Annandag Jul, andra årg 2003  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text Jer 20:7-11
Jeremia sade: Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. Jag har blivit till ständigt åtlöje, alla gör narr av mig. Ty varje gång jag talar måste jag ropa, måste jag skrika: "Våld och förtryck!" Ja, mig har Herrens ord vållat ständigt spott och spe. Men tänker jag: "Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn", då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte. Ja, jag hör folkhopen viska: "Skräck från alla håll! Ange honom! Vi skall ange honom!" Alla som stod mig nära väntar nu på mitt fall: "Kanske låter han lura sig, så att vi får övertaget och kan ta hämnd på honom." Men Herren står på min sida, stark och fruktansvärd.

Epistel Apg 7:55-8:8
Fylld av helig ande riktade Stefanos blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." Han föll på knä och ropade högt: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse. De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. Det blev stor glädje i den staden.

Evangelium Luk 12:49-53
Jesus sade: "Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."

Predikan
Hur många av oss har hamnat i en konflikt pga. vår tro? Hur många av oss har utstått obehag pga. vår tro? 
Hur många av oss har blivit hånade pga. vår tro?

Den här sortens frågor gör sig påminda när man läser eller hör dagens bibeltexter. Alltså olika varianter av grundfrågan om vi tvingas betala ett pris för att vi är kristna. Vi ska återvända till de här frågorna men låt oss först se lite närmare på två av texterna – episteln och evangeliet.

I episteltexten möter vi den man som gett den här helgdagen sitt namn, den helige Stefanos. Namnet Stefanos eller Stefan betyder egentligen ”den bekransade” i betydelsen den som fått den segerkrans som i antiken kunde delas ut till den som triumferat på något sätt. Det ligger något av en ödets ironi i att den man som betecknas som den förste kristne martyren heter just Stefanos. Namnet antyder ju seger, framgång och uppskattning från människor men verklighetens Stefanos fick en segerkrans som mer påminde om den där törnekronan som Jesus fick nertryckt över huvudet när han torterades.

Varför blev då Stefanos stenad? Ja, det enkla svaret var att han inte var smidig. Anledningen till att han drogs inför Stora Rådet var ju att han var alltför duktig på att argumentera för sin tro på Jesus. I något slags offentlig diskussion hade han verbalt besegrat några judar som inte kunde finna sig i den prestigeförlusten utan som hämnd anklagade de Stefanos för hädelse. Om han då hade det varit det allra minsta smidig så hade han säkert, med den verbala begåvning han ägde, kunnat klara sig igenom förhöret med Stora Rådet utan att egentligen behöva ljuga eller svika sin tro. Om han bara hade visat lite klädsam ödmjukhet och respekt inför rådsmedlemmarna så hade både han och Stora Rådet kunnat gå ut ur den där förhandlingssalen med bevarat anseende. De flesta av oss är ju rätt duktiga på att kunna presentera en sanning på olika sätt beroende på vem vi pratar med och det hade också Stefanos kunnat om han bara hade velat! Men han gör precis tvärtom. Han håller ett långt tal, som visserligen börjar på ett taktiskt smart sätt. Han återberättar nämligen hela judarnas historia och det hade ju kunnat ses som ett sätt att betona den värdegrund som han delar med rådsmedlemmarna, om det inte hade varit för att han tydligt poängterar alla gånger hela folket eller enskilda judar varit olydiga mot Gud. Men sen kommer den stora retoriska katastrofen när Stefanos identifierar stora Rådets medlemmar med de judar som tidigare svikit Gud, han säger: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt. De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom...”

Det är då de blir så ursinniga på honom att hela rättegången urartar i en ren lynchning. Och kanske kan vi något förstå dessa fromma judiska män i Stora Rådet. Deras självbild var ju att de var ”the good guys”, de var de goda, de rättfärdiga, de var Guds försvarar mot alla irrläror, och så framställs dom som fiender till Gud. Eftersom tusentals judar nyligen gått över till den kristna läran så var de ju skärrade från början och när Stefanos så skoningslöst går till verbal attack mot dem, då brister det totalt för dem och det slutar med att Stefanos ligger död under en hög med stenar.

Men varför kunde inte Stefanos ha framfört sitt budskap på ett smidigare sätt? Han påminner ju nästan om de där rättshaveristerna som vi möter ibland, de där som är totalt oförmögna att se tillvaron ur något annat perspektiv än sitt eget och som är så provocerande när de talar för sin sak, provocerande och helt utan självdistans!

För visst är det ibland så att människor gör sig själva till martyrer, inte minst de där rättshaveristerna som kan offra tiotals år av sina liv på att få rätt mot myndigheter eller enskilda makthavare. Och visst har vi exempel på det här också i Svenska kyrkan – för oss präster är kanske risken extra stor att vi blandar in vår egen personliga prestige i kampen mot det motstånd som tron alltid haft att räkna med.

Men jag tror ändå inte att Stefanos var en prestigefylld rättshaverist. Visst hade han kunnat vara mer ödmjuk och respektfull inför Stora Rådet men ibland är ödmjukhet, smidighet och respekt bara kamouflage för ren feghet. Den där förmågan vi ofta använder att vända kappan efter vinden och presentera sanningar på olika sätt beroende på vem vi pratar med – kanske handlar det i grunden mest om feghet, om att vi inte vågar säga det vi egentligen skulle vilja säga!?

Om vi då ser på dagens evangelium så blir det ännu tydligare att sann kristendom alltid provocerar någon och ofta väldigt många. Jesus säger ju uttryckligen att han inte kommit för att skapa fred på jorden utan för att skapa splittring. Det låter så motsägelsefullt mot det vi ofta får höra här i kyrkan och det känns som att vi är på ljusårs avstånd från den där gulliga änglakören som i går natt sjöng ovanför Betlehem om fred på jorden. Samtidigt är det väl få platser på jorden som alltsedan dess har varit så präglade av ofred som just Betlehem – freden och försoningen verkar sällsynt avlägsen just där Jesus föddes!

Det är väl ingen tillfällighet att när Bibeln talar om kläder för oss kristna så är det ingen mjuk pyjamas som beskrivs, utan en soldatrustning – alltså kläder man tar på sig när man gör sig beredd för angrepp och ofred!

Varför är det då på det här viset? Varför kommer Jesus med splittring? Jo, anledningen är att vi lever på ockuperad mark. Jorden är ockuperad av den fientliga makt vi kallar djävul eller satan. Och denna fientliga makt finns inte bara därute någonstans, utan den finns inom var och en av oss. Kampen mellan Gud och djävul pågår oavbrutet inom oss – och den allra viktigaste frontlinjen går inte mellan kristna och icke kristna utan den går inuti varje enskild människa! Och nu är det ju så att spaning och underrättelseverksamhet är en viktig del av varje krig – det gäller att veta så mycket som möjligt om fiendens planer och truppförflyttningar. Om nu samma sanning råder när det gäller den andliga krigföringen så handlar den allra viktigaste underrättelseverksamheten om att ge akt på sig själv. De allra farligaste truppförflyttningarna och landstigningsoperationerna äger rum inuti dig och mig – det är inom oss, i kamp mot något inom oss själva som vi lider våra största nederlag och vinner våra största segrar. Därför tar sig den andliga kampen inte så ofta synliga uttryck – men skenet bedrar, tillvaron är inte så fridfull ens vid jul!

Men om det nu är så att vi inte upplever att vi betalar något pris för vår kristna tro – om vi aldrig upplever motstånd och konflikt i samband med vår tro. Ja, då måste vi ständigt fråga oss – är denna trons harmoni och ro ett uttryck för feghet – att vi inte varit beredda att betala priset, det nödvändiga priset för en tro som inte kan uthärda orättfärdigheten. 

AMEN