Julbön i Stensjökyrkan 2013  NÄSTA>

Julevangeliet – Luk 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
"Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem
han har utvalt."
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem

Predikan

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn …

Ja, nog borde det räcka! Nog borde det räcka också utan en krubba med halm, nog borde det räcka också utan österländska stjärntydare och sjungande änglar i skyn! Nog borde det räcka med att finna ett nyfött barn, i vilken BB-sal som helst, för att känna anledning att sjunga som de där änglarna: Ära i höjden åt Gud …

Problemet är ju bara att detta mirakel har skett några miljarder gånger så vi har liksom vant oss vid det. Som om det vore självklart och naturligt när det i själva verket är små jollrande gudsbevis som bärs ut från de där förlossningssalarna i en takt av ungefär 300 om dagen bara i Sverige!

Inför miraklet i halmen i Betlehem vill jag den här julaftonskvällen tala om den mirakulösa normaliteten. För vad är det som vi uppfattar som normalt? Jo, det är ju det som inträffar regelbundet. Det innebär att om de där änglarna som dök upp i skyn ovanför herdarna i Betlehem, om de änglarna hade startat en tradition så att det överallt i hela världen dök upp sjungande änglar i skyn låt säga varje tisdag kl 17… Ja, då skulle vi vänja oss också vid det och då skulle sjungande änglar bli en del av vår norma­litet och så här två tusen år efter den uppmärksammade premiären så skulle allt redan vara sagt, skrivet, fotograferat, filmat, uppmätt och förklarat med de där änglakörerna varje tisdag. Det skulle vara ännu mer självklart än det där med barn som föds och vi skulle inte längre reagera – det skulle bli som med den där softa skvalmusiken i högtalarna på varuhusen. Ett bakgrunds­brus, lite irriterande för flygbolagen bara men ända sedan flygets barndom skulle det ha varit självklart att tisdagar kl 17 är det flygförbud – en del av normaliteten…

Kanske överdriver jag lite men jag tror att ni förstår poängen i detta att det mirakulösa på något sätt upphör att vara mirakulöst så snart det har uppre­pats ett visst antal gånger. För även om sjungande änglakörer och uppvak­tande stjärntydare låter som legender så är det egentligen inte mer fantas­tiskt än det mirakel som inträffar varje gång ett barn föds till jorden! Och det är det första jag skulle viljas förmedla här ikväll – att vi lever omgivna av mirakel som vart och ett av dem skulle setts som ett gudsbevis om det bara hade inträffat en gång. Men det ÄR mirakel och om inte gudsbevis så i varje fall mycket starka indicier på Guds existens! Så låt berättelsen om ett barns födelse få hjälpa till att tvätta bort det där normalitetsgruset ur våra ögon – du lever bland mirakel och du är ett mirakel!

Men oavsett hur mycket som är bokstavligen sant och hur mycket som är legender i julevangeliet så är det ju inte vilket barn som helst som ligger där i krubbhalmen. Han påstod sig vara Guds Son! Ja, enligt mig och någon miljard andra kristna så ÄR han Guds Son! Det är ett oerhört påstående som för Jesus själv innebar att han grävde sin egen grav – hädelse var ju belagt med dödsstraff. För dig och mig är det för det mesta rätt ofarligt att påstå att Jesus är Guds Son. Åtminstone verkar det så en stilla julaftons­kväll med underbar musik. Och julevangeliet förmedlar ju också den där idylliska bilden av idisslande oxe, sjungande änglar och över alltihopa en starkt lysande stjärna. Men redan på Annandag Jul är idyllen som bortblåst – då handlar det om alla som dödats för Jesu skull och de första var de nyfödda pojkar i Betlehem som kung Herodes lät avrätta i jakten på den nyfödde judakonungen. Och kanske är idyllen en chimär också idag – vi ser tiggarna utanför Hemköp. Förr var vi tvungna att resa utomlands för att se tiggare men nu finns de här som en påminnelse om att den avspända julfriden sannerligen inte är självklar för alla.

Och bakom idyllen i Betlehem vet vi ju att inte bara kung Herodes hotade utan Jesus föddes i ett ockuperat Israel och då kan vi lite stillsamt fråga oss vilka det är som upplever frid i ett ockuperat land? Jo, det är de samarbets­villiga eller med ett annat ord: fosterlandsförrädarna, quislingarna! De som väljer att samarbeta med ockupationstrupperna. I Danmark och Norge var det tämligen ofarligt att leva också under den tyska ockupationen på 40-talet, ofarligt så länge du inte gjorde motstånd!

Enligt kristen tro så lever vi alla i ett ockupationstillstånd. Det finns makter som står emot Gud, som står emot det goda och rättfärdiga också idag. Denna ockupationsmakt har t o m en bundsförvant inom var och en av oss – vi bär alla på något som inte vill oss väl. Det som i klassiskt kristen terminologi kallas ”syndafördärvet”, ”köttet” eller ”den gamla människan”. När Gud föds till jorden ställs vi därmed vid ett val – vill vi ansluta oss till hans motståndsrörelse eller vill vi för vår egen bekvämlighets skull samar­beta med ockupationstrupperna – med ondskan, med girigheten, med likgiltigheten …?

Men den där parallellen till traditionella motståndsrörelser mot ockupa­tionsmakter haltar på en viktig punkt och det är valet av vapen i kampen. Han som ligger i krubban, han som kallas Fredsfursten, han erbjuder oss bara ett enda vapen och det är kärlek. Väljer du hatets och våldets vapen så har du redan gått över till ockupationsmakterna utan din enda möjlighet att stanna kvar på Jesu sida är att välja kärleken som enda vapen. För mörker kan bara fördrivas med ljus och hur är det Jesaja skriver:

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. … Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given … och detta är hans namn … Fredsfurste..

Så låt inte julfriden vagga dig till likgiltighet, inse att du lever på ockuperad mark och anslut dig till Fredsfurstens motståndsrörelse – en hel värld väntar på att befrias från orättfärdigheten! AMEN