak som passivisering, så började motsvarande utveckling spira på ett antal ställen i världen. Allt fler nationer ersatte, i likhet med Sverige, sitt militära försvar med fredsbrigader där samtliga invånare gjorde samhällsplikt i en annan del av världen.

För de nordiska ländernas del var samhällsplikten uppdelad i två delar - halva tiden gjordes inom landet och denna period bestod i sin tur av två delar - en utbildning i konfliktlösning baserad på lärdomar från de omfattande rasbråken i Sverige på 2010-talet.

Den andra inrikesdelen av samhällsplikten bestod av socialt arbete i en socialt utsatt miljö någonstans i landet samt miljövårdsarbete av manuell karaktär.

Utlandsdelen av samhällsplikten utgjordes av en längre vistelse i den vänregion som Norden hade på södra halvklotet. Denna vistelse innebar arbete i internationella samarbetsprojekt av karaktären hjälp till självhjälp samt en ständig beredskap för brandkårsutryckningar till uppflammande konflikthärdar i området - det handlade då om uppgifter som ickevåldslivvakter åt hotade personer och dialogbefrämjande åtgärder bland de befolkningsgrupper som var inblandade i konflikten.

Efter att den här sortens samhällsplikt ersatt det militära systemet i ett 40-tal nationer runt om i världen började FN på allvar intressera sig för verksamheten. Och sedan 2030-talet samordnar FN denna verksamhet över hela världen. Sitt elddop fick de internationella fredsbrigaderna när den gamla Balkan-konflikten flammade upp igen år 2035 - efter att området invaderats av 200 000 obeväpnade fredsbrigadister från hela världen lyckades man få parterna till förhandlingsbordet och under de senaste 20 åren har utvecklingen på Balkan gått mot en alltmer djupgående dialog och förståelse mellan befolkningsgrupperna. Efter 2035 avskaffade FN helt sin militära verksamhet och istället har man kunnat bygga upp en omfattande katastrofberedskap för naturkatastrofer – några promille av nationernas gamla militärbudgetar gick åt till att införskaffa 100 jätteflygplan som med utrustning för katastrofsjukvård står ständigt startberedda runt om i världen. Den satsningen gjordes redan 2008 i samband med utvärderingen av räddningsinsatserna efter den stora jordbävningskatastrofen i Indiska Oceanen 2004...

Javisst är den framtidsvisionen naiv och blåögd, men kanske är det bara den tillitsfulla naiviteten som kan rädda världen!
Psalm 717 Innan gryningen
Bön
Gud vi ber till dig för alla offer för naturkatastrofen i Asien, för alla som sörjer, ängslas och lever i ovisshet.
Vi ber för befolkningen i de drabbade länderna, för alla hjälparbetare på plats och alla som över hela jorden försöker bistå de drabbade. Gud, låt insikten om livets sårbarhet göra oss lyhörda och ömsinta mot varandra.
När tillvarons brutalitet överväldigar oss, låt oss då vara ljus och värme för varandra. Herre, förbarma dig över oss!

AMEN