3:e advent 2001. 3:e årgång  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium Luk 3:1-15
Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning. När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden." Folket frågade honom: "Vad skall vi då göra?" Han svarade: "Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt." Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: "Mästare, vad skall vi göra?" Han svarade: "Driv inte in mer än vad som är fastställt." Och när det kom soldater och frågade honom: "Och vi, vad skall vi göra?" sade han till dem: "Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold." Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.
 

Predikan
Huggormsyngel… - hur kunde han vara så frän och obarmhärtig, Johannes? Även om inte huggormsyngel hör till våra vanligaste invektiv, så fattar vi vad han menar. Men här har folk gjort sig mödan att ta sig ut i öknen för att lyssna till honom och så möts de av förolämpningar! Han rent av hotar dem med undergång: "Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden." Vad har de gjort egentligen för att förtjäna ett sådant bemötande?

Ja, de har sannolikt inte gjort något som inte också vi har gjort. Eller kanske snarare: de har sannolikt inte försummat att göra något som också vi försummar att göra! Jag tror nämligen att det Johannes skjuter in sig på med sin förkunnelse är mer underlåtenhetssynder än överträdelsesynder - det är mer det goda vi försummat att göra än det onda vi har gjort. Som vanligt kan vi alltså konstatera att det största problemet inte är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad, passivitet och medlöperi.

Vi som var på en av församlingens kulturkvällar för en vecka sedan fick en brutal påminnelse om detta. Vi såg nämligen pjäsen Speer som handlar om den unge idealistiska arkitekten med stora drömmar som blir förförd av Hitlers propaganda och av hans person och blir en av de innersta i kretsen kring Hitler. Albert Speer deltog inte i avrättningar och förföljelser men han ritade kulisserna till den dramaturgi som förförde ett helt folk. Efter kriget försvarade han sig med att han inte visste vad som pågick. Men ett av pjäsens budskap är att den som vänder sig bort för att inte se, redan vet att det finns något som man inte bör se, och därmed vet man tillräckligt för att vara delansvarig till det som andra delar av apparaten utför.

Jag hävdar alltså att vi är lika förtjänta som någon annan att utsättas för Johannes Döparens domsförkunnelse - det är också oss han talar till! Men vi behöver översätta hans förkunnelse till vår tid och kultur för att den ska kunna träffa oss. Och det finns verkligen gestalter i kyrkans historia som har försökt:

  • Martin Luther var en sådan när han angrep sin tids kyrkliga förfall
  • Henric Schartau var en sådan när han angrep sin tids förvärldsligade kyrka och urvattnade kristendom
  • Lars Levi Laestadius var en sådan när han gav sig på det spritmissbruket i Lappmarken och den andliga lättjan i den kyrka han tjänade

    Alla var dem åtminstone stundtals stränga domsförkunnare i Johannes Döparens efterföljd och de som inte har förstått deras storhet gör ofta misstaget att inte placera deras förkunnelse i den tid och miljö de verkade.

    I vår tid kan det t o m inom populärkulturen någon gång glimta till ett budskap som påminner om en profan variant av Johannes Döparens, eller vad sägs om följande rader av Björn Afzelius: Vakna upp, fatta mod, börja se dig omkring! Bli inte en av dem som bara står där sen och säger att jag visste ingenting…. Ogräset växer och frodas, så slipa och vässa din kniv…. Vakna upp, fatta mod, börja se dig omkring! Så du kan säg till dina ungar när de frågar dig en gång - att du var en av dem som stod emot.

    Varför förkunnade Johannes Döparen ute i öknen? Varför höll han inte till inne i Jerusalem där han skulle kunna nå så många fler? Kanske var det för att hans budskap därinne skulle drunkna i bruset från alla andra budskap i den stora staden, kanske var det för att själva miljön där han förkunnade var en del av hans budskap!? Hans budskap var så radikalt att det krävde en radikalt annorlunda miljö för att kunna uppfattas!

    Höstens andra kulturkväll var nu i fredags då vi var några stycken som såg operan Karmelitsystrarna. Originalberättelsen, med verklighetsbakgrund, handlar om ett kloster i Franska revolutionens Paris. I mellanaktssamtalet kom vi att tala om kloster i allmänhet - i vilken mån det kan vara befogat med klostermiljöer idag. Och jag tror att den sortens miljöer behövs mer än någonsin just idag - just för att åstadkomma den ökenmiljö som Johannes Döparen använde för sin bättringsförkunnelse. Gemensamt för öknen, klostret, och retreaten är ju att det är miljöer som begränsar antalet intryck som når mig. Och om det någonsin funnits behov av att freda sig mot signalbombardemang så är det väl idag! Inte minst så här en vecka före jul när brevlådan dignar av reklamblad och varje offentlig plats är uppfylld av köpglada julklappsletare och nostalgisuktande glöggdrickare. Och mitt i denna hysteri av julförberedelser lockas vi ut i öknen, till en stunds stillhet tror vi, Stilla Natt i vackert körarrangemang och några Christmas Carols som talar om barnet i krubban…

    Det var väl vad vi hade väntat oss när vi lämnat larmet därute och satt oss i kyrkbänken, men istället får vi en spottloska i ansiktet: huggormsyngel!, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi är ju kristna, vi går ju i kyrkan, vi har ju kristna värderingar! Jag säger er att Gud struntar i era värderingar så länge de bara är värderingar och inte liv! Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.

    Ursäkta utbrottet - men det var ändå bara Johannes Döparen i Lightversion, inte så kryddstark som det gräshopps ätande originalet. För honom i original skulle vi nog inte tåla här i mellanmjölkens land - vi har ju så svårt för det extrema, annat än som underhållning. Om någon i vår lagommiljö blir för radikal, och glömmer den där ironiska glimten, så blir han bara pinsam, pinsam och knäppgöks förklarad.

    Det är särskilt ett Jesusord som kommer för mig när jag läser om Johannes Döparen. Luk 6:43-46 Ett bra träd bär aldrig usel frukt, inte heller bär ett uselt träd bra frukt. Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar inte fikon på tistlar eller druvor på törnbuskar. En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av .Varför säger ni 'Herre, herre' när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger?

    "En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd" Frågan jag ställer mig är: vad fyller vi våra förråd med? Vi som lever i en tid då skräpkulturen tränger in i nästan varje vrå av våra liv, vi blir ju impregnerade av allt det mer eller mindre oförargliga skräp som ständigt omger oss. Och denna impregnering pågår utan att vi är medvetna om den, utan att vi medvetet valt det blir våra mentala förråd överfyllda av nonsens, av tillfällighetsartiklar, av sådant som helt saknar bestående värde.

    Är det då så konstigt om vi plötsligt upplever oss förvirrade, vilsna och felprogrammerade?! Visst kan man ibland äta skräpmat, men man kan inte leva på det! Som den där konfirmanden som inte gillade maten på Taizé och istället livnärde sig på chips och läsk under ett par dar - han blev riktigt dålig! Så dålig blir man inte av chips och läsk - om man inte samtidigt försummar att äta riktig mat. Och precis så är det väl i vår kommersialiserade skräpkultur: om min själ bara göds med underhållning så har jag till slut inget verkligt att hämta fram ur några goda inre förråd. Jag får andliga bristsymptom och jag skulle vilja påstå att hela vår västerländska kultur lider av alldeles uppenbara andliga bristsjukdomar, kanske minst lika allvarliga som tredje världens fysiska bristsjukdomar!

    Om en människa går upp i vikt eller kanske får diabetes så brukar man vända sig till en dietist. Alltså en näringsexpert som kan fungera som rådgivare och sätta ihop en lämplig, näringsriktig diet. Men jag tror att det är lättare att få ordning på maten för en diabetiker än för en överviktig eftersom diabetikern är så smärtsamt medveten om att fel mat är livsfarlig för honom eller henne. För den överviktige handlar det om en mycket mer diffus gräns som är lättare att passera, det handlar om långsiktiga problem som kanske inte gör sig påminda just nu men som ändå är ofrånkomliga om man fortsätter äta som man gör.

    Så som diabetikern fungerar inför dietisten, ungefär så kan en människa i akut livskris fungera inför en själasörjare. Behovet är akut och man är mycket motiverad att ta de råd man får på allvar. Men om det nu är så att jag här framför mig har ett antal andligt lätt överviktiga personer, så är det betydligt mer komplicerat. Särskilt om ni kan konstatera att jag, som något slags andlig dietist, själv verkar lida av viss andlig fettbildning och därmed inte är något lysande föredöme. Hur ska vi kunnas motivera oss till en mer näringsriktig andlig diet om vi mår hyfsat bra för tillfället? Det är mycket svårare att stoppa en långsam, smygande förändring än att stoppa en radikal, plötslig förändring! När det gäller den fysiska skräpmaten har det redan gått ut larmrapporter om stillasittande, hamburgerätande, dataspelande barn och ungdomar som gör allt sämre ifrån sig i skolgymnastiken. Men när det gäller den andliga skräpmat som länge sipprat in i oss genom allt fler kanaler, så hör vi inte samma larmrapporter. Visst - någon gång läser vi om det ökande bruket av antidepressiva medel och om ett ökat antal självmord bland barn, men det är sällan som man drar några slutsatser som gäller vår andliga miljö.

    Så visst behöver vi en radikal andlig dietist som Johannes Döparen också idag. Hans fysiska gräshoppsdiet kan vi hoppa över men den andliga diet han förkunnar är lika oundgänglig idag som då. Vad är det då han säger? Jo, han talar om omvändelse och han pekar mot Jesus. Han ger också konkreta råd till enskilda människor - den som har två skjortor ska ge bort den ena o s v. Det första steget kan alltså vara en yttre handling, olika för var och en, en yttre handling som markerar första steget mot en omvändelse som gäller såväl det andliga som det fysiska livet! Låt oss leta efter den handlingen i våra liv - handlingen som kan bli ett första steg på en ny resa, en resa som kanske tvingar dig till en 180-graderssväng, den kallas i så fall omvändelse!

    AMEN