Julafton 2006    NÄSTA>
Julbön i Stensjökyrkan kl 17
Stefan Risenfors

Inledning
Något händer när en vuxen ser ett litet barns ansikte. Den vuxnes anletsdrag löses upp och mjuknar på något sätt. Ofta spricker munnen upp i ett leende och ögonen blir öppnare och klarare. Vi talar om ett avväpnande leende och jag tror att det är så ett litet barnansikte fungerar också när barnet inte ler. Barnet avväpnar den vuxne, något händer med den där pansarmasken som vi ofta går omkring med i våra vuxna sammanhang. Den där masken som Karin Boye beskrev så här: Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram, men av skräck var brynjan gjuten och av skam. Inför det lilla barnet inser vi att vi inte behöver något pansar, vi inser att barnet inte hotar oss på något sätt och därför lägger vi av våra vapen och våra masker – vi vågar vara oss själva. När Gud möter oss som ett litet barn i en krubba så kan allt det här hända – låt det hända i den här gudstjänsten. Gör dig mottaglig, så mottaglig som bara den sårbare kan vara. Gör dig mottaglig och lyssna nu till en av världslitteraturens mest hoppfulla texter – den skrevs av för 2700 år sedan men idag behöver vi den mer än någonsin:

GT-text Jes 9:1a, 2-7
Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta

Epistel Heb 1:1-6
Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglar-na som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel: Du är min son, jag har fött dig i dag, eller: Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son. Och när han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han: Alla Guds änglar skall hylla honom..

Evangelium Luk 1:1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem
han har utvalt."
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan
Den här predikan ska ägnas julens GT-liga text. Julevangeliet spar vi som predikotext till i natt och imorgon bitti. Jesaja börjar med att måla upp en bild av mörker, ja rent av "dödsskugga" som det stod i gamla bibelöver¬sättningen. Jag ska hålla mig till denna gamla översättning idag – döds¬skugga istället för det lite svagare ”mörkrets land” som det står i nya översättningen. Dödsskugga - Jesaja talar om bördor som tynger folket, om plågoandarnas käppar och piskor, om mantlar som färgats röda av människoblod i något av alla dessa krig. Men som ett svar på all denna samlade vedermöda, proklamerar han en kommande glädje. Som man gläder sig under skördetiden när man skördar frukten av månaders slit.

Jesaja talar om ett stort ljus över dem som bor i dödsskuggans land. Han talar inte om det lilla mörkret och det lilla ljuset. Han talar inte om förkylningar eller ombesiktning av bilen. Han syftar inte på otur med ränteläget nu när villalånen ska läggas om. Nej, dödsskuggans land är nåt helt annat - du kanske känner till det bättre än vad jag gör? För Jesaja talar om ett tillstånd som inte förmår rubbas av tillfälliga glädjeplask på ytan. Glädjeplask som vinsten på Bingolotto, eller löneförhöjningen på jobbet, eller berömmet från chefen eller det ovanligt lyckade julfirandet med de ovanligt uppskattade julklapparna. Nej, inget av detta förmår rubba den stora sorg och tomhet som den människa känner som vandrar i dödsskug¬gans land. För där är man som en sprucken kruka - all glädje man upplever rinner ut och försvinner spårlöst. Man står där med ett fotoalbum efteråt - alla är så glada på bilderna - men bilderna känns märkvärdigt overkliga och likgiltiga.

Den bibelförfattare som bäst beskrivit den här vandringen genom dödsskuggans land är kanske Predikaren i Gamla testamentet. Han som genomskådat livets alla ytliga muntrationer - han var nämligen rik och mäktig och hade unnat sig varje tänkbart njutningsmedel, men upptäckt att alltsammans bara var "fåfänglighet och ett jagande efter vind". Men dessutom har han upptäckt kejsarens nya kläder i det som påstås vara djupt meningsfullt och oerhört viktigt. Ta t ex det Predikaren säger om något så subtilt och upphöjt som mänsklig vishet - också det är bara ett jagande efter vind... ”Jag föresatte mig att förstå vad vishet och vetande är, vad dumhet och dårskap är, men jag har insett att också detta är ett jagande efter vind. Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga.” (Pred 1:17-18)

"Dödsskuggans land" - frågan är om vi själva märker när vi är på väg in i det landskapet. Livsledan växer ju så långsamt, och den växer inifrån, så den märks ju inte utåt till en början. Och dessutom finns det ju tiotusen droger att ta till för att hålla dom där känslorna borta - det minst effektiva är nog sprit! De mest effektiva drogerna är nog konsumism och upplevelsehysteri. Finns det nåt som skingrar tankarna på livets tomhet lika effektivt som en riktig prylfylla i Nordstan eller på IKEA eller vad köptemplet nu heter? För att inte tala om ett biobesök eller en liten charterresa! Det här är droger som heter duga, och frågan är väl om Predikaren hade skrivit sin bok om han hade haft tillgång till konsumis¬mens och upplevelsehysterins välsorterade drogapotek?! Genom upplevelseindustrins alla spännande distraktioner tar det längre tid för oss moderna människor att genomskåda den tomhet som Predikaren upplevde mitt i sin rikedom. Så snart jag har upptäckt tomheten i någon njutning så finns det ju ytterligare en inom räckhåll, och ytterligare en i ett närmast oändligt band av hägringar. Risken för ett livslångt livsbedrägeri är alltså större i vår tid än på Predikarens tid – risken är att vi hinner dö innan vi genomskådat den sista hägringen!

”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus” Ja, med tanke på hur stort mörkret är, så skulle det sannerligen krävas ett ljus av något andra dimensioner än julskyltningens lågwattade dekorations¬ljus! Därför kan det verka nästan skrattretande när Jesaja avslöjar ljusets identitet. Han som ska bränna upp alla soldaternas blodiga mantlar och bryta sönder alla förtryckarnas piskor och kanoner. Han som ska utrota meningslösheten från jorden - han är ett litet nyfött barn!

Det är inte utan att man kommer att tänka på hur jättesoldaten Goliat hånar den lille David som israeliterna sänder ut mot Goliat: "Du din lille skit - kom så ska göra fågelmat av dig!" Ja, ungefär så sa han, men vi minns ju vem som vann - mot alla odds! Och nog har de usla oddsen följt Guds barn genom historien:

  • som den gången Israels barn befann sig trängda mellan den framryck¬ande egyptiska krigshären och det jättelika Röda havet - dåliga odds!
  • som den gången Gideon med 300 män skulle besegra hela den midjani¬tiska armén, med basuner, tomma lerkrukor och facklor som enda vapen - dåliga odds!
  • som den gången Josua skulle välta Jerikos murar enbart genom histo¬riens mest bokstavliga stadsrundvandring - 13 varv runt stadsmuren - något tveksamma odds!
  • som den gången Herodes sände ut sina soldater för att mörda alla Betlehems småpojkar!
  • som den gången 11 fattiga, outbildade landsortspojkar fick uppdraget att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar.

    Ett nyfött barn som svar på all världens ondska och samlade tomhet - Jesaja är i gott bibliskt sällskap när han gör sin orealistiska profetia. Men dåliga odds har aldrig varit något problem för Gud, och det är därför Jesaja trotsigt kan bankruttförklara all världens ondska med den enkla motiveringen: ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.”

    "Fredsfurste" ja, det är en beteckning som antyder julens innersta och allra mest paradoxala sanning. Så här uttryckte vi det för några veckor sedan i en av adventspsalmerna: "Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt. Med andens svärd han strider och segrar när han lider. Välsignad vare han som kom i Herrens namn."

    Den lidande kärlekens mysterium, "vetekornets lag" som säger att vägen till livet går genom döden på samma sätt som vetekornet måste ner i jorden för att växa upp till verkligt liv. Det här är ett mönster som går igen i hela Bibeln och dessutom i hela den kristna kyrkans historia:

  • den paradoxala MAKTEN i det som ser ut som yttersta sårbarhet.
  • den paradoxala TRIUMFEN i det som ser ut som totalt nederlag.
  • det paradoxala LIVET i det som ser ut som död och förintelse.

    Vill vi lära känna Gud, så måste vi alltså lära oss att se på tillvaron med lite andra ögon. Med den trotsiga trons ögon som ser rakt igenom ytor och fasader, och där upptäcker ett gudomligt stråk som går genom hela vår tillvaro på väg mot den slutgiltiga verkligheten. För oss som inte bara går genom dödsskuggans land, utan rent av råkat bosätta oss där, så skall alltså ett ljus skina klart. Och det ljuset är redan tänt, så låt det då brinna också i ditt liv!


    AMEN