Julbön i Stensjökyrkan 2005 kl. 17  NÄSTA>
Stefan Risenfors

GT-text Jesaja 9:1a, 2-7
Natten skall vika där ångest nu råder.
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.
De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta.

Epistel Heb 1:1-6
Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel: Du är min son, jag har fött dig i dag, eller:
Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son. Och när han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han: Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium Luk 1:2-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galiléen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

"Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt."

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan
För några dagar sedan satt jag och svettades över julevangeliet för att försöka hitta något nytt, en ny infallsvinkel, ett nytt budskap dolt i de gamla nednötta orden om Maria, Josef och barnet, om stallet och herdarna – allt det där välbekanta som vi hört så många gånger. När jag satt där och försökte samla tankarna så kände jag mig uppgiven – tyckte att jag redan sagt allt jag hade att säga om julbudskapet. Men då upptäckte jag plötsligt något i texten i mitt ordbehandlingsprogram – det lilla ordet linda som förekommer två gånger i julevangeliet:

  • Hon lindade honom och lade honom i en krubba, och sedan när ängeln talar till herdarna:
  • Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.
    Båda gångerna var bokstäverna L, I, N, D, A understrukna i Word-dokumentet – understrukna med en knappt synlig streckad röd rand. När jag flyttade muspekaren till de här ställena så dök det upp något som kallas smart etikett. Det här visade sig vara en automatisk funktion i ordbehandlingsprogrammet som reagerade på bokstavskombinationen LINDA eftersom Linda också är ett egennamn – man kan ju heta Linda. Jag började ana att jag fått eller skickat ett e-postmeddelande till någon som heter Linda, därför fanns namnet registrerat i datorn och därför reagerade dataprogrammet på den här bokstavskombinationen och föreslog att jag t.ex. skulle skicka ett e-postmeddelande till henne. Men när jag försökte göra det så visar det sig att jag inte har någon e-postadress till henne. Alla uppgifter om Linda verkade vara borta – det enda som finns kvar av henne i min dator var själva namnet linda – stavat med liten begynnelsebokstav.

    Men då blev jag nyfiken och började använda alla sökfunktioner jag kunde hitta i e-postprogrammet och till sist hittade jag en Linda – i ett ännu inte raderat e-postmeddelande från i somras. Hon ville köpa en gammal taklampa som jag hade annonserat ut, men hörde aldrig av sig sedan – inget efternamn, en enda kontakt på två rader för ett halvår sedan, men hennes namn spökade fortfarande i min dator – t.o.m. i självaste julevangeliet!

    Men varför tar jag upp något så godtyckligt och betydelselöst i en predikan på Julafton – i kanske den enda predikan en del av er hör under det här året?! Borde inte prästen ha något mer betydelsefullt att komma med när ni nu gjort er besväret att gå hit på självaste Julafton!? Något mer betydelsefullt än en oseriös taklampsspekulant som ligger och skräpar i en dator! Vad har detta med Julen att göra? Vad har detta med Jesusbarnet att göra?

    Ja, nu kommer själva språnget – det osannolika språnget från Linda till Jesus:
    Min dator skapade en osannolik bro mellan julevangeliet och ett gammalt e-postmeddelande. Ibland fungerar vi människor på samma sätt – associationer kan skapas till synes helt godtyckligt. Ett enda lösryckt ord i en predikan kan leda tankarna åt ett helt annat håll än predikanten hade tänkt sig. En doft kan leda hela vägen tillbaks till barndomen. En situation eller en miljö kan föra mig någon helt annanstans bara för att den väcker ett slumrande minne till liv. Våra associationer kan vi inte styra mer än under korta stunder av hög koncentration som t.ex. i vissa former av meditation.

    Men vanligen handlar associationer om helt autonoma processer och där skiljer sig våra associationer från datorns. I datorn sker ju associationerna utifrån vissa förprogrammerade vägar men i hjärnan handlar det om en oändligt mycket mer komplicerad process. Anledningen är att vårt mänskliga minne är att likna vid en väntsal medan dataminnet kan liknas vid ett förråd. Förrådet rymmer ju döda föremål medan väntsalen rymmer levande människor som är i stånd att kommunicera med varandra. Datorns minnen står staplade som kartonger i ett förråd medan våra mänskliga minnen pratar med varandra i en ständigt pågående dialog. Dina personliga minnen är alltså levande och föränderliga medan datorns minnen är döda. Det mänskliga minnet är inte en frysbox som bevarar allt i sin ursprungliga form, utan snarare en kompost där minnena ändrar skepnad genom att sönderdelas och blandas med andra. Därför är de mänskliga associationerna omöjliga att kontrollera och förutsäga – det handlar ju om att ett levande nu möter ett fortfarande levande och föränderligt förflutet!

    Och nu ska jag äntligen förklara vad taklampsspekulanten Linda har att göra i en julpredikan. Det som julen handlar om är ju att Gud blir människa, det som vi med ett fint ord kallar INKARNATION. Min tolkning av inkarnationen är att Gud genom den blir närvarande inte bara i barnet i krubban, utan dessutom i hela den värld som är människans värld. Gud möter oss i våra egna högst vardagliga liv och i alla de vardagliga människor vi har runt omkring oss. Ja, Gud möter oss i själva skeendet – i det som händer. Framförallt i det som bara råkar hända, som inte var planerat och genomtänkt utan bara drabbar oss som en störning, ett avbrott eller en... association!

    Jag tror alltså att Gud talar till oss också genom våra spontana associationer. Det innebär att också om du inte uppfattat ett ord av den här predikan utan suttit och tänkt på annat, så har du ändå befunnit dig inom hörhåll för Gud. Gud talar till dig oavbrutet och det märkliga är att om vi slutar avfärda de kringirrande tankarna som meningslösa störningar och istället försöker betrakta dem som meningsfulla tilltal från Gud, då kan de öppna sig på ett helt nytt sätt. Då kan vi se hur också de mest futtiga och ofromma associationer börjar meddela väsentligheter, och då blir hela livet som att vandra genom en pågående predikan. En predikan som är full av oavslutade meningar och antydda riktningar, och som just därför blir så spännande eftersom du hela tiden inbjuds till att medverka genom att spekulera, improvisera och leka dig fram till det du tror att Gud vill med dig och ditt liv.

    Det här innebär inte att jag avfärdar slumpen och tror att allting är förutbestämt och planerat av Gud. Men däremot tror jag att slumpen är en av de kanaler som Gud ofta använder för att meddela sig med oss. Gud tillverkar inte allt som kommer i vår väg men Gud på nåt sätt impregnerar det som drabbar oss, impregnerar det med sin Närvaro.

    Det finns inte en mening med allt som sker, men däremot går det att utvinna en mening av allt som sker – ungefär så menar jag. Och det är detta som julevangeliet pekar på – att Gud kommer hit, att Gud inte skyr det materiella och låga, utan gör sig till en del av denna låga jordiska verklighet. Julnatten med sina sjungande änglahärar i skyn påminner oss om att våra liv inte utspelas på någon neutral plan utan vi lever i Guds värld. Omgivna av en Gud som ständigt pockar på vår uppmärksamhet. Oftast inte genom änglahärar i skyn utan genom det låga, vardagliga och konventionella som kommer i vår väg.

    Men då kan man fråga sig vad man ska med Biblar och gudstjänster till om Gud predikar genom hela skapelsen. Ja, om vi fortfarande hade levat kvar i Edens lustgård hade vi kunnat slänga våra Biblar och strunta i gudstjänsterna. Problemet är det som kyrkan kallar Syndafallet – detta att något kom emellan människan och Gud. I den situationen hittar vi inte på egen hand – i den situationen behöver vi både karta och kompass, både Bibel, bön och gudstjänst. I de kanalerna förtätas Guds närvaro – i Bibeln, bönen och gudstjänsten får vi hjälp till att kunna dechiffrera den verklighet som hela tiden berättar om en Gud som inte är långt borta från någon enda av oss.


    AMEN