Annandag Jul 2009   NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl. 10
Stefan Risenfors

 

GT-text Jer. 20:7-11
Jeremia sade: Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. Jag har blivit till s
tändigt åtlöje, alla gör narr av mig. Ty varje gång jag talar måste jag ropa, måste jag skrika: "Våld och förtryck!" Ja, mig har Herrens ord vållat ständigt spott och spe. Men tänker jag: "Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn", då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte. Ja, jag hör folkhopen viska: "Skräck från alla håll! Ange honom! Vi skall ange honom!" Alla som stod mig nära väntar nu på mitt fall: "Kanske låter han lura sig, så att vi får övertaget och kan ta hämnd på honom." Men Herren står på min sida, stark och fruktansvärd.

 

Evangelium Luk. 12:49-53
Jesus sade: "Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."

Predikan

 Vilken färg associerar du till Jul? Ja, jag gissar att de flesta av oss tänker på rött när vi tänker på Jul – den röda färgen har kommit att bli julfärgen framför andra. Vi ser det i julskyltningen, reklamen och inte minst i form av alla röda tomtar som omgett oss hela december. Men i kyrkan är det två andra färger som dominerar i december – lila eller blått under adventstiden eftersom de färgerna i kyrkan står för väntan och förberedelse och just det är ju temat för adventstiden. Och sedan blir det vitt under Julafton och Juldagen eftersom vitt är glädjens och festens färg i kyrkan.

Men så idag, på den helige Stefanos dag, blir det plötsligt rött som gäller men inte tomterött utan blodrött. Mitt i allt det söta och gulliga med Jesusbarnet i krubban börjar det plötsligt blöda i kyrkoåret! Men vi borde inte vara helt oförberedda – om ni var här i kyrkan på Lucia så såg ni bland allt glittret att Lucias skärp var just blodrött. En påminnelse om att Lucia är en martyr, en ung flicka som blev dödad på grund av sin tro. Och idag är det alltså den helige Stefanos blod som färgar av sig på kyrkoåret.

Som ni märker i kyrkbänkarna är inte den blodröda Annandagen lika populär som de övriga juldagarna. På ett sätt lite konstigt när man ser hur populärt det är med skildringar av blodsutgjutelse i populärkulturen – i både böcker, dataspel och film vimlar det ju av vampyrer, soldater och blodtörstiga mördare. Man skulle ju kunna tänka sig att åtminstone konfir­manderna skulle dras till Annandag Jul - äntligen lite action i kyrkoåret, liksom! Men istället är det den stora jultröttheten som tar vid, och man stannar hemma eller ger sig möjligen ut i mellandagsrean.

Men egentligen är Annandag Jul liksom de övriga annandagarna efter Påsk och Pingst, en dag för stilla reflektion efter den stora högtiden. Vad var det som hände egentligen och vad betyder det för mitt liv att Gud kom till jorden där i Betlehem? Med ett modernt begrepp skulle man kunna säga att annandagarnas gemensamma tema är konsekvensanalys. Det låter inte särskilt kul att ägna sig åt konsekvensanalys och det återspeglas ju också i uttryck som ”eftertankens kranka blekhet” och kanske är det därför det är så tomt i kyrkorna på annandagarna. Vi vill ha festen, kanske rent av alla tre festerna – köpfesten, matfesten och den religiösa festen! Att de två första festerna har konsekvenser – det är vi nog medvetna om – vi ser det i plånboken och på badrumsvågen. Men att den religiösa julfesten skulle ha några konsekvenser har vi kanske svårt att tänka oss! Ändå är det just det som är temat för Annandag Jul. Nämligen detta att om du verkligen vill ta emot det där barnet från Betlehem i ditt liv så kan det få konsekvenser, rent av blodröda konsekvenser!

Fast det rent kroppsliga martyriet, att tvingas offra sitt liv för sin tro, är tack och lov, sällsynt i vår del av världen. Men visst kan det kosta på att vilja följa någon som är så kompromisslös som Jesus! Nej, där sa jag fel – det kostar inget alls att vilja följa Jesus, men det kan kosta på att verkligen göra det. Ibland kan det nämligen vara långt mellan vilja och handling!

Så här började dagens evangelium: Jesus sade: "Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!”  Här låter Jesus som en uppviglare, en revolutionär, som någon som vill störta den rådande samhällsordningen! Och han förtydligar sedan: Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Och sen räknar han upp familjemedlemmar som kommer att ställas emot varandra: ”far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."

Här räknar vi oss till en religion som har familjen som ett av de främsta värdena – kristna partier har ju alltid värnat kärnfamiljen och vi präster har ofta talat högt om hur viktig familjen är i ett sönderfallande samhälle. Och dessutom är vi mitt inne i julfirandet, den största familjehögtiden av alla och vad gör Jesus – han påstår att hans budskap kan splittra också den heliga kärnfamiljen! Man skulle möjligen kunna konstatera att kristendo­men inte behöver några hädare för vi har redan den störste hädaren av alla inbyggd i vår egen trosbekännelse! För han är ju sådan, Jesus – så fort man trodde sig ha honom som i en liten ask, definierad, formaterad och förpackad, så står han på distans som ett annat UFO och kritiserar hela det religiösa etablissemanget och dess heliga kor!

Jesus framställer alltså här familjen som ett problem och då kan vi dessutom tänka på att han levde i en tid där familjen var den enda sociala trygghet som fanns. I vår tid frodas ju individualismen men på Jesu tid var det ju så att om du bröt med din familj så hade du i princip ingen trygghet kvar i livet! Då blir det oerhört radikalt att problematisera familjen och kräva av sina efterföljare att de måste kunna ta avstånd från sina egna föräldrar och syskon. Dagens evangelium finns dessutom i en ännu skarpare version i Matteusevangeliet:

Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. (Matt 10:35-37)

Titta på porträttet bakom mig - Liu Xiaobo anses vara Kinas främste regimkritiker. En litteraturprofessor och författare som under ett par decennier arbetet för mänskliga rättigheter i Kina. På juldagen dömdes han till 11 års fängelse för samhällsomstörtande verksamhet.

Titta på det andra porträttet – Shane Claiborne är amerikan med bakgrund i en mycket konservativ kyrka i sydstaterna. Han upptäckte att det i hans kyrka var långt mellan att vilja följa Jesus och att verkligen göra det  och när han började göra det genom att t ex bryta sig in i en tom katedral för att ordna sovplatser åt hemlösa så hamnade han i öppen konflikt med kyrkan. Under Irakkriget reste han till Bagdad och tältade utanför ett barnsjukhus mitt under de amerikanska bombningarna för att visa irakierna att inte alla amerikaner hatade dem.

Både Liu Xiaobo och Shane Claiborne är i likhet med den helige Stefanos kompromisslösa vittnen för rättfärdigheten. Stefanos blev avrättad och Liu Xiaobo blev dömd till 11 års fängelse. Även Shane Claiborne har varit fängslad men hans martyrium är ändå ringa jämfört med de båda andra. Anledningen är att Claiborne lever i en demokrati där man tillåts säga vad man tycker. Vi lever också i en demokrati och därmed har vi ett oerhört ansvar – ett ansvar för att göra vad vi kan för att förbättra livsvillkoren för människorna i alla jordens länder. Så länge vi kämpar med demokratiska medel på hemmaplan i Sverige tar vi små risker jämfört med de risker man tar i diktaturstater. Men det verkar som att vi samtidigt blir fegare – vi kan uppleva det som ett martyrium att bli skrattad åt när vi ger uttryck för vår tro. Samma vittnesbörd hade kunnat vara livsfarligt i andra delar av världen men med vår trygghet förändras också mätskalan och då blir också de små hoten skrämmande i våra ögon.

Ordet martyr kommer från grekiskans martyrein som betyder vittna och det viktiga för martyren är inte martyrskapet utan själva vittnesbördet. Det här är viktigt för det finns också människor som medvetet söker martyrskapet – då blir vittnesbördet bara ett medel för att uppnå ett martyrskap som ger mig status i vissa kretsar. Men det sökta martyrskapet är inget som Jesus uppmanar oss till, det är tvärtom uttryck för självupptagenhet. Det Jesus kallar oss till i dagens evangelium är däremot det påtvingade martyrskapet – detta att vara så trogna sanningen att vi vågar uttrycka den också där det kostar på.

Det handlar om civilkurage, att våga stå upp för sin åsikt. Det handlar om mod. Men vad är då mod? Ja, en som visat mod är Karlskogaingenjören Ingvar Bratt som 1985 avslöjade vapentillverkaren Bofors vapensmuggling till Indien. Ingvar Bratt är också en nutida martyr med våra svenska mått mätt. Han blev ju avskydd av en hel stad eftersom hans avslöjande påstods hota jobben och blev tvungen att flytta från Karlskoga pga. alla de hot som han utsattes för. Ingvar Bratt skrev sedan en bok med titeln ”Mot rädslan” – och det är precis vad mod handlar om. Det handlar alltså inte om att inte känna rädsla utan det handlar om att besegra sin rädsla – om att erkänna sin rädsla men övervinna den och göra det man måste göra trots att man är rädd.

Men martyren har också en annan egenskap, förutom sitt mod, och det är kärlek. Det är kärlek till sanningen som driver honom eller henne att våga gå emot en rådande uppfattning, det är kärlek till människorna som driver martyren att ta risker för andra människors skull. Kyrkans främsta martyrer är de som i Jesu efterföljd kan visa kärlek också till sina bödlar. Jesus bad ju på korset att Gud skulle förlåta dem som korsfäste honom och den helige Stefanos har vi i idag, i episteltexten, hört be för sina bödlar under sin dödskamp: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." 

I dagens GT-liga text hörde vi hur profeten Jeremia beskrev hur han kände det när han försökte tiga inför orättfärdigheten: ”… då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta”. Låt oss avsluta predikan med en bön om denna inre eld:

Låt oss be:
Herre, låt kärleken brinna i mitt bröst – en kärlek som tvingar mig att ta risker när risker måste tas, en kärlek som tvingar mig att gå över gränser när gränser måste överskridas, en kärlek som ser lika mycket till min nästa som till mig själv! AMEN