Trettondedag Jul 2007   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text Jes 49:5-7
Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom. Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. Han säger: Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. Så säger Herren, Israels befriare, Israels Helige, till den som är föraktad och avskydd av alla, till härskarnas tjänare: Kungar skall se det och resa sig, furstar se det och falla på knä, därför att Herren är trofast, Israels Helige som utvalde dig.

Episteltext 2 Kor 4:3-6
Om mitt evangelium är dolt är det dolt för dem som går förlorade. Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull. Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.

Evangelium: Matt 2:1-12:
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel." Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. "Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet", sade han, "och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom." Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Beredelsetal
Saddam hängd. Fossmo förlovad. Linda Rosing singel. James Brown död. Borssén etta. Så såg en kortfattad nyhetssammanfattning ut på Aftonbladets hemsida häromdagen. Saddam hängd. Fossmo förlovad. Linda Rosing singel. James Brown död. Borssén etta. Fem personer nämns; diktator, mördare, dokusåpakändis, musiker och skidåkare och till var en av dem fogas själva nyheten med ett enda ord: hängd, förlovad, singel, död respektive etta. Gemensamt för de här fem personerna är att de är eller var kändisar och det som stör mig var att jag omedelbart kunde identifiera alla fem. Trots att jag inte har någon personlig relation till någon av dem så visste jag vilka de var. Eller rättare sagt: jag trodde att jag visste vilka de var. I själva verket hade jag ju bara lärt känna mediebilden av vilka de var eller är. Det är inte de här fem personerna som har invaderat min hjärna utan det är en massa mer eller mindre ytliga och mer eller mindre sanna påståenden om de här människorna som har invaderat min hjärna.

Men nu har jag kanske förstört högtiden för er: Här kommer ni till kyrkan på en av kyrkoårets stora högtidsdagar och det första prästen säger är: Saddam hängd. Fossmo förlovad. Linda Rosing singel. James Brown död. Borssén etta. Ni som trodde er ha undkommit den där struntvärlden för någon timma, ni som trodde er vara i säkerhet bakom kyrkdörrarna… och så får ni det där löpsedelsdravlet rakt i ansiktet: Saddam hängd. Fossmo förlovad. Linda Rosing singel. James Brown död. Borssén etta. Kan man då aldrig få vara i fred?!

Nej, och det är just det som är min poäng – de där kändisarna, alltså inte människor utan människor som reducerats till kändisar, de där kändisarna och tusen andra har bosatt sig i våra liv – i våra tankar, i våra inre bilder, i våra associationsbanor. Struntet fyller våra liv med ständigt nya rubriker, nya bilder, nya skandaler, nya historier. Och du kommer inte undan! Ja, möjligen om du slänger ut TV:n, säger upp tidningsprenumerationen, stänger av radion, avslutar Internetabonnemanget och ser till att kartlägga en väg till jobbet där du inte passerar någon enda löpsedel. Då kan du möjligen komma undan, då kan du möjligen åstadkomma en mental brandvägg mot allt det strunt som uppblandat med väsentligheter ständigt bombarderar dina ögon och öron.

Också när du sitter här i kyrkan flyter alla de där bilderna omkring i ditt inre. Jag hade inte behövt aktualisera struntet för det finns redan där, precis under ytan har det lagt sig – det syns inte och du kan verka fokuserad och närvarande, men strax under den där samlade ytan flyter det omkring allt detta strunt som inte har i ditt liv att göra men som ändå har invaderat det.

I predikan lite senare ska jag återvända till vad allt detta har att göra med de där tre österländska stjärntydarna som vi möter i Trettondedagens evangelium. Men låt oss nu i vår syndabekännelse bära fram våra splittrade liv och vår delvis omedvetna upptagenhet av så mycket som distanserar oss från Gud, från oss själva och från själva livet. Låt oss be och bekänna…

Predikan
I tider då jag har fotograferat mycket så har ett av mina favoritväder varit tät dimma. Man kan tycka att dimma skulle kunna vara en fotografs fiende eftersom dimman döljer och skymmer. Men det är just det som är det fotografiskt intressanta med dimma, för samtidigt som dimman döljer bakgrunden så lyfter den fram förgrunden. Ofta utplånas det man vill fotografera av en rörig och ointressant bakgrund, en bakgrund som ger en massa synintryck som distraherar och tar fokus från det viktiga, det man ville framhäva i bilden. Det kan t ex vara ett ensamt träd som träder fram bland de andra träden när de är inhöljda i dimma – dimman plockar fram det enskilda genom att dölja de många. Av samma anledning uppmanas alltid porträttfotografer att ställa den avfotograferade mot en lugn bakgrund utan störande detaljer, alternativt lägga bakgrunden i oskärpa genom att välja en stor bländaröppning. Allt för att dölja det som inte står i centrum, allt för att utplåna det som distraherar och stör.

Men det här fenomenet att det som döljer kan verka avslöjande, det gäller inte bara för fotograferande utan det gäller också på ett mentalt plan. Vi lever ju i en tid och i ett samhälle som brukar kallas informationssamhället. Vi råkade födas i just den brytningstid i världshistorien då mängden information exploderat och sprängt alla tidigare ramar. Forskare säger ju ibland något i stil med att en 2000-talsmänniska utsätts för mer informa¬tionssignaler på en dag än vad en medeltidsmänniska kunde göra under ett helt liv. Och går vi till stenåldern så hade dom det ännu lugnare – ska man hugga informationen i sten så är det ju ingen överhängande risk att man överinformerar. Den totala mängden information från runstenar i Sverige har tillverkats under ett antal hundra år, men jag ör övertygad om att El-giganten får mer sagt i ett enda reklambroschyr!

Det var boktryckarkonstens fader Johan Gutenberg som på 1450-talet öppnade dammluckorna genom att uppfinna den första tryckpressen. En fantastisk uppfinning vars första produkt var en Bibel. Men som vi redan i Skapelseberättelsen lär oss så är all kunskap på gott och ont – 550 år senare lider vi av masskommunikationens förbannelser. Vi bombarderas hela tiden av signaler som når våra ögon och öron genom skyltar, affischer, förbiilan¬de föremål, TV, kataloger, telefoner, bakgrundsmusik, Internet, radio, folkmassor, tidningar, böcker, flygblad, broschyrer, MP3-spelare och nån enstaka gång en präst som står och pratar. Sammantaget bildar allt det här en så tät väv av signaler att det ofta kan vara omöjligt att urskilja ett enskilt livsviktigt budskap i störtfloden av strunt. Det viktiga försvinner bland allt det oviktiga.

På samma sätt är det med stjärnhimlen. För oss som lever i en stad är det normala att vi bara ser små glimtar av stjärnhimlen. Oftast dränks de svaga stjärnljusen av gatlyktor och anan belysning. Men för bara ett hundratal år sedan var det annorlunda. Det har historikern Peter Englund fångat i ett mycket tankeväckande kapitel i sin bok ”Förflutenhetens landskap”. För hundra år sedan och alla tidigare århundraden levde människor i mörker så snart solen hade gått ner – mörker var ett normaltillstånd på ett helt annat sätt än idag, på samma sätt som mörker fortfarande är ett normaltillstånd i stora delar av Afrika och Asien. Vid tiden för Jesu födelse var alltså stjärnhimlen nästan helt utan konkurrens nattetid. Månen och stjärnorna var i stort sett det enda som lyste bortsett från en och annan fackla och lägereld. Det är inte konstigt att människor då blir intresserade av det som händer på stjärnhimlen, det är inte konstigt att människor i det läget fylldes av förundran över det där mäktiga valvet av stjärnor som varje natt spändes upp från horisont till horisont.

För 2000 år sedan kallade Gud på några stjärntydare genom ett himlafenomen som fångade deras uppmärksamhet eftersom deras uppmärksamhet var riktad mot just det som hände på himlavalvet. 2000 år senare tror jag att Gud kallar på dig och mig på samma sätt, kanske inte genom himlafenomen utan genom mer vardagliga saker som händer oss. Jag tror att Gud hela tiden ger oss små vinkar om var Han vill ha oss och hur Han vill ha oss. Men det är där avsaknaden av dimma och mörker och tystnad kommer in i bilden. Saddam hängd. Fossmo förlovad. Linda Rosing singel. James Brown död. Borssén etta.

Hur ska du i detta hav av struntbudskap och distraktioner kunna urskilja de enskildheter som är riktade just till dig?! Hur ska du i denna stormflod av signaler kunna upptäcka att Gud försöker fånga din uppmärksamhet på samma sätt som han försökte och lyckades fånga stjärntydarna uppmärksamhet? Hans budskap till stjärntydarna var att de skulle leta upp Jesus. Guds budskap till dig är precis detsamma – gå och leta upp det där barnet som förändrat världen. Börja med att leta efter barnet inom dig, det där barnet som så sällan lyckas fånga din uppmärksamhet i allt bruset, det där barnet som så länge har väntat på din uppmärksamhet. Det där barnet som bär på din allra djupaste längtan och som just därför är den enda gestalt inom dig som kan finna vägen till Betlehem. Och det är först när de båda barnen, ditt inre barn och Gud som ett sårbart människobarn, det är först när de båda barnen träffas som du är framme. Men det är en tät skog du måste igenom för att hitta dit, och allra först måste du kanske igenom det närmast ogenomträngliga snåret som heter: Saddam hängd. Fossmo förlovad. Linda Rosing singel. James Brown död. Borssén etta. Men har du väl kommit igenom det snåret så får du kanske syn på någon stjärna eller något annat som kan vägleda dig hela vägen hem, hem till Betlehem! Lycka till på resan! AMEN


AMEN