Julbön  i Stensjökyrkan  2014 kl 17  NÄSTA>

Gammaltestamentlig läsning - Jesaja 9:1-7

Men natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta.

 Epistel Hebr

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son, jag har fött dig i dag,

eller: Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son. Och när han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han: Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium – Luk 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan

Vad är det som är så kul? Ängeln som stod framför herdarna talade ju om ”en stor glädje, en glädje för hela folket”. Så vad är det då som är så roligt? Ja, han hänvisar ju till att det just har fötts ett barn några kilometer bort och visst, att ett barn kommer till världen är kanske den största glädjekick man kan få … om man är förälder till det där barnet. Men ingen av herdarna var ju förälder till det där nyfödda barnet! Så varför skulle de vara så glada? Och inte bara de – ängeln sa ju att det var en stor glädje ”för hela folket”! Varför skulle hela folket glädjas för ett enda litet nyfött barn? Det var ju inte en ny prins i Herodes palats som stjärntydarna trodde, utan ett barn av folket – ingen nedärvd titel, ingen väntande släktförmögenhet – bara ett barn, ett av tusentals som föddes i Israel det året. Så varför denna glädje? Ja, ängeln dröjer inte med svaret. Han säger till herdarna: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren”

En Frälsare! Messias! Det var begrepp som rymde en hel ocean av förvänt­ningar hos herdarna utanför Betlehem. Messias var ju den store Ledaren som man väntade på, en folkhjälte i både politisk och religiös bemärkelse som skulle befria Israel från dess förtryckare! Och just vid vår tideräknings början så var messiasförväntningarna särskilt höga i Israel, så som det lätt blir när ett folk upplever sig förödmjukat. Och nog levde man i förödmju­kelse efter ett drygt halvsekel av romersk ockupation. Det var alltså en tid för starka ledare, ledare som kunde ge revansch åt ett förödmjukat folk.

En möjlig parallell kan vi se i dagens Ryssland där många minns och saknar den tid då var man var supermakten Sovjetunionen. Vladimir Putin behöver inte göra så mycket för att behålla sin makt för han har under lång tid burits fram på en våg av längtan efter revansch. Hans machostil och hans arroganta attityd mot omvärlden blir som en surfbräda på den där vågen av missnöje och bitterhet som starka ledare alltid lyckats utnyttja.

Adolf Hitler och den mörka flodvåg av hat som han anförde, är det kanske mest fasansfulla exemplet på den destruktiva kraft som finns uppdämd i en förödmjukad nation. Och världen verkar aldrig lära sig att man inte kan trampa på ett helt folk utan långtgående konsekvenser – så starkt är hämndbegäret och längtan efter upprättelse. Vi ser det i Ryssland idag och vi har under många år sett det bland de förtryckta folk som ständigt förser världen med nya generationer terrorister och självmords­bombare.

Ja, kanske har Vladimir Putin något av samma förväntningar på sig som de förväntningar som uppstod hos herdarna när de hörde att Messias var född.

Där finns åtminstone en likhet mellan judarnas messiasförväntningar för 2000 år sedan och det stöd som Putin får för sina storryska maktambitioner, nämligen jordmånen i form av ett förnedrat folk som längtar efter upprättel­se genom starka ledare – den fanns i Israel och den finns i Ryssland.

Men barnet i krubban skulle visa sig vara en helt annan än den starke militäre ledare som ett förödmjukat folk längtar efter. Herdarna kanske inte märkte det men redan i änglarnas lovsång där ute på ängen fanns antydningar om att han var en annan sorts Messias. Änglarna sjöng ju inte om kamp och krig utan om fred: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. Och om de kunde sina heliga skrifter så kunde herdarna också ha associerat till Jesajatexten vi hörde tidigare:

          Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.

En Fredsfurste alltså! Men vad är då en Fredsfurste? Ja, det är inte en menlös gestalt, det är inte något slags skrockande tomtefigur som bara går omkring och är snäll. Nej, sådan var han inte, Jesus. När han växt upp, vill säga! För där i krubban som nyfödd är han ju precis så oemotståndligt söt och försvarslös som varje nyfött barn. Där ställer han inga krav. Där kommer han inte med några utmaningar. Där är han precis lika vidöppen för de vuxnas förväntningar och projektioner som varje nyfödd är. Jesus­barnet gör inte motstånd och kanske är det därför han är så populär. Kanske är det därför så många vill sjunga julsånger om honom.  Han är som en liten lerfigur som vi kan forma precis som vi vill ha honom.

Men när han växer upp och mer och mer ikläder sig rollen som Fredsfurste så är han inte lika bekväm. Han bryter mot våra förväntningar, han över­raskar och chockerar. Ingen av våra förutbestämda roller för honom är han beredd att axla, han går sin alldeles egen väg - ”han korsar processio­nens väg från sidan”, för att tala med Tomas Tranströmer. Och det är då allt ställs på sin spets – är vi beredda att bli vuxna tillsammans med Jesus? Är vi beredda att ompröva våra bilder och följa honom bortom allmän väg?

En människa som ger intryck av att vilja följa Jesus bortom allmän väg är den nye påven Franciskus. Få roller torde vara så cementerade i förväg som påveämbetet, så extremt starka förväntningar om att rätta in sig i ledet av alla påvar som gjort sitt bästa för att sitta still i båten och inte utmana de enorma religiösa, ekonomiska och politiska krafter som tillåtits härja i Vatikanstaten och bland maktfullkomliga kardinaler och biskopar. Men igår kunde vi höra påvens jultal inför en större grupp kardinaler. Han talar alltså till katolska kyrkans näst mäktigaste män och han mer eller mindre ger dem en utskäll­ning. Han säger att de lider av 15 sjukdomar och räknar upp makthunger, baktaleri, skvaller, ovilja att förändras och en mängd andra andliga sjukdomar och han liknar det vid ett slags andlig Alzheimers-sjukdom.

I mina ögon lever påven Franciskus mer och mer upp till idealen från sin namne helgonet Franciskus. En påve som lever enkelt, som ödmjukt lyssnar på kyrkans kritiker och som gör precis det som så många andra ledare har så förtvivlat svårt för – han städar trappan uppifrån! Han gör sig obekväm och får förmodligen mycket mäktiga fiender. Vi kan bara be för att han inte blir undanröjd på ett eller annat sätt, för han är något av det mest hoppingivande som hänt i den världsvida kyrkan på många år. Och han går före oss i den uppgift som vi alla fått – att i Jesu efterföljd vara just Fredsfurstar, som inte bara söker inre frid utan aktivt kämpar för fred i varje bemärkelse.

Vi är alla kallade att avslöja orättfärdigheten varhelst den uppenbarar sig, också när den visar sig i våra egna liv. Barnet i krubban Fredsfursten, ger oss ännu en påmin­nelse om varför vi lever här på jorden, nämligen för att försöka etablera en fred som bygger på något annat än makt och våld, en fred byggd på sanning, rättvisa och solidaritet med varje levande varelse på jorden!  AMEN