Efterföljelse

 

6:e sönd eft tref. första årg 2018-07-08

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

Gammaltestamentlig läsning – 3 Mos 19:1 - 2 och 13 - 18

Herren talade till Mose: Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig. Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren. Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.

 

Epistel – 1 Petr 1:13-16

Var beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: 'Ni skall vara heliga, ty jag är helig.'

 

Evangelium – Matt 5:20-26

Jesus sade: Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Ni har hört att det blev sagt till fäderna: 'Du skall inte dräpa'; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.

 

Predikan

I fredags kväll flög min fru och jag luftballong för första gången. På bilden ser ni piloten och till vänster om hans finger skymtar  ni Kungsbackafjorden.

Det var en märklig känsla att sväva omkring 500 meter över landskapet. 13 personer i en liten korg. Ja, den var ju inte så liten eftersom det fanns ståplats för 13 personer men den kändes väldigt liten i det oändliga lufthavet. Eftersom vi drev med vinden var det helt stilla och tyst bortsett från lågmälda samtal mellan passagerarna, avbrutna av dånet av brännaren som slogs på lite då och då. Det var en känsla av overklighet att befinna sig däruppe.  Det kändes på nåt sätt som att vi 13 var ensamma i universum. Jag fick för mig att 13 skeppsbrutna i en livbåt mitt ute på havet skulle kunna känna på samma sätt. Bortsett från att de flesta liksom vi kom i par med någon, så var gruppen helt slumpmässigt sammansatt, helt enkelt de som råkat boka just den här flygningen. Vi kände ingen av de andra men just där ensamma i det väldiga lufthavet fanns bara vi, vi som nyss var främlingar för varandra.

 

På något sätt blev den där lilla gruppen för mig en symbol för hela mänskligheten – vi som råkar leva på planeten Jorden just nu, vi som råkar dela livstid, åtminstone delvis. Och precis som vi 13 delade en flätad korg och precis som ett antal personer i en livbåt sitter i samma båt, så sitter också vi, just nu nästan 8 miljarder levande människor, också vi sitter i samma båt eller hänger i samma korg.

I den där ballongkorgen blev det uppenbart att vi var utlämnade åt varand­ra, beroende av varandra. Vi var ju så nära varandra och så utsatta – häng­ande i några snören långt upp i det där oändliga lufthavet, trotsande tyngd­lagen med hjälp av några tusen kubikmeter uppvärmd luft. Jag fick en flashback till när jag var liten och åkte i det gamla pariserhjulet på Lise­berg. Där satt man helt öppen med låga ryggstöd ut mot avgrunden. Någon som vi delade gondol med börjar snurra kraftigt på gondolen för det kunde man göra genom att dra i ett förkromat räcke i mitten. Åtminstone minns jag det så. Jag minns hur rädd jag blev när gondolen började snurra och gunga. Men jag vågade inte säga till för jag kände ju inte de där andra…

 

Men det där otäcka minnet försvann snabbt för jag kände mig mycket tryggare här uppe i luftballongen med de här 12 andra medmänniskorna. Ja, jag som har lite höjdrädsla kände mig ändå fullständigt trygg däruppe i stillheten 500 meter över marken. Jag hade ju kunnat få samma känsla som där i pariserhjulet, en skräck över att någon plötsligt skulle börja göra nåt konstigt och farligt där uppe i korgen. Men det blev precis tvärtom – de var ju inga motmänniskor som ville mig något illa, de var ju medmänniskor som bara ville mig väl. Ja, det handlade inte om de ö h t utan om vi, något ”de andra” fanns inte däruppe i korgen. Ja, jag fick någon slags öm känsla för oss som var samlade i korgen – vi blev ett vi, vi främlingar blev ett helt nytt vi eftersom vi var så ensamma och utlämnade – så små och sårbara i det väldiga lufthavet.

Av de där nära 8 miljarderna människor på jorden så är det kanske några dussin eller några hundra som direkt påverkas av hur du eller jag lever våra liv. Det är människor som vi träffar regelbundet. Men om vi räknar med också indirekt påverkan så är det rent av så att alla 8 miljarderna påverkas av hur du och jag lever våra liv. Klimathotet som ni påmindes om i senaste församlingsbladet är bara ett exempel på hur vi delar samma ekologiska livsrum där mina koldioxidutsläpp bidrar till att smälta isar, skapa öknar på vissa håll och orsaka översvämningar på andra ställen.

 

I dagens evangelium påmindes vi om att vi är varandras, vi tillhör varandra, vi är varandras livsmiljö. Inte bara i ekologisk bemärkelse utan också på ett helt annat plan. Jesus sa ju i evangeliet:

Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.

 

Det handlar alltså inte bara om handlingar och ord. Nej, den där livsmiljön som vi alla delar handlar också om vad vi tänker om varandra. Jesus uppmanar ju oss att erinra oss alla våra konflikter och göra allt vi kan för att försonas. Exemplet han ger är ju en man som är på väg till templet för att frambära ett offer. Först ska han försöka försonas, sedan kan han komma med sitt offer. Hela tanken med offer kan låta märklig för oss och offerkulten har ju aldrig funnits i kristendomen. Jesus fördömer aldrig den judiska offerkulten men däremot relativiserar han den flera gånger. Det är som att han vill säga: använd vilka religiösa ritualer ni vill om det hjälper er att uttrycka något, men kom ihåg att ni gör det för er själva, inte för mig. För det offer jag vill ha är något helt annat – det är att ni börjar visa varandra kärlek.

 

Och då börjar det alltså med våra tankar och det har Jesus konstaterat redan tidigare i evangeliet när han säger: Den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom!

 

Men jag vill återvända till luftballongen och till sist använda den som en metafor. I fredags behövdes en brännare för att värma upp luften så att ballongen orkade lyfta oss. Jag sa ju tidigare att jag i fredags där uppe i korgen associerade till hela mänskligheten – vi 13 i korgen var en symbol för alla människor på jorden – vi delar inte en korg men vi delar en planet. Vi är fast här på ett litet stoftkorn i universum, för större än så är inte jorden när vi tänker på hela kosmos. Hela vår tillvaro vilar på några kända och förmodligen många okända fysikaliska konstanter. T ex tyngdkraften som beräknas genom den sk gravitationskonstanten som har ett värde som ser ut så här: (6,67384 ± 0,0007) · 10−11 N · m²/kg²

Det är ett antal sådana här konstanter som gör att universum ser ut som det gör och som är förutsättningen för att planeterna troget ska snurra i sina omloppsbanor. De är liksom linorna som ballongkorgen hänger i! På sam­ma sätt med vår egen planet – här finns också en extremt avvägd balans av biokemiska förutsättningar som gjort det möjligt för liv att uppstå. För mig är det där en bild för hur Gud håller hela världen i sin hand. Jag köper helt enkelt inte förklaringen att slumpen på egen hand skulle kunna åstadkomma något så extremt komplicerat och välkalibrerat!

 

Om mänskligheten kan liknas vid passagerarna i en luftballong så är det nu så att vi passagerare håller på att karva hål på den där korgen där vi befinner oss. Några skär loss stycken från golvet medan andra karvar med små knivar i repen som korgen hänger i. Precis så illa är det när vi ser på hur vi människor genom hänsynslös exploatering, vettlös energikonsumtion och spridning av miljögifter håller på att förstöra livsmöjligheterna på den här planeten. Vi sågar på den gren där vi sitter eller vi karvar i repen för vår egen luftballongskorg!

 

Det vi då skulle behöva är att upptäcka det där vi-et som jag upplevde bland oss passagerare i fredags. Då var det också så påtagligt att vi alla behöver varandra för alla fick hjälpa till att göra i ordning luftballongen. Och mitt i allt det där, när vi upptäcker varandra, upptäcker vars och ens gåvor och vars och ens behov och inser att vi alla hör ihop. Då skapas en värme mellan oss och i fredags var det så påtagligt när vi hjälptes åt med att skjutsa varandra efter flygningen – vi tog helt enkelt ansvar för varandra för vi var ju ett vi, vi hade blivit ett vi! Tänk om värmen mellan oss till slut hade kunnat bli så stark att det inte behövdes någon brännare! Jag vill sluta med att läsa en dikt av Ylva Eggehorn som jag aldrig tröttnar på att citera:

 

 

Ett folk  Ur "Han kommer" av Ylva Eggehorn
… men ett folk ska inta landet
där var och en vet vem han är
och har lagt det framför de andras
fötter…

… ingen bär sitt ansvar ensam
ingen lämnas ensam med sin skuld
brödet som delas vid borden är fyllt
av tårar…

… någon sjunger en sång som ska föras vidare
hemligheten fördjupas ju mer den delas
glädjen i allas ögon växer på väg till
den som behövde den…

… ingen blir hel utan att ha speglat
sina dagar och nätter i allas hjärtan
givna till varandra för alltid vi som
förut inte var ett folk…

… fångar i våra egna kroppar och minnen
blir vi aldrig mer efter det som hänt oss
ingen kan vika undan med blicken och säga:
du hör inte till mig…

… brödet som delas vid borden sammanfattar
att vi har tagit emot varandra som gåvor
utrustade med varandra dricker vi vinet
som han gav sitt liv för att
församla oss…

... och när vi vet att vi kommer och går till Fadern
när vi har rest oss tyst i en lugn förvissning
om att förlåtelsen verkligen är vår egendom
genom hans seger…

… då ska vi böja oss ned vid syskonens smutsiga fötter
och vi ska sjunga en ny sång om Fadern och Sonen
och Anden de tre som är ett och ger sina liv
till varandra: Gud är en evig gemenskap…

… ett folk ska inta landet
ska återerövra skapelsen
och lämna den i Faderns händer
att dela ut till fler.