Nyårsbön i Stensjökyrkan 2016 kl 15.23  NÄSTA>
Stefan Risenfors

 

Bibeltext 1 - Pred 3:1-8

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:

 en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,

 en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

  en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,

 en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, 

  en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,

 en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,

 en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Bibeltext 2 -  Ps 90:1-6

Herre, du har varit vår tillflykt

från släkte till släkte. 
Du fanns innan bergen föddes,
innan jorden och världen blev till.

Du är Gud från evighet till evighet.

Du låter människan bli mull igen,
du säger: Bli vad du en gång var!

Tusen år är i dina ögon
som den dag som förgick i går,
som en av nattens timmar.

Människorna sveper du bort,
de är som morgonsömnen.

De förgås som gräset.
Fast det frodas om morgonen är det förgängligt:
mot kvällen vissnar det och torkar bort. …

Predikan

15.23 – aldrig tidigare har jag firat en gudstjänst med den starttiden. Gudstjänster brukar ju alltid börja på jämna klockslag, enstaka gånger en jämn halvtimme senare. Men anledningen till att vi valde det här udda klockslaget när vi ändå skulle byta tid i år, det är att vi ville lyfta fram just detta med tid. Det känns ju så aktuellt att just på årets sista dag stanna till inför denna tillvarons mest gåtfulla dimension.  Vi kan inte greppa tiden eftersom vi aldrig kan distansera oss från den. Vi kan aldrig inta ett åskådarperspektiv till tiden för vi befinner oss ju hela tiden mitt inne i den. Vi kan jämföra med en människa som flyter med strömmen i en flod, men skillnaden är ju att människan hela tiden kan relatera till något stilla­stående, nämligen landska­pet på båda sidor om floden. Vi får istället tänka oss bilden av att den där floden är flera mil bred, så bred att man inte kan se något fast land någon­stans.  Eller kanske att flyta med Golfströmmen långt ute till havs med horisonter åt alla håll.

Det där med 15.23 antyder också det godtyckliga med tidsangivelser. Att det är 31 december 2016 idag och ett nytt år imorgon är ju bara en godtycklig och totalt kulturbetingad överenskommelse. Enligt muslimsk tideräkning är det år 1438 just nu och enligt judisk kalender är det år 5077 och vare sig muslimer eller judar firar nytt år imorgon. Och om vi bara fick tillräckligt många med oss skulle vi kunna etablera en ny tideräkning som startar vid Donald Trumps trontillträde den 20 januari 2017…

Men inte nog med att all tideräkning är godtycklig, dessutom är vår upplevelse av tid oerhört subjektiv. Samma tidsrymd kan upplevas oerhört olika för två olika personer. Alla vet vi ju att vi som barn kunde uppleva en dag som en oändlighet för att inte tala om sommarlovet som åtminstone i juni kändes helt oändligt. Men samtidigt är jag inte helt säker på att barn idag upplever tiden på samma sätt som vi gjorde på 60-talet när jag var barn. Jag har en liten misstanke om att vi i de sk aktiva åldrarna kan ha smittat våra barn med vår tidsanorexi, vår ständiga brist på tid, vårt ständiga jagande för att hinna.

Den finlandssvenske författaren Tommy Hellsten har skrivit en bok som heter ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort” – Det är en bok om paradoxer och jag tror att han är något på spåren där, något viktigt för just oss som lever i denna västerländska inskränkta förnuftskultur där vänstra delen av hjärnan hela tiden överröstar högra delen. Jag minns hur min syster beskrev kulturchocken att komma hem till Sverige efter 8 år i Afrika just när det gäller upplevelsen av tid. Där var man fattig på allt annat men rik på tid, medan vi trots all vår materiella rikedom och alla våra tidsbesparande maskiner var utfattiga på tid i jämförelse med de flesta afrikaner.

När vi nu tar emot flyktingar från andra kulturer – tänk om vi skulle passa på att lära känna dem så bra så att vi kan lära oss av deras tidsuppfattning. Kanske bär de med sig en rikedom som vi saknar – vi som jagar, vi som stressar, vi som aldrig riktigt hinner med?

Samtidigt finns det i djupet av vår egen kristna kultur en annan syn på tid och vi snuddar vid den i den andra av dagens texter där psalmförfattaren säger om Gud: Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går…

Just tanken att Gud är evig, att Gud står utanför tiden, att tiden hör till det skapade. Ja, som jag började med att konstatera så är den tanken omöjlig för oss – vi kan inte föreställa oss något utanför tiden för vi är själva fångna i den. Men det är en nyttig tankeövning på samma sätt som den där hisnande tanken att försöka föreställa sig var universum tar slut. Det nyttiga är att tvinga sin vänsterhjärna att kapitulera, att tvinga den att inse att den inte alltid räcker till. Den ödmjukhet som då i bästa fall uppstår lämnar nämligen plats för det paradoxala och ju längre jag lever desto mer blir jag övertygad om att sanningen om tillvaron kräver paradoxer för att kunna beskrivas. Som det där om att ju mindre du gör desto mer får du gjort, som det där om att erkänd svaghet kan vara den allra starkaste styrkan, som det där om att det allra viktigaste kan dölja sig i det som verkar allra mest obetydligt – som ett litet oäkta barn fött av en fattig tonårsmamma i ett stall i Betlehem…

Och när vi ändå har öppnat en springa för det paradoxala, det orimliga, så kan vi påminna oss om hur Gud en gång presenterade sig för Moses när han var ute i ödemarken och vaktade får. Gud uppenbarar sig i en brinnande törnbuske och när Moses frågar efter Guds namn så får han ett svar som i grundtexten återges med de fyra hebreiska bokstäverna JHVH, som närmast kan översättas med ”Jag är”. ”Säg till dem som frågar dig att JAG ÄR har sänt dig” – så svarar Gud Mose.

Jag tror att vi i detta gåtfulla Gudsnamn har nyckeln till hur vi ska förhålla oss till den flyende tiden. Det handlar om något av det svåraste som finns för en vuxen människa och något av det allra mest självklara för ett litet barn – att leva i nuet! Problemet med oss vuxna är ju inte bara vårt höga tempo och vår upplevda brist på tid – nej, det där är bara en konsekvens av något mycket allvarligare, en existentiell flyktproblematik. För på samma sätt och med samma grad av desperation som flyktingarna flyr från krig och terror, så flyr vi från det inneva­rande ögonblicket. Antingen flyr vi till det förflutna el­ler till framtiden. Men det som då sker är att nuet förvandlas till en obety­d­lig transportsträcka mellan  och sedan. Men att under­värdera nuet, att förakta nuet, det är att förakta själva livet för livet kan aldrig levas annat än i direktsändning! Och det finns bara ett enda heligt tempus och det är pre­sens, nutid, för det är bara där den Gud som kallar sig JAG ÄR kan möta oss.

Det här betyder inte att gårdagen, din egen historia, blir oviktig. Nej, oavsett hur ditt år 2016 såg ut så är det ändå ingen historisk sophög som du ska försöka glömma, utan snarare en guldgruva där en hel del av guldet är åtkomligt först i efterhand. Det som kan inträffa när du ser tillbaks på det här året är nämligen att utöver allt det positiva som hände och som du kan behöva erinra dig på årets sista dag. Utöver detta kan du också upptäcka att en hel del av det ovälkomna som inträffade hade fördolda gåvor med sig. Gåvor som inte var möjliga att se då men som blir synliga när du ser tillbaks på året. Efteråt kan vi se orsakssamband och händelsekedjor och då kan vi ibland upptäcka att Guds kärleksfulla hand fanns där också när vi inte såg den.

Ibland talar vi om efterkonstruktioner och då oftast som något negativt. Men tänk om det ibland kan vara tvärtom – att när något hände gjorde vi oss snabbt och oreflekterat en bild av det hela. Men den bilden är gränslöst subjektiv eftersom vi kan ha varit styrda av tillfälliga känslor och förhasta­de slutsatser. Men nu när vi efteråt ser tillbaks på det som hände så kan det öppnas helt andra tolkningsmöjligheter, och ofta mycket mer positiva tolkningsmöjligheter – det är det jag menar med att 2016 är en guldgruva som innehåller en hel del guld som bara kan bli funnet i efterhand.

Eller för att använda ytterligare en bild – i en del av de amerikanska  krimi­nalberättelser som når oss så används ibland begreppet CASE CLOSED. Det betyder att ett kriminalfall är avslutat, utredningen är nedlagd och ingen mer utredning ska ske. Jag skulle vilja att du och jag inte placerar 2016 bakom den där skylten CASE CLOSED utan att det här året fortfa­rande är öppet för ytterligare utredning. Där kan nämligen finnas en hel del som du avfärdat som skräp men som i efterhand inte visar sig vara skräp utan rent av guld!

Men det här motsäger inte sanningen om att nuet är vårt enda viktiga tempus – för det är bara i nuet som det förflutnas gåvor kan tas emot.

Jag vill inför det nya år som stundar sammanfatta den här predikan med ett ordspråk som man tidigare ofta kunde finna broderat på gamla bonader i svenska hem:: Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett. Idag hjälper Herren! Det enda tempus du behöver bekymra dig om är alltså presens och det lyckliga är att just detta presens, just detta innevarande ögonblick, är den enda punkt där Gud möter dig! Här och nu vill Gud plocka av dig alla bördor du bär på, här och nu vill Gud fylla dig med en kraft som du inte visste att du hade! För om, Gud är, så är Gud nu, inte sedan - bara nu! AMEN