Julkrubban i Stensjökyrkan 2000 NÄSTA>
Stefan Risenfors

 

GT-text ur Bibel 2000 - Jes 9:2-7
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.
De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta.

Predikan
Varför är julen så gångbar?
Varför har denna gamla kristna fest dragit till sig en så enorm uppståndelse - alla flockas ju kring julen:

  • sångartisterna med sina julskivor
  • teatrarna med sina julkabareter
  • köpmännen med sin julhandel
  • kockarna med sin julmat
  • och så gott som varenda barnfamilj - hur mycket eller hur lite troende man än är - nog firar man julen, åtminstone med julklappar, julmat och julgran!

En möjlig förklaring till det myckna julfirandet här uppe i norr skulle kunna vara att vi behöver en ursäkt för att tända ljus i vintermörkret. Eftersom julen ger så många anledningar till att tända ljus, så får den en så enorm attraktionskraft. Men den förklaringen räcker ju inte eftersom julen firas i alla världsdelar, också på södra halvklotet där det nu är som ljusast.

Kanske har det ändå nåt med Jesusbarnet att göra, för oss i kyrkan är det ju slående hur vi plötsligt, i början av december, har mer än dubbelt så mycket folk i kyrkan. Och hur många är det inte som gör sitt enda årliga kyrko-besök just under jultiden! Kanske finns det nåt som attraherar nästan alla i det där lilla barnet i krubban. Också de som inte tror att han var Guds Son - kanske finner också de här en berättelse, som lindar sig kring deras hjärtan och som väcker en djupt slumrande känsla, som man kanske inte ens visste att man ägde. Kanske är det så att mot det där lilla försvarslösa barnet har man inga försvar. De där psykologiska sköldarna som fungerar så väl mot präster och pastorer, mot evangelister och överfromma grannar, de sköldarna tar han sig förbi eftersom han kommer en annan väg in i hjärtat. Ett barn helt utan egna anspråk - visst, i hans omgivning finns det redan från början alldeles enorma anspråk på honom - änglar, herdar, vise män - alla gör de anspråk på att han inte bara är den nyfödde judakonungen, utan något mer, kanske rent av Guds egen son! Men själv har han inga anspråk, han bara ligger där totalt oberörd av all uppståndelsen, precis som vilket nyfött barn som helst!

Och kanske är det just för att han inte har några egna anspråk som han passerar alla våra sköldar och försvar och når ända in i hjärtat, eller vad vi nu vill kalla de där innersta ömtåliga landskapen, där vår djupaste längtan strövar omkring som ett skyggt djur.

 

  • I motsats till många evangelister provocerar Jesusbarnet ingen!
  • I motsats till många profeter ifrågasätter Jesusbarnet ingen!
  • I motsats till många predikanter manipulerar Jesusbarnet ingen!
  • I motsats till många fromma radikaler hotar Jesusbarnet ingen!

Han är inte någon som man känner att man behöver höja garden inför, han är inte någon som vill pracka på mig nånting. Nej, han är bara ett litet försvarslöst barn, som kanske rent av behöver mig. Hans litenhet gör mig stor, hans utsatthet gör mig trygg, hans försvarslöshet gör mig avslappnad! Och därför får han fri passage, på vägar som vi glömt att barrikadera, fri passage ända in i ditt och mitt allra heligaste. För kyrkan skulle detta kunna innebära att det inte är våra putsade fasader och våra färdigformulerade formler som är vår styrka, utan vår osäkra fumlighet, vår stapplande medmänsklighet och våra stammande, trevande försök till svar. Där, i vår svaghet, ligger kanske vår styrka. En styrka som inte är vår, utan som är en lånad styrka från honom som behövde låna vår svaghet för att komma oss nära!

Som kyrka avkrävs vi ofta svar, och man kräver raka, tydliga besked - vad tycker ni egentligen om kvinnliga präster? om homosexuell samlevnad? om aborter? om genmanipulerad mat? om Europeiska Unionen? o s v. Och visst behöver vi bland vara mycket tydliga med att hävda bibliska stånd-punkter i en förvirrad värld. Problemet är att vi sällan är eniga och att det blir en massa individuella kyrkliga röster, som med lika stor övertygelse kan hävda helt motsatta ståndpunkter. Och oavsett vilken ståndpunkt man förfäktar och oavsett om man skulle få med sig hela kyrkan på den linjen, så finns det en stor fara med alla dessa svar, hur korrekta och bibelförank-ra-de dom än är! För den som tycker annorlunda blir svaret nämligen ännu en ursäkt för att slippa lyssna till kyrkan. Och för den som instämmer kan svaret bli en bekräftelse på missuppfattningen att kyrkan är nåt slags åsikts-maskin vars främsta uppgift är att förse samhället med god moral och sunda levnadsregler.

Nu var ju Jesus inte hela livet ett värnlöst barn, utan han växte upp till en obekväm sanningssägare och stundom hänsynslös provokatör, som skaf-fade sig fiender bland de allra mäktigaste i samhället. Men om nån kvälls-tidningsreporter hade stuckit upp en intervjumikrofon i hans ansikte och frågat vad han tyckte om samarier eller om den romerska ockupa-tionen, så är jag ganska säker på att han inte hade svarat eller möjligen gett ett svar som riktade frågan tillbaka på frågeställaren. Det slående med Jesus är att han inte låter sig insorteras i sin tids åsiktskategorier och partier - varje fålla blir för trång för honom, varje trendsanning blir för liten för att han ska kunna ansluta sig!

Om det är så att den nyfödde Jesus inte gör motstånd mot allt det vi vill fylla honom med, så gör alltså den vuxne Jesus extremt mycket motstånd och kanske är det därför resten av kyrkoåret inte är lika populärt som julen. Men är det verkligen så att den nyfödde Jesus bara är ett tomrum som motståndslöst låter sig fyllas med vår längtan, våra projektioner. Jesus-barnet som en projektionsduk alltså - den där rena, vita ytan är alltid lika mottaglig för våra bilder och önskedrömmar! Inte konstigt att han är populär!

Kanske är det så att vi försöker göra på samma sätt med den vuxne Jesus. Men eftersom han gör motstånd mot våra formpressningsförsök, eftersom han vägrar att gå våra ärenden och bli vår ständigt lika lojale bundsförvant, så överger vi kanske honom. Eller också riktar vi vår frustration mot den kyrka som vi tror förvanskat Jesus. Eftersom vi inte känner igen det med-gör-liga Jesusbarnet i den omedgörlige vuxen-Jesus, så tror vi att det är kyrkan som förvanskat honom. Vi tror att det är kyrkan som har skapat det där motståndet som han gör mot våra bilder av honom, och så tar vi avstånd från kyrkan. Möjligen gör vi ett eget privat försök att låta våra drömmars Jesusbarn tala med den vuxne Jesus röst. Och visst, nog duger han som tröstnalle så länge livet inte gör oss allt för illa, för då rasar denne låtsasjesus lika lätt som vi, han var ju inte verklig utan bara en uppblåst tankeprodukt av våra drömmar och projektioner!

Men för den som vill bevara sina illusioner finns det en lösning till - man kan försöka bortse från den obekväme, utmanande Jesus och rikta sina projektioner mot Gud Fader. Visserligen gör Gud Fader lite mer motstånd än jesusbarnet, för det finns ju ändå en hel del utsagor om Gud i Bibeln. Men om man klipper av lite trådar och lösgör Gud från sin bibliska belastning så kan Gud bli tillräckligt obestämd för att kunna fungera som projektionsduk, tillräckligt upphöjd och tillräckligt vit - som projektionsdukar brukar vara. Och med denna allmänreligiösa gudsbild kan jag överföra att mina julkrubbeprojektioner på Gud själv. Jag får då precis den Gud som jag vill ha, men knappast den Gud jag behöver!

Men tänk om vi den här gången inte skulle överge Jesus där i krubban, utan följa honom genom hans uppväxt och vuxenliv, hela vägen fram till det mest omedgörliga av allt - korset på Golgota! För barn räcker det gott med ett motståndslöst jesusbarn i krubban, men för den vuxne krävs det en vuxen Jesus för att han ska bli väsentlig och relevant. Väx upp med Jesus, tro inte att din oreflekterade barnatro någonsin kan bli relevant i ditt vuxenliv! Ett vuxenliv kräver en vuxentro, som visserligen kan ha tydliga rottrådar till barnatron, men som också rymmer den Jesus som gör mot-stånd, som utmanar men som samtidigt är den ende som kan befria dig!

Stanna inte i krubban utan följ med oss här i kyrkan genom hela kyrkoåret, utsätt dig för Fastans mörkervandring, Påskens glädjeexplosion, Pingstens hänryckning, Trefaldighetstidens lärjungavandring och Allhelgonatidens evighetshopp! Om du sen, efter ett verkligt genomlevt kyrkoår, vid nästa Julafton, fortfarande tycker att det räcker så väl med den Jesus som ligger i krubban. Om du fortfarande tycker det efter ett år, så lovar jag att offentligt bränna denna predikan!

AMEN