2:a i påsktiden 2014 NÄSTA>
Friluftsgudstjänst på Kvarnbydagen
Påskens vittnen

”Utan tvivel är man inte riktigt klok” (Tage Danielsson)

Evangelium Joh 20:24-31
 
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. 

Inledningsord
Till den här gudstjänsten kommer några av oss från utfrågningen av lokalpolitiker och låt mig därför inleda med en koppling till det politiska livet genom att citera vad den fd kulturministern Bengt Göransson skrev i Helsingborgs Dagblad förra året: I en fjärran forntid, för trettio år sedan, var jag minister, och jag upphör inte att förvånas över en avgörande skillnad i samhällsklimatet då och nu. Då fanns det utrymme för tvivel…

Jag vet inte hur mycket tvivel på det egna partiprogrammet som ni upptäckte hos partiföreträdarna i Kulturhallen alldeles nyss och man kan ju påstå att just i rollen som politiker har man uppdraget att verka mer säker än man är. På det sättet liknar ju politikernas uppdrag prästens – att tala mer för tro än för tvivel. Men jag vill nog hävda att kyrkans partiprogram ger mer utrymme för tvivel än vad de politiska partiprogrammen gör – och enligt Bengt Göransson har det alltså blivit ännu mer av tvärsäkerhet och ännu mindre av utrymme för ifrågasättande av den egna hållningen i dagens politik.

Men hur kan jag påstå att kyrkan skulle vara bättre än politikerna på att ge plats för tvivel? Ja, ett argument för det finner vi i evangeliet för just den här söndagen, 2:a söndagen i Påsktiden. Argumentet är hämtat från Johannesevangeliet och handlar om Bibelns mest berömde tvivlare, nämligen lärjungen Tomas som först vägrade tro att Jesus hade uppstått. Jag ska strax återkomma till honom men jag ska först kratta manegen för honom genom att ta upp en annan tvivlare: Tage Danielsson. Men allra först två sånger:            

Utan tvivel är man inte riktigt klok  … Rubriken för den här gudstjänsten kommer från Tage Danielssons bok ”Tankar från roten” från 1974 och där finns också en pastisch på en välkänd bibeltext – 1 Kor 13 där Paulus skriver om kärleken. Men Tage Danielsson ersätter kärleken med tvivlet och med risk för att än en gång bli anmäld till domkapitlet läser jag nu denna text som av någon möjligen kan uppfatta som en smula hädisk:

Eftertanke  
Jag tror på tvivlet.  
Tvivlet är all kunskaps grund  
och all förändrings motor.  
tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.  
Den som tror utan att först tvivla  
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.  
Och den som tror utan att samtidigt tvivla  
är en föga mindre jublande dumskalle  
och en föga svagare klingande cymbal.  
Tron kan försätta berg  
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.  
Jag tror även på tvivlet efter detta,  
tvivlet som ständigt rättar till  
ständigt ställer frågor  
och skaffar svar på frågorna  
i evigheters evighet.  
Tvivlet förgår aldrig.  
Men profetians gåva, den skall försvinna,  
och tungomålstalandet, det skall taga slut,  
och kunskapen, den skall försvinna.  
Ty vår kunskap är ett styckverk.  
Om jag talade både människors och änglars tungomål  
men icke hyste tvivel,  
så vore jag allenast en ljudande malm  
och en klingande cymbal.  
 
Tvivlet är tåligt och milt.  
Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke,  
det uppblåses icke.  
Det skickar sig icke ohöviskt,  
det söker icke sitt, det förtörnas icke,  
det hyser icke agg för en oförrätts skull.  
det gläder sig icke över orättfärdigheten,  
men har en glädje i sanningen.  
Det fördrager allting, det tror allting,  
det hoppas allting, det uthärdar allting.  
 
Så bliva de då beståndande,  
tron hoppet, tvivlet, dessa tre;  
men störst bland dem är tvivlet.  
 
Eller om det var kärleken.  
Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också.  
Sannerligen säger jag eder?

Så långt Tage Danielsson och Paulus i skön förening. Jag började gudstjänsten med att citera Bengt Göransson som påstod att det finns mindre utrymme för tvivel i dagens politik jämfört med hur det var för 30 år sedan när han var minister. En av dagens politiska sanningar som knappast något parti vågar ifrågasätta, det är att sysselsättning är viktigt, hela riksdagen sjunger arbetets lov och just därför ska vi nu ge plats för ett motsatt budskap när barnkören sjunger: Busy doing nothing…

Predikan

Nu har jag ägnat mig åt att lovsjunga tvivlet en bra stund bara för att dagens evangelium handlar om den tvivlande lärjungen Tomas. Men när jag nu till sist läste berättelsen om honom så märkte ni ju att Jesus sa: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

Här verkar det ju som att Jesus inte var särskilt positiv till tvivel, men jag tycker faktiskt att Jesu handlingar här överröstar hans ord. För han möter ju tvivlaren genom att ge honom precis de bevis som han efterfrågat. Tomas får sticka sitt finger i spikhålen i Jesu händer! Han får de bevis han begärt och på samma sätt tror jag Gud står beredd att ge varje människa just den sortens bevis han eller hon behöver. Somliga behöver omvälvande upplevelser för att kunna tro och får också sådana upplevelser som svar på bön och längtan, medan andra låter sig övertygas av mer stillsamma saker som andras vittnesbörd, egen eftertanke, naturens skönhet o s v.

Men nu var det ju tvivel det skulle handla om och jag tror inte alls att tvivlet är trons motsats. Tvärtom tror jag att det bara är den osäkra tron som är sådär krampaktigt tvärsäker. Den trygga tron har råd att tvivla och att tillåta sig att vara förvirrad där det är motiverat att vara förvirrad. Nu är det ju så att trosvissa, tvärsäkra talibaner hittar vi bakom alla frontlinjer i samhället. Talibanismen är inte alls enbart en företeelse bland bibelfundamentalister utan den finner vi bland politiker, krönikörer, journalister och inte minst bland militanta ateister. De kan ibland drypa av tvärsäkerhet om att Gud inte finns men för dem finns det hjälp t ex genom läkaren och författaren Stefan Einhorn som uttrycker sig ungefär så här om ateism: Mänsklighetens samlade vetande kan liknas vid innehållet i en garderob i en storstad. Att utifrån innehållet i den garderoben bestämma sig för att Gud inte finns – det är helt enkelt inte intellektuellt försvarbart!

De människor som Jesus mötte mest motstånd från, det var inte tvivlarna, utan de tvärsäkra prästerna och fariséerna. De var så cementerade i sina förväntningar på vem Messias skulle vara så när Jesus inte uppfyllde de förväntningarna så kunde han omöjligen vara Messias.

Men tvivel är inte bara positivt. Det finns också ett förtvivlat tvivel, ett famlande tvivel som är ett enda stort nödrop efter en enda fast punkt i universum. Som en drunknande som förtvivlat söker fäste för sina händer och fötter. Och precis så tror jag att det är. För att kunna tvivla och ifrågasätta så behöver vi ha en fast punkt i tillvaron. För mig är den fasta punkten min tro på Jesu kärlek och på Jesu uppståndelse. För om jag är älskad av någon som samtidigt besegrat själva döden, då har jag råd att tvivla på allt annat. Då är det inte så viktigt om han gick på vattnet eller inte, om han föddes av en jungfru eller inte. Tron på en uppstånden Jesus är för mig den fasta punkt som gör att jag kan tillåta mig att vara förvirrad och osäker i allt från homosexuellas rättigheter till dödshjälp och frågan hur vi bäst hjälper tiggarna vid Hemköp.

Förvirring och osäkerhet är en underskattad livshållning i denna tvärsäkerhetens tid. Rätten att tvivla, rätten att inte vara övertygad borde vara en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Förviringen borde vara grundlagsskyddad så att jag inte alltid måste ge ett tvärsäkert svar när Janne Josefsson kommer rusande med sin mikrofon. För tvivlet är kanske det djupaste beviset på att vi är människor, människor med förmåga att ompröva och tänka nytt.

Ur kristen synvinkel handlar tvivlet om att vara öppen för Guds helige Ande. För hur skulle den helige Ande kunna påverka mig i realtid om jag redan bestämt mig för hur allting är eller borde vara? Nej, en kristen är kallad till följsamhet mot alla de små tecken som Gud ständigt ger oss. Vi är kallade att följa, inte stå stilla och inte marschera i förutbestämda rätlinjigheter utan följsamt följa den Jesus som ständigt svek förväntningar och tumlade runt som en glad anarkist över alla religionens och anständighetens små staket!

Så våga tvivla. Våga tvivla också på ditt eget tvivel och våga tro att det finns en fast punkt som ger rum för all god förvirring i det som en gång kommer att visa sig vara detaljer!  AMEN