Nyårsbön 2009 kl 17  NÄSTA>

Stefan Risenfors

 

Bibeltext I -  Ps 90:1-6 
Herre, du har varit vår tillflykt
från släkte till släkte. 
Du fanns innan bergen föddes,
innan jorden och världen blev till.
Du är Gud från evighet till evighet.

Du låter människan bli mull igen,
du säger: Bli vad du en gång var!

Tusen år är i dina ögon
som den dag som förgick i går,
som en av nattens timmar.

Människorna sveper du bort,
de är som morgonsömnen.
De förgås som gräset.
Fast det frodas om morgonen
är det förgängligt: mot kvällen vissnar det
och torkar bort.

 Bibeltext II - Ps 121:1-8 

Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp? 
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord. 
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.  

 Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida. 

Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten. 
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.

 Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.

Predikan

Var det verkligen 10 år sedan vi upplevde millennieskiftet? Jag vet ju att tiden upplevs gå fortare ju äldre man blir, så jag borde ju ha varit förberedd. Ändå känns det lite overkligt – att det skulle ha gått 10 år sedan den där upphaussade Nyårskvällen 1999 – jag som brukar glömma det mesta minns ju ändå så klart hur man följde firandet av millennieskiftet från datumgränsen i Stilla havet och sedan västerut tills det blev nytt årtusende också för Europa. Och jag minns hysterin kring datorerna – att de skulle sluta fungera för den där millenniebuggen som skulle göra att deras inbyggda klockor fick fnatt. Massor av företag la säkert ut miljoner för att millenniesäkra sina datasystem och om jag minns rätt så var det ... ingen­ting. Påhitt, spekulation eller ren bluff för att ett antal datakonsulter skulle tjäna pengar!

Men var det verkligen 10 år sedan!? Det kan hända att en del av er har en halt annan upplevelse av det här, men för mig känns det som alldeles nyli­gen. Och därmed är vi inne på tidens kanske främsta egenskap, nämligen dess subjektivitet. Tiden är ju den mest gåtfulla av våra dimensioner, vi kan inte greppa tiden eftersom vi aldrig kan distansera oss från den. Vi befinner oss ju hela tiden mitt inne i den. Vi kan jämföra med en människa som flyter med strömmen i en flod, men skillnaden är ju att människan hela tiden kan relatera till något stillastående, nämligen landska­pet på båda sidor om floden. Vi får istället tänka oss bilden av att den där floden är flera mil bred, så bred att man inte kan se något fast land någon­stans. 

Panta rei, allt flyter, sa den gamle greken Herakleitos. Och det är ju just det som är problemet för den del av oss som vill förstå – allt levande omkring oss åldras i precis samma takt som vi själva. Men också det materiella tärs av tidens tand – t.o.m. metallen koppar åldras och bryts ner upptäckte ju härom­sistens förskräckta tekniker som tänkt sig att nergrävda kopparkaps­lar skulle vara en säker förvaringsplats i 100 000 år för vårt radioaktiva kärnavfall.

Panta rei, alltså. Allt flyter, allt förändras. Eller som en annan gammal grek, nämligen Platon, uttryckte saken: Vårt vara är ett ständigt bliva.

Men för den kristna tron är detta inte hela sanningen. Själva föreställningen om Gud innebär ju att det finns en fast punkt, ett vara som inte är ett ständigt bliva utan ett vara som bara är. En antydan om det här finns ju redan i det gammaltestamentliga Gudsnamnet. Det där gåtfulla namnet som var så heligt för judarna att det inte ens fick uttalas. Bakgrunden är ju Mose som möter Gud i en brinnande törnbuske och när han frågar efter Guds namn så får han ett svar som i grundtexten återges med de fyra hebreiska bokstäverna JHVH, som närmast kan översättas med ”Jag är”. ”Säg till dem som frågar dig att JAG ÄR har sänt dig” – så svarar Gud Mose.

Jag tror att vi i detta gåtfulla Gudsnamn har nyckeln till hur vi ska förhålla oss till den flyende tiden. Det handlar om något av det svåraste som finns för en vuxen människa och något av det allra mest självklara för ett litet barn – att leva i nuet! Vi har ju alla naturligt med oss den här förmågan när vi föds. För barn existerar inget annat än nuet – det innevarande ögonblicket – och det är därför som vi aldrig är så rika på tid som när vi är barn. Tänk bara på dina första sommarlov – hur oändliga de kändes!

Ja påstod tidigare att tidens kanske främsta egenskap är dess subjektivitet – att en och samma tidsrymd kan upplevas så extremt olika av olika personer. Och jag tror att denna olikhet främst avgörs av vilken förmåga man har för att leva i nuet. Och eftersom vi alla har varit barn så har vi också alla haft tillgång till den här förmågan och då anar jag att vi också kan återuppväcka denna slumrande förmåga. Problemet med oss vuxna är ju att vi ständigt flyr från det innevarande ögonblicket – antingen flyr vi till det förflutna el­ler till framtiden. Men det som då sker är att nuet förvandlas till en obety­d­lig transportsträcka mellan då och sedan. Men att undervärdera nuet, att förakta nuet, det är att förakta själva livet för livet kan aldrig levas annat än i direktsändning! Och det finns bara ett enda heligt tempus och det är pre­sens, nutid, för det är bara där den Gud som kallar sig JAG ÄR kan möta oss.

Det här betyder inte att gårdagen, din egen historia, blir oviktig. Nej, oavsett hur ditt år 2009 såg ut så är det ändå ingen sophög som du ska försöka glömma, utan snarare en guldgruva där en hel del av guldet är åtkomligt först i efterhand. Det som kan inträffa när du ser tillbaks på det här året är nämligen att du kan upptäcka att en hel del av det ovälkomna som inträffade hade fördolda gåvor med sig. Gåvor som inte var möjliga att se då men som blir synliga när du ser tillbaks på året. Efteråt kan vi se orsakssamband och händelsekedjor och då kan vi ibland upptäcka att Guds kärleksfulla hand fanns där också när vi inte såg den.

Ibland talar vi om efterkonstruktioner och då oftast som något negativt. Men tänk om det ibland kan vara tvärtom – att när något hände gjorde vi oss snabbt och oreflekterat en bild av det hela. Men den bilden är gränslöst subjektiv eftersom vi kan ha varit styrda av tillfälliga känslor och förhasta­de slutsatser. Men nu när vi efteråt ser tillbaks på det som hände så kan det öppnas helt andra tolkningsmöjligheter, och ofta mycket mer positiva tolkningsmöjligheter – det är det jag menar med att 2009 är en guldgruva som innehåller en hel del guld som bara kan bli funnet i efterhand.

Eller för att använda ytterligare en bild – i en del av de amerikanska  krimi­nalberättelser som når oss så används ibland begreppet CASE CLOSED. Det betyder att ett kriminalfall är avslutat, utredningen är nedlagd och ingen mer utredning ska ske. Jag skulle vilja att du och jag inte placerar 2009 bakom den där skylten CASE CLOSED utan att det här året fortfa­rande är öppet för ytterligare utredning. Där kan nämligen finnas en hel del som du avfärdat som skräp men som i efterhand inte visar sig vara skräp utan rent av guld!

Men det här motsäger inte sanningen om att nuet är vårt enda viktiga tempus – för det är bara i nuet som det förflutnas gåvor kan tas emot.

Jag vill inför det nya år som stundar sammanfatta den här predikan med ett ordspråk som man tidigare ofta kunde finna broderat på gamla bonader i svenska hem:: Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett. Idag hjälper Herren! Det enda tempus du behöver bekymra dig om är alltså presens och det lyckliga är att just detta presens, just detta innevarande ögonblick, är den enda punkt där Gud möter dig! Här och nu vill Gud plocka av dig alla bördor du bär på, här och nu vill Gud fylla dig med en kraft som du inte visste att du hade! För om, Gud är, så är Gud nu, inte sedan - bara nu! AMENt