2:a advent 2001    NÄSTA>
Stefan Risenfors

Evangelium - Luk 17:20-30
T
illfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma svarade Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Till lärjungarna sade han: "Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.

Beredelsetal
I dagens episteltext talar Jakobsbrevets författare om tålamod. Han uppmanar oss till tålamod och jämför med jordbrukaren som lugnt inväntar att regnen ska komma och att det som såtts i marken ska gro. Om man skulle kunna tala om olika grader av kristen mognad så skulle man kunna säga att i det första stadiet blir man ständigt otålig på andra, andra som inte fattar, andra som motarbetar, som är långsamma och tröga och fega. I det andra mognadsstadiet är man inte längre så otålig på andra som på sig själv. Flisorna i de andras ögon är inte längre lika irriterande när man har upptäckt bjälken i sitt eget öga - man ser sina egna brister, ser hur man hela tiden upprepar samma synder, hela tiden återfaller i samma beteende. För den som verkligen går på djupet med sig själv och inte bara flyr från sin egen otillräcklighet, kan det här stadiet bli till den andliga förtvivlan som i själavårdslitteraturen kallas för Andens fattigdom eller Själens Dunkla Natt. I det tredje stadiet av andlig mognad förflyttas intresset från mig själv till Kristus, till vad Han har gjort för mig. Och då finns inte längre rum för otålighet eftersom det som behövde göras redan är gjort, när Kristus tog på sig alla min skuld och dog för den. Låt oss i vår syndabekännelse be om en inre tillit till Gud, en tillit som påminner om jordbrukarens lugna tillförsikt i förvissningen om att fröna gror också när det inte syns något på ytan. Låt oss be om samma lugna tålamod och trygga förvissning om att Gud handlar i mitt liv också när jag inte ser några synliga resultat. Låt oss bekänna och låt oss be om en trygg tillförsikt till vår Herre och Frälsare…

Predikan
Idag känns första Advent avlägsen, tänk att ett enda ljus till kan göra en sån skillnad! Idag känns det mer som Domssöndag, återigen är vi tillbaks i texterna om den yttersta tiden. Allvaret tornar upp sig igen - en dag ska vi få stå till svars för alla dessa dagar som visade sig vara vår stund på jorden.

Dagens evangelium rymmer två direkta citat av Jesus som verkar motstridiga. Först säger han till fariséerna: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er."

Och lite senare säger han till sina lärjungar:
"Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag."

Alltså: kommer Guds rike på ett sådant sätt att man kan se det, eller inte? Först säger Jesus att man inte kan se det med sina ögon eftersom det är inom oss, därefter jämför han med just synligheten i en blixt som lyser upp hela himlavalvet. Nog verkar han tala emot sig själv!

Men kanske ligger lösningen i adressaten. Först talar han till fariséerna och sedan talar han till lärjungarna. Det första yttrandet kommer som ett svar på en direkt fråga från fariséerna. De har helt enkelt frågat honom när Guds rike kommer och enligt våra förutfattade meningar om fariséerna så var säkert frågan ett försök att sätta dit Jesus på ena eller andra sättet. Som de beskrivs i sina möten med Jesus så verkar det ju sällan ligga någon ärlig nyfikenhet bakom deras frågor. Och de får alltså svaret att Guds rike är inom er.

Fariséerna är ju kända för att vara mycket noga med alla yttre bud - inte mindre än 613 bud och förbud hade de ålagt sig själva att följa och som dåtidens talibaner gjorde de också sitt bästa för att tvinga på folket sin strikta lagtolkning. Jesu svar till fariséerna hade kanske som avsikt att få dem att mer se till hjärtat än till det yttre. Jesus anklagade ju ständigt fariséerna för att det var så stor skillnad mellan deras yttre lagobservans och deras inre kärlekslöshet. Därför får de uppmaningen att söka efter Guds rike inte i det yttre utan i sina egna hjärtan. Den underförstådda anklagelsen i Jesu svar blir i så fall att om ni inte har låtit Gud omforma era hjärtan till mer kärlek, så spelar det ingen roll hur duktiga ni är på alla moraliska levnadsregler! Det är ert inre som räknas, försöker Jesus säga - ert inre, er attityd mot era medmänniskor, det är det som betyder något för Gud.

Till lärjungarna säger däremot Jesus att Guds rike kommer att komma på ett så synligt och övertydligt sätt att de inte behöver tveka. Därför behöver de inte bry sig om alla de domedagsprofeter som försöker tyda den yttersta tidens tecken och skapa något slags tidtabell för Jesu återkomst. De kan lugnt strunta i alla lösa rykten och djupsinniga eskatologiska skrifttolkningar, och detta av två anledningar:

·  Dels kommer alltså Herrens dag på ett så tydligt sätt att det inte ges några möjligheter till missförstånd, ingen lär missa honom!

·  Dels kommer Herrens dag som en tjuv om natten, den kommer att ta alla med överraskning.

Men även om det svar som Jesus gav fariséerna var situationsbetingat och hade ett underliggande budskap till just dem, så är det ändå påfallande hur olika Jesus beskriver Guds rikes ankomst. Ryms verkligen två så olika utsagor inom den ram som vi brukar kalla sanningen?

När det gäller den yttre verklighet som fariséerna koncentrerade sig på med sina 613 bud så är ett begrepp som sanning mer entydigt. Och det är väl det som är så lockande med koncentrationen på det yttre - det går att mäta, väga, definiera och kontrollera. Just som den religiösa diktatur som talibanerna upprätthållit under några år i Afghanistan - de koncentrerade sig på de yttre regler som religionen inspirerat till, just för att de yttre reglerna gick att kontrollera. Och är det någonting som diktaturer strävar efter så är det ju kontroll, fullständig kontroll över folket. Men denna strävan gäller inte bara diktaturer, den gäller oss alla - vi har svårt att stå ut med osäkerhet, vi önskar alla kontroll över tillvarons alla områden.

Och detta är en fara som blir särskilt tydlig när det gäller religiositet. Religion handlar nämligen på djupet om så subtila företeelser att kontroll är helt omöjlig. Men eftersom kyrka och församling är befolkade av människor med ett mänskligt kontrollbehov, så blir det lätt så att de kyrkliga institutionerna fastnar i det yttre, det enda de kan kontrollera. Och därmed riskerar vi alltid att hamna i samma dike som fariséerna - där ytan är viktigare än insidan. Och därför är Jesu ständiga tillrättavisningar till fariséerna lika aktuella idag - de gäller dig och mig och vår kristna gemenskap.

I den yttre verkligheten är sanningen alltså ett smalt spår och det är oftast fullt möjligt att konstatera var sanningen slutar och lögnen börjar. Men när det gäller det Guds Rike som Jesus talar om i dagens evangelium så är vi långt ifrån den yttre, definierbara verkligheten. Allt som rör Gud är i grunden omöjligt att definiera i förnuftsmässiga kategorier och språkliga begrepp. Ur vårt mänskliga perspektiv kommer därför Gud alltid att vara fylld av motsägelser, och det är inget konstigt med det. Motsatsen hade däremot varit konstig - om Gud hade gått att definiera i mänskliga begrepp så hade ju religion bara handlat om mänskliga, psykologiska projektioner. Kort sagt: om Gud hade gått att förstå så hade Gud varit en avgud.

Vad jag försöker säga är alltså att när Jesus talar om Guds rike och använder två helt olika beskrivningar så är det en antydan om att den verklighet han beskriver ligger utanför våra mänskliga kategorier. Och då kan också till synes oförenliga beskrivningar rymmas inom samma Sanning. Tänk då om vi kunde låta oss påverkas av Jesu sätt att beskriva andliga ting, då skulle vi inte göra sanningen lika smalspårig som den är i den yttre verkligheten. Om vi erkänner att vi rör oss inom fält där ingen av oss har hela sanningen då skulle samma församling kunna rymma flera uppfattningar också inom frågor som rör bibelsyn, homosexualitet, kvinnopräster, politik och ekonomi. Debatten inom alla de här frågorna rör sig oftast på en mycket ytlig, praktisk nivå - och visst får alla dessa frågor tydliga praktiska konsekvenser. Men om vi kristna vågar konstatera att de samtidigt har förgreningar långt ner i de djupare skikten av vår Gudstro, så skulle vi också kunna acceptera att vi tycker olika - ingen av oss har ju hela sanningen!

Jag vill därför sammanfatta den här söndagens budskap så här: Guds rike finns redan inom oss som en sårbar liten planta, men en dag som vi inte känner kommer Jesus att återvända på ett sätt som inte kan missförstås. Han kommer då att känna igen alla sina plantor fastän de är så olika och…


Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis / han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.
(Psalm 201:5)