4:e advent 2011

Herrens moder


Högmässa i Stensjökyrkan

4:e advent 2011 
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes. 40:9-11
Epistel  Rom 10:4-8
Evangelium Lukas 1:30-35

<<Föregående  >>Nästa

 

Beredelsetal

Som en herde vallar han sin hjord.
Han tar upp lammen i sin famn
och bär dem i sina armar,
han driver tackorna varligt.

Så säger profeten Jesaja i dagens GT-liga text. Det är en text som också innehåller uppmaningen: Var inte rädd!

Det bor en rädsla djupt inne i oss alla, en rädsla för att inte duga, inte vara bra nog. En rädsla för att avslöjas mitt i vår ömkliga litenhet. Kanske är det trons allra viktigaste uppgift - att bekämpa och besegra denna inre rädsla som är orsaken till nästan allt lidande på jorden. Den som inte är rädd behöver inte heller förställa sig, behöver inte längre låtsas vara någon annan än den han är. Så låt oss komma nära den gode herde som tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, den gode herde som driver tackorna varligt. Inför honom har vi inget att frukta så låt oss då i syndabekännelsen bära fram oss själva som dom vi är…

Predikan

stora ting låter den Mäktige ske med mig.

Det är så lätt att tro på Gud ”i princip”. Jag möter det ofta i samband med hembesök hos församlingsbor inför dop eller begravning: man säger sig tro ”att något måste det väl finnas”, Något som rent av är värt att stava med stor begynnelsebokstav, som i Gud med stort G. Kanske är det rent av den vanligaste inställningen jag möter till kyrkans tro – att man skulle kunna tänka sig att det kanske ändå finns en Gud … eller också inte. För tvivlet är ofta lika principiellt som tron – det är själva idén om en Gud som man tror eller tvivlar på.

På de där samtalen när vi kommer in på de frågorna så kan jag ofta bli lite glad för den där principiella tron. Det är ju ändå en öppning på något sätt, en öppning för den tro som kyrkan representerar. Men idag ska jag problematisera den principiella tron, den tro som är allmän och distanserad, dens tro som handlar om teoretiska begrepp som livsåskådning och religion. Jag tror nämligen att den principiella tron kan vara något av det mest statiska som finns, den inbjuder nämligen inte till förändring utan är ungefär lika engagerande som ett sådant där kundklubbsmedlemskap. Ni vet ett sådant där kort man har i plånboken för att man en gång för en massa år sedan tjänade några kronor på att gå med i affärens kundklubb. Det kostar inget att vara medlem, så därför står man kvar men det är sannerligen inget djupare engagemang bakom det där medlemskapet. Ungefär så tror jag att den principiella tron kan fungera, som ett slags medlemskap i Status Quo, en tillhörighet till oföränderligheten.

Och det som får mig att raljera över den principiella tron på det här viset där är två ord i dagens evangelium, nämligen Marias ord: ”med mig”. Stora ting låter den Mäktige ske med mig. För Maria är nämligen inte Gud en diffus högre makt som i sin allsmäktighet i princip skulle kunna göra vad som helst. Nej, för Maria är Gud en personlig Gud som inte bara existerar utan som finns där för henne i en personlig relation, som inte bara kan göra stora ting utan som kan göra mäktiga ting med just henne, här och nu!

Det är frestande att för femtioelfte gången i en predikan hänvisa till den judiske religionsfilosofen Martin Buber och hans JAG- DU- tänkande. En relation till en Gud som bara tror på rent principiellt blir nämligen ofelbart en JAG-DET-relation, en relation där jag förvandlat den andre till ett fördefinierat objekt. Jag har helt enkelt bestämt mig för vem den andre är och den andre kan inte göra något för att förändra den saken. Därför är JAG-DET-relationen egentligen ingen relation utan bara ett statiskt tillstånd. I ett JAG-DU-förhållande däremot låter jag den andre vara ett självständigt levande subjekt som tillåts göra motstånd mot de etiketter som jag satt på honom eller henne. Eller för att förtydliga: JAG-DU-relationer har du till levande människor som du träffar varje dag. JAG-DET-relationer har du till saker och till människor som du inte träffar men som du ändå har en bestämd uppfattning om, som t ex Hitler eller Moder Teresa.

För Maria fanns alltså Gud som ett handlande subjekt, som Någon som hon hade en levande relation till. Kanske hade hon också tidigare sett Gud ingripa i hennes liv. Men det kan också ha varit så att hon inte hade upplevt det, men ändå levde i en stark förväntan om att Gud när som helst kunde ingripa, kunde göra stora ting med henne!

Och idag ställs frågan till dig och mig: Hur ser vår tro ut? Är det en tro i princip eller är det en levande relation till en levande Gud? Har jag ett slags barnatro på en Gud som en gång fick en fördefinierad plats i mitt liv och som har hållit sig märkligt tyst och passiv under alla dessa år. Ja, då kan det finnas anledning att fundera över om barnatron rent av fungerar som en frysbox för Gud - från den väntar man sig inga livstecken! 

Den där testfrågan om vår egen tro skulle kunna delas upp i tre delfrågor:

  1. Tror du att Gud kan göra mäktiga ting?
  2. Tror du att Gud gör mäktiga ting?
  3. Tror du att Gud gör mäktiga ting med dig?

Maria trodde alltså enligt det tredje alternativet och hon är idag vår förebild. På ett sätt kan man säga att den högtid som ligger framför oss, Jul, den ger oss inget annat alternativ än alternativ tre. Julen handlar ju om inkarnation, att Gud blir människa. Och människa kan man inte vara i något slags principiell bemärkelse för människor finns bara i fullständigt praktisk konkret form. Att vara människa betyder att vara en alldeles speciell människa med alldeles speciell längd, vikt och ögonfärg. Och precis så konkret människa blev Gud i det lilla Jesusbarnet som Maria bar på och födde en alldeles speciell dag i en alldeles speciell krubba.

Men om jag upplever att min tro har stannat i växten, om jag har fastnat i alternativ 1 eller 2? Vad gör jag då? Ja, kyrkan har i alla tider pekat på en alldeles bestämd väg för att gjuta liv i en slumrande principiell tro och den vägen heter BÖN. Och då tänker jag inte så mycket på kyrkans böner eller färdigformulerade böner som bordsböner och aftonböner. Utan jag tänker på dina alldeles egna böner, ett alldeles eget småprat med Gud – ett småprat där du använder högst vanliga ord för att beskriva högst vanliga dagar. Och om du vill upptäcka de mäktiga ting som Gud faktiskt redan gör varje dag i ditt liv så finns det en böneform som handlar om att stanna upp under dagen eller på kvällen och sortera dagens händelser inför Gud. Tänk dig ett inre altarbord där du i tanken skalar dagen som du skalar en lök. Lager efter lager lägger du där på altarbordet och inför varje lager frågar du Gud: vad ville du med detta? När hon sa så och jag fick den där känslan vad ville du med det, Gud?

När du lägger upp dagens händelser och dagens känslor på det dr inre altarbordet så inser du att din dag utspelas inför Gud, att Gud har ett finger med i spelet vad som än händer. Att Gud inte är frånvarande utan påtagligt närvarande i allt som inträffar i ditt liv, inte minst i det alldagliga men också i det pinsamma, i det smärtsamma och i det underbara!

Även om du inte upplever dig få några svar på de där frågorna: ”vad ville du med detta Gud?”, så skapar dina frågor en relation där Gud blir allt tydligare närvarande i ditt liv. Och kanske kan du då med Maria en dag säga:  stora ting låter den Mäktige ske med mig!

Amen