4:e Advent och Julafton 2006  NÄSTA>
Krubbegudstjänst i Stensjökyrkan kl 11
Stefan Risenfors

Inledning
Hur många har sett på julkalendern i TV? Har ni lagt märke till den där elaka prästen som på olika sätt försökte stoppa julspelet. Först gjorde hon orkestern magsjuk genom en förgiftad tårta, sen skar hon av repen på teatern så att det ramlade ner saker på scenen och så igår slutade det med att hon fångade in polismästaren i en säck. Fast i morse fattade vi ju att hon fångade in honom bara för att hon skulle få en chans att provsjunga fö

Med tanke på allt den där prästen ställt till med så är jag tacksam för att ni vågade er hit till kyrkan idag. Men det fanns ju faktiskt en anledning till att den prästen i julkalendern försökte förstöra för de andra. Hon fick ju inte vara med. Hon hade försökt fråga en massa gånger men varje gång hon mötte polismästaren som hade hand om julspelet så hade han så bråttom så hon fick aldrig chansen att fråga. I början var hon ledsen, sen blev hon arg och till sist blev hon elak. Och elakheten berodde på att hon var avundsjuk – hon ville ju också vara med!

Avundsjuka beror ofta på att man inte förstår hur bra man är – man tror att alla andra är så mycket bättre och så blir man avundsjuk på dem. Vad det egentligen handlar om är att man måste kunna tro på att Gud kan göra bra saker också genom mig. I den lilla staden Nasaret fanns det för 2000 år sedan en ung flicka som var duktig på det här – hon vågade tro på att Gud kunde använda henne, att Gud kunde göra bra saker genom henne. Hon hette Maria och allt började en dag när hon var ensam hemma och en ängel kom på besök. Så här berättar evangelisten Lukas i evangeliet för 4:e söndagen i advent: Evangelium 4 söndagen i advent - Luk 1:30-35 Ängeln sade till Maria: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut." Maria sade till ängeln: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man." Men ängeln svarade henne: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son."

Julevangeliet Luk 1:1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan
Nu sitter det en massa barn med träfigurer i händerna, figurer som hör hemma i julkrubban här framme. Jag tror att var och en av de här figurerna har något att lära oss:

Vi börjar med Josef. (Bild på Josef) Han blir ju ofta lite bortglömd vid Jul eftersom allt hela tiden kretsar kring Maria och barnet. Därför vill jag börja med honom för han kan också lära oss något, nämligen den där förmågan att vara viktig utan att synas. Josef visste att barnet som Maria väntade inte var hans barn, han var inte pappa till barnet men ändå gjorde han Jesusbarnet till sitt barn. Det finns många låtsaspappor idag som är lika bra på det här som Josef och dom är jätteviktiga när de låter någon annans barn bli lika viktigt som om det hade varit deras eget barn. Jag tycker att vi hedrar Josef och alla andra låtsaspappor med ett fyrfaldigt leve – de leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Nu tar vi fram Maria (Bild på Maria) Vi hörde ju om Maria för en stund sedan – hur en ängel berättade för henne att hon skulle bli mamma åt Guds egen son. På ett sätt är det lite synd om Maria just i år eftersom 4 söndagen i advent är henens speciella söndag, en söndag som handlar just om henne. Men i år råkar ju 4 advent också vara Julafton och hur många tänker på 4 advent när det är Julafton? Även om man kom ihåg att tända det där 4:e ljuset idag så är det nog så att Julafton liksom tar över just idag. Man hade ju kunnat tänka sig att Maria skulle bli lite avundsjuk på sin egen son när han liksom tar över just hennes söndag – för man tänker ju mer på Jesusbarnet än på Maria på Julafton även om det råkar vara 4 advent! Men vilken tur att det är just Maria som drabbas av det här! För jag sa ju för en stund sedan att den bästa medicinen mot avundsjuka der var att lita på att man själv duger, att man själv är bra, att lita på att Gud kan göra bra saker också genom mig. Och det var ju precis det som Maria var jättebra på – hon trodde på att hon som liten fattig tonårsflicka kunde duga för det största uppdrag som Gud någonsin gett en människa. Och kan man tro på det – ja, då är det nog ingen större risk att man blir avundsjuka på någon annan. Så Maria får lära oss konsten att inte vara avundsjuk.

Nu är det dags för Åsnan att komma fram. Josef och Maria var ju tvungna att resa sådär 15 mil från hemstaden Nasaret till Betlehem för den där skattskrivningen som kejsaren hade bestämt. 15 mil är långt om man måste gå hela vägen för det fanns ju inga bilar eller tåg eller flygplan eller ens cyklar vid den här tiden! Framförallt är det långt att gå 15 mil om man väntar barn – ja, det är alldeles för långt och det är där åsnan kommer in i bilden. Maria fick rida på en åsna istället för att gå. Åsnan var liten och grå och gjorde inte mycket väsen av sig, men den gjorde sitt jobb när den bar Maria och barnet i hennes mage. När vi tänker på åsnan så kan vi idag tänka på alla de människor som liksom bär andra människor. Det kan vara ett gammalt gift par där den ene kanske blivit sjuk och handikappad och där den andre dag och natt finns till för den andre – lyfter upp, klär på, matar, tvättar, duschar – ja, gör allt det som den sjuke inte klarar av. Det kan vara en pappa eller en mamma som kanske blivit ensam med ett handikappat barn – ett barn som är så sjukt att det behöver ständig hjälp inte bara som litet utan hela livet. För mig är de här bärande människorna riktiga hjältar – de som finner sig i att bli fastlåsta i en annan människa, de som hade kunnat göra så mycket på egen hand men som vägrar släppa taget om den människa som inte klarar sig på egen hand. De är som åsnan – de gör inte så mycket väsen av sig men de bär någon annan hela vägen. Jag tycker att vi tar och hurrar för dom också. De leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Så är det dags för Herdarna. (Bild på herde) Vad kan vi då lära oss av herdarna? De låg ju där ute runt en lägereld på en äng utanför Betlehem. Det var mörkt och i mörkret kunde farliga djur gömma sig, djur som ville döda och äta upp fåren som herdarna vaktade. De tvingas vara vaksamma hela natten för när som helst kan ett lejon eller nåt annat rovdjur dyka upp. Och den här vaksamheten gjorde också att de märkte ängeln som plötsligt stod framför dem, ängeln som berättade att Jesus just hade fötts inne i Betlehem. Det kanske var så att den här ängeln gick hem till en hel massa folk i Betlehem och försökte berätta samma sak för allihop men det var bara de här herdarna som lade märke till ängeln och hörde vad han sa. Herdarna var kanske de enda som var vakna. Vi tros ju så lät att ängeln gick bara till de där herdarna, at de var utvalda på något sätt. Men tänk om ängeln gick till en hel massa som inte märkte änglabesöket eftersom de sov. I så fall var det ju herdarna själva som gjorde sig till de utvalda som skulle finna Jesusbarnet i krubban.

Och vet ni – jag tror att det ofta är på det här viset! Det är kanske inte alls så att Gud väljer ut vissa människor till de stora uppdragen. Han kanske hela tiden väljer ut oss allihop men det är bara några få som märker att Gud kallar och som vågar göra som Gud säger. Ja, tänk om det var på samma sätt med Maria – tänk om ängeln gick in i vartenda hus i Nasaret men ingen annan flicka märkte kanske ängeln. I så fall var det ju Maria som liksom valde ut sig själv av alla dom flickor som ängeln försökte kalla på. För jag tror att änglar inte alltid är så lätta att upptäcka, jag tror att de kan vara liksom genomskinliga så att det är lätt att se igenom dom så att man inte ser dom. Herdarna där ute på ängen var vaksamma och upptäckte ängeln – de kan lära oss att också vara vaksamma för kanske är det så att änglar hälsar på oss utan att vi märker något.

Ungdomskören sjunger: Änglar från Guds ljusa rike eller Stjärnbarn Men Fåren då – vad kan vi lära av fåren? (Bild på får) Jo, får är liksom människor flockdjur. Att fåren är flockdjur märkte jag väldigt tydligt i våras när jag var i Wales där det går omkring väldigt mycket får i landskapet. Ibland tog jag en genväg genom en fårhage och då kunde det hända att ett enda får blev ensamt på ena sidan om mig medan hela den övriga flocken var på andra sidan. Då märkte jag hur skräckslaget det ensamma fåret blev, det gjorde allt det kunde för att passera mig och förenas med de andra och när det väl var i flocken blev det hur lugnt som helst. Fåren vet alltså att de behöver sin flock men vi människor verkar ofta ha glömt bort att vi är flockdjur. Vi försöker klara oss på egen hand och inser inte hur viktiga andra människor är för oss. Så det fåren kan lära oss är att vi behöver varandra – vi behöver vår flock!

Men vad kan då hunden lära oss? (Bild på hunden) Ja, jag har aldrig haft nån hund men jag har förstått att hundar kan fästa sig oerhört mycket vid en människa och då är de oerhört trofasta, de överger inte den människa de kommit nära. I måndags hade jag en begravning där man hade tryckt upp ett kort med psalmerna vi skulle sjunga. På framsidan av det där kortet fanns det en bild på den döde mannen och hans hund – det var ju alltid de två, de var så familjen kom ihåg honom – han och hans hund. Så när och så trofast – ja, jag tror att hunden kan lära oss hur man ska vara när man är vän – man ska var just nära och trofast!

Så har vi oxen (Bild på oxen) Vad kan vi lära oss av oxen i julkrubban? Jo, det var ju hans stall som Josef och Maria fick låna. Oxen makade på sig och lämnade plats. Det kan alltså oxen lära oss – att kunna ge plats för andra.

Så har vi Dromedaren och hans skötare (Bild) Vad kan då dromedaren lära oss? Jo, dromedarer har ju en stor puckel på ryggen, en puckel som en rymmer en massa vatten så att dromedaren kan gå jättelångt genom öknen utan att dricka. Dromedaren kan lära oss att alltid ha reserver – att inte gå längre än reserverna räcker. Dromedaren kan lära oss att leva på ett sätt där vi alltid har lite krafter i reserv så att vi kan orka också om det dyker upp något oväntat. Låt reserverna vara i fred till dess att du behöver dem – det kan dromedaren lära oss och dessutom kan den lära oss uthållighet. Ska man orka vara uthållig då får man inte ge allt man har på en gång, man måste hushålla med sina resurser för den som behöver dig just nu kommer kanske att behöva dig ännu mer om ett år.

De vise männen från österlandet (Bild) Vad kan de vise männen lära oss. Jo, de hade ju sett en stjärna som betydde att en kung hade fötts långt bort i Juda land. Och vad gjorde dom då? Jo, de vågade bryta upp, de vågade lämna allt och ge sig iväg. Så de vise männen kan lära oss att vi ibland måste våga lite mer, våga bryta upp, våga äventyret.

Vem har jag då sparat till sist – jo, Jesusbarnet i krubban (Bild) Det vi kan lära oss av honom, ja, det pratar vi om varenda söndag här i kyrkan. Och det han kan lära oss är att vara människa. För det var just det som han var bättre på än någon annan som har levat på jorden – han var den perfekta människan. Men varför har jag då sparat honom till sist? Jo, för at påminna dig om att den som kommer sist och den som är allra minst kan vara den som är allra viktigast. Somliga märks väldigt mycket och tar väldigt mycket plats. Men ofta är det inte dom som har det viktigaste att komma med utan det kan vara dom som nästan inte märks – lyssna till de tystlåtna, lyssna till de blyga, lyssna till dom som ingen annan lyssnar till. Ofta har de mycket att lära dig.

Nu kan man fråga sig varför vi har lyssnat till så många olika figurer just idag när det är Jesus som ska stå i centrum. Jo, för att Jesus har sagt att han möter oss genom andra – han talar till oss genom just de vi möter, ja, t o m genom oxar, får och hundar.


AMEN