Annandag Jul 2007  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

Episteltext Apg 4:18-31

Rådet kallade in Petrus och Johannes och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. För folkets skull såg de ingen möjlighet att straffa dem; alla prisade ju Gud för vad som hade skett, ty mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal.
Sedan de hade blivit fria sökte de upp sina egna och berättade vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. När de andra hörde det började de gemensamt be högt till Gud och sade: "Härskare, du som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer, du som har låtit den heliga anden säga genom vår fader David, din tjänare:
Varför förhäver sig hedningarna, varför smider folken fåfänga planer?
Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde.
Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt. Se nu hur de hotar oss, Herre, och ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord. Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn."
När de hade slutat be skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga anden och förkunnade frimodigt Guds ord.

GT-text  Mika 7:1-6

Ve mig!
Det är som när frukten plockats och den sista vinskörden är över:
det finns inga druvor att äta, inga färska fikon för min hunger.
De trofasta är borta ur landet, inte en ärlig människa finns kvar.
Alla ligger på lur för att mörda, de vill fånga varandra i sina nät.
De är ivriga att göra det onda.
Stormannen fordrar gåvor, domaren låter sig köpas,
den mäktige kommer med krav, ja, allting blir förvridet.
Den bäste av dem är som ett törnsnår, den ärligaste värre än en taggig häck.
Den dag dina väktare förkunnat är inne, straffets dag har kommit,
nu drabbar förvirringen folket. Tro inte på en vän, lita inte på en förtrogen, vakta din tunga inför kvinnan i din famn.
Ty sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor och sonhustrun sin svärmor, och en mans husfolk blir hans fiender.

Evangelium  Matt 10:32-39

Jesus sade till lärjungarna: "Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.
Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det."

Beredelsetal

Den Helige Stefanos dag är en helgdag som har ett djupt allvar i sig. Det handlar om berättelser om när ondskan tycktes segra. Tillfällen då den som stod upp för sanning och rättvisa kunde känna sig ensam. Eller som profeten Mika uttrycker det i GT-texten: ”De trofasta är borta ur landet, inte en ärlig människa finns kvar” . I de stunderna är det för den kristne  viktigt att minnas att hela vår tro vilar på något som såg ut som ett nederlag  nämligen Jesu död på korset. Gudsrikets segrar ser ofta i världens ögon ut som nederlag men vi tror på den lag vi kallar ”vetekornets lag”: om inte kornet begravs i marken kan det inte växa upp och bära frukt. Låt oss i den trotsiga tilliten bekänna våra nederlag – nederlag som Gud kan vända till segrar. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Motsättningar, bråk, uppgörelser – ska det behöva vara på det viset om man vill vara en Jesu lärjunge?! 
Tro inte att jag har kommit med fred till jorden” säger han. Och så sent som igår hörde vi änglarna sjunga i hans födelsestund: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt."! Och dessförinnan, i samma Juldags texter, hade Jesaja i sin profetia beskrivit honom som Fredsfursten

 Nog verkar det lite motsägelsefullt det här. Om nu profeten Jesaja och änglarna i Betlehem var utsända budbärare från Gud så verkar Jesus här inte helt överens med sin himmelske Far om vad som är hans uppdrag på jorden. Pappa säger: skapa fred och Sonen påstår: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.

Det ser ut som en motsägelse men jag tror att det är en paradox. Om vi då slår upp begreppet paradox i Nationalencyklopedins ordbok så får vi betydelsen: ”skenbart orimligt men ändå (djupare sett) sant påstående
Begreppet kommer från grekiskans paradoxos som betyder sällsynthet eller undantag och det ordet kommer sin tur från två andra grekiska ord nämligen para som betyder emot och doxos som betyder mening.

En paradox är alltså något som bryter mönstret av enhetlighet och harmoni, något som skapar en förbindelselänk mellan två till synes oförenliga egenskaper. Ta t.ex. begreppen styrka och svaghet som vi spontant tänker oss som oförenliga motsatser, antingen är man stark eller svag. Men låt mig då berätta vad som hände när amerikanska marinkåren ställde upp med ett lag i en sydamerikansk extremsporttävling. Det handlar om lag på 3-4 personer som ska genomföra extrema uthållighetsprov i form av bergsbe­stigning, löpning, paddling, cykling eller liknande. Här handlade det alltså om marinkåren, USA:s mest vältränade soldater, de tuffaste bland de tuffa. Men när de ställde upp i den här tävlingen så blev det fiasko, laget från marinkåren kom inte ens i mål, och det de föll på var att de inte var tränade på att visa svaghet. Tävlingen gick ju ut på att hela laget skulle komma i mål men marinkårssoldaterna kämpade tills den svagaste av dem kollap­sade – de övriga fick ju aldrig en chans att sänka farten eftersom den svagaste lärt sig att man aldrig fick signalera svaghet.

 Vad visar då det här? Jo, det visar att det finns en paradoxal sanning som säger att den allra starkaste är den som vågar visa svaghet, som inte tvingar sig själv att hålla masken och uthärda fram till kollapsen utan vågar visa sina kamrater att nu orkar jag inte mer, nu måste vi sänka farten. Det finns alltså en bro mellan styrka och svaghet, begreppen hör ihop trots att de verkar vara varandras motsatser! Och just den paradoxen bekräftas ju också av våra vardagliga liv – i konflikter i äktenskap eller på arbetsplatsen är det ju bara de allra starkaste som vågar erkänna fel, som vågar erkänna svaghet och egna misstag. Den som är svag och osäker behöver däremot hela tiden omge sig med sköldar som signalerar styrka och ofelbarhet – den svage måste ha mycket pansar för att skydda sitt sårbara inre.

Den judiska verklighetsförståelse som Jesus föds in i hade tydliga paradoxala drag. I den judiska frälsningshistorien ställs vi ofta inför att den ringaste och mest föraktade fick det största hedersuppdraget. Och när Jesus kommer så förstärker han ytterligare det här inslaget av paradoxer: han föds av en enkel fattig flicka, han föds i ett skitigt stall, han växer upp i Galiléen – den mest avlägsna och föraktade delen av landet. Samtidigt påstår han sig vara Guds egen Son! Och när han sedan börjar samla lärjungar så kallar han inte välutbildade fariséer utan enkla arbetare ur samhällets lägsta folkgrupper. Hans förkunnelse vänder sig mot synden men många av de mest föraktade syndarna hörde till hans bästa vänner. Där den judiska tron noga hade hållit på sina renhetsföreskrifter där överträder Jesus gång på gång dessa gränser när han äter hemma hos en tullindrivare, samtalar med en samarisk kvinna och låter sig vidröras av en prostituerad. Så där håller det på och tills lut slutar det i samma paradoxala stil – han påstår sig segra när han blir avrättad på ett kors!

Vi kristna borde därför ha vant oss vid trons paradoxer. Men istället har vi ofta försökt skapa dogmatiska system där paradoxerna inte tillåts vara paradoxer utan filas ner tills ingen längre kan sticka sig på dem, tills de blir totalt ofarliga och medgörliga! Istället för att erkänna att vår tro vilar på en paradoxi har vi skapat ortodoxi! Ortodoxi betyder ju något som troget följer uppställda regler men Jesus gjorde ju ständigt uppror mot sådana regler! Han tillät sig att vara paradoxal när läran kolliderade med det enda som räknades i hans matematik – nämligen kärleken!

Så låt oss då återvända till den inledande frågan: Hur kan det gå ihop att Gud genom profeter och änglar säger: skapa fred och Sonen samtidigt påstår: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.”? Om vi accepterar tesen att kristendomen mer är en paradoxi än en ortodoxi, mer en motsats­ernas förening än en självklar renlärighet, då borde vi kunna utgå ifrån att fred och konflikt också är förenliga utifrån något slags paradoxalt tanke­mönster. Och visst är det så, visst finns det en falsk fred som bygger på rädsla och förljugenhet och visst finns det konflikter som är ofrånkomliga för den som vill ha fred inte bara på ytan utan också i samvetet!  

Visst kunde det synas som att den fred och stabilitet som Tito skapade i efterkrigstidens Jugoslavien var en verklig fred. Men så snart kommunis­men föll så visade det ju sig att alla de etniska motsättningarna fanns kvar under utan och de exploderade när den statliga förtryckarapparaten var borta. Så fick vi begreppet etnisk rensning som en fasansfull verklighet mitt i Europa, i ett till synes fredligt hörn av Medelhavet. Den freden visade sig vara mycket lite värd för den hade bara sopat problemen och motsättning­arna under mattan.

I våra liv kan det också råda en bedräglig fred, en fred som mer är ett vapenstillestånd och en konsekvent strategi av att sopa problem under mattan. Det kan vara en bedräglig fred mellan två makar som inte ger sig tid till att tala om det mest smärtsamma. Det kan vara en bedräglig fred i en hel släkt som konsekvent väljer att bekräfta den tjusiga ytan istället för att se problemen under denna yta. Det kan vara en bedräglig fred där en homosexuell väljer att leva ett dubbelliv av rädsla för förakt och fördömelse. Det kan vara en bedräglig fred där en kristen gör allt för att dölja sin tro och kuva sitt samvete för att smälta in i ett sammanhang av ytlighet, kränkningar och orättfärdighet. Visst kan det bli konflikt om du börjar ifrågasätta fiffel med arbetstider och övertidsersättning! Visst kan det bli konflikt om du ifrågasätter småstölder, svartarbete och vänster­prassel. Vist kan du uppfattas som provocerande om du påtalar den där kulturen som finns på så många arbetsplatser – att man snackar skit om de som inte är närvarande! Men Fredsfursten kallar oss till dessa paradoxala gärningar för att kärleken kräver det. Kärleken som inte frågar vad det kostar utan bara frågar efter fred som stavas Sanning och Rättfärdighet. AMEN