Kristus är uppstånden...

Kristi Himmelsfärds dag, första årg. 2018-05-10 NÄSTA>

Gökotta kl 07.00 i Gunneboparken

 

Episteltext  - Apostlagärningarna kapitel 1, vers 1 - 11

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galiléer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

SÅ LYDER HERRENS ORD!

 

Predikan

Följ mig – det verkar ha varit Jesu stående uppmaning när han mötte nya människor. Det var med de orden han kallade sina lärjungar. Det var de orden han riktade till den rike ynglingen som påstod sig ha uppfyllt alla budorden: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig!” (Mark 10:21)

 

Men så kommer då slutet av Jesu jordeliv – en sista gång upprepas den där uppmaningen när Jesus ber några av lärjungarna följa med honom till Getsemane trädgård samma natt då han kommer att arresteras. Jesus begär inte att lärjungarna ska följa honom in i hans lidande, han begär inte att de ska bära hans kors – in i döden går han ensam.

 

När han sedan uppstått och möter dem på himmelsfärdsberget så säger han inte följ mig. Himmelsfärden är hans egen medan lärjungarnas uppdrag finns på jorden.

 

Vi har under hösten, vintern och våren haft samtalskvällar i Stensjökyrkan om en alldeles underbar Jesusbok av en jesuit som heter James Martin. Han berättar i ett av de sista kapitlen om hur jesuitordens grundare Ignatius av Loyola år 1523 besökte en kyrka på Olivberget utanför Jerusalem, en kyrka med en sten där det fanns avtryck av två fötter. Enligt legenden var det det avtryck som Jesus lämnat efter sig vid sin himmelsfärd.

 

Vi kan småle åt den sortens berättelser och det gjorde också författaren men vi kan samtidigt konstatera att den upplevelsen kan ha varit avstampet om inte för Jesu himmelsfärd så för hela den ignatianska rörelsen som 500 år senare fört en jesuit till påvestolen och fortsätter att inspirera inte bara tusentals ordensbröder inom jesuitorden, utan också miljontals kristna både i och utanför den katolska kyrkan. Kanske började alltsammans när den avdankade och svårt krigsskadade fd soldaten Ignatius 1523 stod där vid de påstådda fotavtrycken efter Jesus. Han var i sitt desperata andliga sökande på en totalt misslyckad pilgrimsresa till Jerusalem där han blev stoppad och hemskickad av franciskanerna som inte alls ville ha honom där. Han som trott att hans livsuppdrag var att verka som missionär i Jesu eget land, han fick slokörad återvända hem till Spanien. Men kanske var det detta fiasko tillsammans med en väldigt naiv tro på att de där fotavtrycken verkligen var äkta – kanske var det de upplevelser som förde Ignatius fram till det som blev hans verkliga livsuppgift – grundandet av jesuitorden.   

 

Det vi märker är alltså att ibland kan berättelser, myter och legender i sig ha en kraft som överträffar det mesta som faktiskt har hänt i den yttre verkligheten. Det andra vi kan konstatera är att det som ser ut som ett misslyckande kan rymma fröet till den totala framgången. Men i båda fallen är det tron som gör skillnaden. Själva tron på legenden och tron på att misslyckandet, som i Ignatius Jerusalemfiasko, inte är till för att stoppa oss utan för att korrigera oss – visa oss en annan väg än den vi hade trott var vår väg.

 

Jag är övertygad om att det bland er som lyssnar på mig just nu både finns dom som tror att det faktiskt gick till på det där viset med Jesu himmelsfärd och dom som vägrar tro på det bokstavliga innehållet i berättelsen om en människa som stiger som en ballong upp emot skyn. Själv har jag en uppfattning nånstans mitt emellan men låt oss titta på de båda ytterkanterna för båda uppfattningarna ryms och bör rymmas inom vår kyrka för så pass högt i tak har vi i Svenska kyrkan.

 

Samtidigt finns det faror med båda dessa uppfattningar. Faran för den som tolkar bokstavligt är att man stannar vid den bokstavliga tolkningen och därmed missar en hel massa symboliska övertoner som berättelsen också kan rymma. En annan fara med den bokstavliga tolkningen är att den kan vara uttryck för en krampaktig, tillkämpad uppfattning som en gång kan komma att kollapsa när man börjar tillämpa det kritiska tänkande som vi använder i de flesta andra sammanhang.

 

Den som tolkar symboliskt, å andra sidan, hamnar lätt på ett sluttande plan där allt som påstås om Jesus till slut blir betraktat som myter och fantasier och då hamnar man i ett läge som kan liknas vid en bergsklättrare som fruktlöst söker efter fäste på en slät bergvägg. Vi konstaterade ju att Ignatius behövde tro på den där naiva legenden om fotavtrycken för att den skulle betyda något i hans liv. På samma sätt som bergsklättraren behöver en liten ojämnhet för att få stöd för sin fot behöver din tro något som tål att bygga sitt liv på – en faktisk verklighet eller åtminstone en övertygelse som öppnar för att tvivla på sitt tvivel. Även om du fortfarande avvisar just den här berättelsen som en påhittad legend så behöver du någonstans ett kanske för att kunna gå vidare…

 

För det är precis vad det handlar om – att gå vidare. och då är vi tillbaks där jag började med Jesu återkommande uppmaning: Följ mig! Oavsett om man stödjer sig på ett kanske eller på en bergfast bokstavlig tro så är utmaningen att inte stanna i berättelsen utan lyda den där uppmaningen från Jesus: Följ mig!

 

Men just idag står då vi där lika handfallna som lärjungarna. Han är försvunnen ur vår åsyn – hur ska vi då kunna följa honom? Svaret ger Jesus tidigare i dagens episteltext när han utlovar den helige Ande. På Pingst­dagen uppfylldes löftet och där förvandlades 11 uppgivna trasor till lärjungar till trosvissa apostlar som lade grunden till en tro som idag omfattas av kanske ett par miljarder människor.

 

Men den helige Ande är tillgänglig också för oss så därför är det möjligt också för oss att svara på den där uppmaningen: Följ mig! Anden talar redan till dig genom tusen små vinkar i ditt alldeles vanliga liv, genom samvetets tysta viskningar och genom de där alldeles äkta känslorna som du och jag bär på. Lyssnar vi till de känslorna? Avkodar vi dem för att hitta känslan bakom känslan – ja, då närmar vi oss det sätt att leva som den helige Birgitta försökte lära oss: herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den! AMEN   - psalm 359 – alternatim (kollekt)