3:e söndagen i Advent 2004   NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text: Jes 40:1-8
Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad, att Herren straffat henne dubbelt för alla hennes synder.
En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. Herren har talat.
En röst sade: Förkunna! Jag frågade: "Vad skall jag förkunna?" Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs. Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.

Epistel Gal 3:1-9
Strider lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde skänka liv hade rättfärdigheten verkligen berott av lagen. Men nu har skriften lagt allt under synden, och då kan löftet till dem som tror uppfyllas bara genom tron på Jesus Kristus. Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Alla är ni nämligen genom tron Guds barn, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.

Evangelium Luk 3:1-15
Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judéen, Herodes tetrark i Galiléen, hans bror Filippos i Ituréen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning. När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden." Folket frågade honom: "Vad skall vi då göra?" Han svarade: "Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt." Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: "Mästare, vad skall vi göra?" Han svarade: "Driv inte in mer än vad som är fastställt." Och när det kom soldater och frågade honom: "Och vi, vad skall vi göra?" sade han till dem: "Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold." Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.

Predikan
”Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop...”

För två år sedan hade vi en kulturkväll i församlingen då vi såg pjäsen ”Simon och ekarna” på Folkteatern. I pjäsen som bygger på en bok av Marianne Frediksson förekom nåt slags gudaväsen som Simon som liten pojke tyckte sig se i några ekar i närheten av där han bor. Så småningom avfärdar Simon det här som barnsliga fantasier men när han som vuxen hamnar i en svår kris så blir gestalten synlig igen i form av en långtradar¬chaufför på ett café i Stockholm. Denne frågar Simon om han är en sån där som går omkring i livet och försöker betala tillbaks gammal skuld. Han förklarar vidare att skulden bara finns inuti Simons huvud och den är omöjlig att betala tillbaka för det finns ingen gångbar valuta.

Nu i höst hade vi en kulturkväll med Kyrkokören då vi såg höstens mest populära svenska film – ”Såsom i himmelen” av Kay Pollack. Ett par nyckelcitat i den filmen är när prästfrun säger ”Gud förlåter inte för Han har aldrig fördömt” och därefter ”Det finns ingen synd – bara rop på hjälp”

Enligt Marianne Fredriksson och Kay Pollack verkar alltså Johannes Döparen vara ute i ogjort väder när han förkunnar syndernas förlåtelse. Vilka synder? Enligt Fredriksson och Pollack är ju synden bara hjärnspöken – nånting kyrkan uppfunnit för att hålla folk i schack och för att göra dem beroende av just den produkt som kyrkan menade sig förfoga över: försoningen!

Sen har vi ju Paulus som i dagens episteltext lyckas ställa sig på samma sida som såväl Johannes Döparen som Fredriksson och Pollack när han till församlingarna i Galatien skriver:

"Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare."

Synd hör ihop med lag – utan lag ingen synd. Men Paulus säger alltså att lagen visserligen behövdes som en övervakare över oss människor innan Jesus kom, men efter Kristus behöver vi inte längre någon övervakare.

I så fall var inte Johannes Döparen ute i ogjort väder när han förkunnade syndernas förlåtelse men man skulle kunna tolka Paulus som att den som efter Johannes predikar samma sak är fel ute. Efter Johannes kom ju Kristus och förändrade allt – övervakaren Lagen ersattes av Tron! I så fall verkar det som att Johannes Döparen var den siste legitimerade lagförkunnaren – efter honom kom evangeliets tidevarv!

Men är det då så att vi i kyrkorna är ute i ogjort väder? Är det vi som fortsätter predika som Johannes Döparen trots att Kristus har kommit? För ni märkte väl ekot av Johannes Döparen i syndabekännelsen i början av gudstjänsten? Eller gjorde ni inte det? Märkte ni ens att vi bekände våra synder för sådär 20 minuter sen? Hann ni verkligen rannsaka era liv och upptäcka alla de frågor där Jesus kan ge svaret och alla de bris¬ter där Jesus kan ge vad du saknar?

För många av oss är det säkert ofta så att syndabekännelsen bara blir en läpparnas bekännelse som rinner förbi utan att sätta några egentliga avtryck. En del av ett formulär som vi rabblar upp söndag efter söndag och som då kan bli rent destruktiv eftersom vi kan inbilla oss att vi gjort rent hus i vårt inre fastän vi inte ens har öppnat dörren till all skiten! Nej, då var Johannes Döparen betydligt mer effektiv när han fick människor att bekänna sina synder – för många verkar de där besöken hos Johannes Döparen ha varit livsavgörande. Men det verkar vara en grupp som inte förmådde ta åt sig Johannes förkunnelse och det var de mäktiga religiösa ledarna – de som helt enkelt hade för mycket att förlora på att bekänna sina synder! De som hade byggt upp hela sin existens på att de var så duktiga på att följa lagen. Skulle de ifrågasätta sin duktighet skulle ju allt rasa – det fanns ingen annan grund för deras livsbyggen!

Det verkar som att det enkla folket hade lättare för att bekänna sina synder liksom de som redan var ifrågasatta som tullindrivarna och soldaterna – de som inte hade så mycket att förlora – de som inte hade klättrat lika högt på duktighetstrappan och därför inte riskerade ett lika högt fall som fariséerna och översteprästerna! De vågade bekänna sina synder.

Kay Pollack och Marianne Fredriksson kan båda ses som representanter för det vi ibland kallar nyandlighet. Fast vi bör kanske inte skriva ihop de där båda orden - nyandlighet har ibland blivit ett skällsord på nåt trendigt och flummigt och därför bör vi kanske säga ”ny andlighet” för där finns mycket som förtjänar vår respekt och nyfikenhet. Till denna nya andlighet hör också den sk ”Tolvstegsrörelsen” och där ingår bl.a. AA, Anonyma Alkoholister. Inom AA finner vi människor som inte har så mycket att förlora när det gäller egen stolthet för de har redan förlorat allt. Den väg som en alkoholist har att vandra innan han eller hon kan erkänna att han eller hon är alkoholist är en fruktansvärt lång och mödosam väg. Vägen till att erkänna sin hjälplöshet och sitt beroende är kanske den svåraste väg vi människor kan vandra. Men de människor, t.ex. inom AA, som gjort den vandringen, de har på sin vandring fått något som vi andra ofta saknar – kalla det ärlighet, kalla det öppenhet, kalla det prestigelöshet. Så här formuleras de tolv stegen inom dn sk Stora boken inom AA-rörelsen:
De Tolv Stegen:

1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi hade förlorat kontrollen över våra liv.

2. Vi kom till insikt om att en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.

3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi själva uppfattande Honom.

4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.

5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och innebörden av dem.

6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna dessa karaktärsfel.

7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.

8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi gjort illa och var beredda att gottgöra dem alla.

9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra.

10. Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast när vi hade fel.

11. Vi försökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud - sådan vi uppfattade Honom - varvid vi endast bad om insikt om Hans vilja med oss och styrka att utföra den.

12. När vi, som en följd av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

Den här tolvstegsvägen är idag en beprövad väg som hjälpt tusentals människor ut ur deras livs allra svåraste kris och det som framförallt kännetecknar den är, som vi ser, ödmjukhet. I mångt och mycket är de tolv stegen en enda lång syndabekännelse som verkar stå i klar motsättning till vad Fredriksson och Pollack säger om synden som hjärnspöke. Inom den nya andligheten är man alltså inte överens ifråga om synden och det betraktar jag som ett trovärdighetsbevis! I Tolvstegsrörelsen, som jag uppfattar den, är synden en realitet, en ofrånkomlig realitet som måste bekämpas.

Men hur var det då med Paulus i episteltexten – han låter ju tron ersätta lagen och vart tar då synden vägen! Ja, om jag förstår Paulus rätt så är verkligen Johannes Döparens tid förbi. Vi ska idag inte predika som Johannes Döparen för hans uppgift var ju att förbereda något nytt, något som förändrar allt, nämligen Jesus och hans försoningsgärning. När Johannes predikade syndernas förlåtelse så skulle ju denna förlåtelse erhållas genom ”omvändelse och dop”. Det dop det då handlar om var inte detsamma som vårt dop utan Johannesdopet var ett bättringsdop – ett rituellt uttryck för att man ville bättra sig och leva ett annat liv. Nåt annat kunde han inte erbjuda – förlåtelsen som en gåva var ännu inte given utan fortfarande gällde det gamla förbundets lagrättfärdighet – skärp dig så blir allt bra!

Det som förändras genom Kristus är att en ny väg till Gud öppnas genom försoningen och då har på ett sätt Lagen spelat ut sin roll, precis som Paulus säger i episteltexten. Till syvende och sist är det inte mina gärningar det beror på utan den rättfärdighet som jag får som en gåva av Gud – tydligast uttryckt i dopet! Men den här vandringen bort från synden och Lagen är en vandring som varje kristen måste göra varje dag. Vägen måste röjas om och om igen och då är det ofrånkomligt att uppmärksamma det som ligger i vägen mellan mig och Gud, nämligen synden!

Men kanske är inte vår nuvarande syndabekännelse det bästa sättet för att röja denna väg. Kanske är det inte heller enskilda människor som ska vara vårt tids Johannes, vår tids vägröjare som ska få oss fram till en sann genomlysning av oss själva. Kanske handlar det istället om små intima gemenskaper av människor som just där och just då vågar vara sanna och berätta också sina mest smärtsamma hemligheter. Ungefär så arbetar Anonyma Alkoholister och jag tror att vi har mycket att lära av dem. Jag längtar alltså efter ett befruktande möte mellan Tolvstegsrörelsen och Svenska kyrkan – de kan hjälpa oss att återerövra den syndabekännelse som är djupgående och konstruktiv istället för ytlig och passiviserande.

Jag håller alltså inte med Marianne Fredriksson och Kay Pollack eller också är vi överens och bara åtskilda av begrepp som vi tolkar på olika sätt. Jag tror i vilket fall inte att skulden bara är uttryck för psykiskt ohälsa, jag tror inte att skulden bara finns i form av nåt slags vanskapt tankefoster. Jag tror att skulden är verklig! Även om den i framtiden skulle kunna lokaliseras till nåt slags neurologiskt skuldcentrum i hjärnan, så tror jag ändå att den är verklig och att den skiljer oss från Gud och från de vi är ämnade att vara, för att låna ett uttryck från Kay Pollack.

Men sen återstår det viktigaste – fokus. Det Johannes Döparen predikade var syndernas FÖRLÅTELSE. Fokus ligger på förlåtelsen, fokus ligger på möjligheten, på utvägen, på befrielsen och inte på instängdheten. Och där har vi präster ibland misslyckats när effekten av vår förkunnelse blivit att människor fastnat i sin egen uselhet och hopplöshet. Eller alternativt fastnat i en distansering till en obegriplig syndabekännelse, en distansering som kan bero på att deras livs¬sorg ligger så djupt att den behöver lång tid på sig för att flyta upp till ytan för identifiering.

Och då behöver vi förutom de små intima grupperna också förkunnare av en annan sort. En annan sorts Johannes, en vägröjare som är precis lika orädd och kompromisslös men som förmår förmedla försoningen så tydligt att också den mest smärtsamma bekännelse blir möjlig. En vägröjare som kan skapa ett heligt rum omkring sig, ett rum som är så fullt av tillit och kärlek att mina taggar kroknar och min höjda gard sänks. För då, när min sista sköld lagts åt sidan och jag änt¬ligen insett att jag är älskad som jag är, då blir mötet möjligt, mötet mellan min blottade trasighet och Honom, Han som kom med ett glädjebud till alla oss fattiga!

AMEN