2:a advent 2009    NÄSTA>

Högmässa i Stensjökyrkan

Stefan Risenfors

GT-text Jes. 35:1-10
Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig.
Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: "Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er."
Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen,
bäckar i ödemarken. Förbränt land skall bli till sjö,
törstande mark till källsprång. Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa.
Där skall gå en banad väg, den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den. Där finns inga lejon,
där kommer inga rovdjur. Men de återlösta vandrar där,
de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr.

Epistel  Jak 5:7-11
Var tåliga tills Herren kommer. Jordbrukaren ser fram mot att jorden skall ge sin dyrbara skörd och väntar tåligt på höstregn och vårregn. Ha tålamod ni också, och visa fasthet, ty Herrens ankomst är nära. Klaga inte på varandra, bröder, så blir ni inte dömda. Domaren står utanför dörren. Ta profeterna som talat i Herrens namn till ert föredöme i att lida och visa tålamod. Ja, vi prisar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet, och ni har sett hur Herren lät det sluta, ty Herren är rik på medlidande och barmhärtighet.

Evangelium Matt 13:31-34
Jesus lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."
Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat."
Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem.

Predikan
… och han talade enbart i liknelser till dem” Så slutade dagens evangelium, så låt oss börja där. Kapitlet som texten är hämtad från, Matt 13, kallas för Liknelsetalet och där finns inte mindre än åtta liknelser – några på ett par rader medan den längsta, liknelsen om sådden, utgör nästan halva kapitlet eftersom Jesus till den fogar också en uttydning. Det senare är lite unikt eftersom Jesus inte brukade förklara sina liknelser – precis som i dagens evangelium om senapskornet och surdegen som får stå för sig själva, helt okommenterade.

Det verkar finnas ett mönster när det gäller uttydningar av liknelserna och det framgår i Mark 4:34 där det står: Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt. Det här verkar stämma också med Matteuskapitlet för när Jesus gett liknelsen om sådden, eller fyrahanda sädesåker som den tidigare kallades, så skriver Matteus att det var lärjungarna som frågade vad liknelsen betydde och då gav han dem uttydningen. Alltså mönstret verkar vara att i offentliga sammanhang får liknelserna stå okommenterade men i det mera privata tillsammans med lärjungarna kan Jesus ge kommentarer och uttydningar.

Vi kan utgå ifrån att detta är en mycket medveten strategi från Jesus och jag vill nu spekulera i varför han gör så här: När man talar i bilder så myndigförklarar man åhörarna på ett helt annat sätt än när man talar direkt. Bilder är ju öppna på så vis att de lämnar något åt dem som lyssnar – berättelsen är inte färdig utan ett slags halvfabrikat där jag som lyssnar får göra den fullständig. Därmed har jag som åhörare också möjlighet att göra berättelsen till min egen, jag får bidra med ingredienser ur min egen erfarenhet. Av den enda liknelsen uppstår då lika många berättelser som det finns åhörare – alla gör dem sina egna associationer och alla har de sina egna ingångar i texten. Det blir ett möte mellan liknelsen och den som lyssnar och det mötet är helt unikt eftersom alla människor är olika.

Jag tror att vi här är inne på ett oerhört centralt tema i den kristna tron, nämligen inkarnationen - detta att Gud blir människa i en alldeles bestämd tid och kultur. Jesus var ju inte nåt slags allmänmänsklig essens där Gud plockade bort alla kulturella föroreningar och skapade en kliniskt "ren" människa. Nej, Jesus var en jude som var präglad av sin tids seder och föreställningar. Det som skilde honom från sina judiska samtida var att han var fullkomligt fri från synd och att han utöver sin mänskliga identitet hade en annan identitet i det att han också var Guds Son. Men han var inte mindre människa för det. Hade han stått utanför sin tid och sin kultur och varit nåt slags destillerad mänsklighet, så hade han däremot varit omänsklig i sin renhet. Smaklös och livlös på samma sätt som destillerat vatten är smaklöst och livlöst jämfört med det vanliga salthaltiga vattnet.

Här ser vi en parallell mellan Jesus och hans liknelser – när Gud blir människa tar Gud smak av det konkret mänskliga och fram träder Jesus som uttryck för mötet mellan det himmelska och det konkret mänskliga. På liknande sätt tar liknelsen smak av åhöraren som gör den till sin genom att infoga sin egen livsberättelse i den. Och jag tror att också att inkarnationen härigenom ger oss nyckeln till hur vi ska förstå Bibeln ö h t – jag tror på en bibelsyn som befinner sig någonstans mitt emellan en liberal bibelsyn som sätter människan över bibelordet och en konservativ, fundamentalistisk syn som inte ger människan något utrymme ö h t. Denna tredje bibelsyn skulle jag vilja kalla inkarnativ bibelsyn och jag ska förklara vad jag menar med det.

På samma sätt som Jesus kliver rakt in i sin tid och sin kultur och tar smak av den, på samma sätt är bibelordet hemlöst innan det har landat i en alldeles speciell tid och miljö. Det är när bibelordet plockas ner och smaksätts av den jordiska myllan, det är då som det får sin dynamik och sprängkraft. Ett tidlöst bibelord är därför inget Evangelium, inget Guds Ord. Det är i mötet med det mänskliga som Guds Tilltal uppstår. Så länge din Bibel ligger på hyllan därhemma så är den inget Guds Ord, så länge bibelordet förkunnas på ett tidlöst sätt utan att förkunnaren låter det ta smak av sin egen person, sin egen bakgrund och sin egen tid; så länge är det inte Guds Ord utan ett hemlöst budskap som letar efter en landningsbana mitt bland människorna.

Det är alltså i mötet med dig, med dina egna erfarenheter, i mötet med den tid och kultur som du är präglad av - det är där det saliga mötet uppstår. Det befruktande mötet där du märker att varje tid riktar strålkastarljuset mot nya rikedomar i det bibliska budskapet. Men för att man ska kunna tala om ett möte så måste båda parter respekteras och ges utrymme – du måste tillåta Bibeln att ge motstånd och i lika hög utsträckning måste du tillåta ditt liv att ge motstånd, att hävda sig mot bibelordet. Eller, annorlunda uttryckt: Gud har skrivit två böcker till dig, eller kanske snarare två kärleksbrev, det ena är Bibeln, det andra är ditt liv, inte som det var planerat utan som det faktiskt blev! Gud talar genom båda dessa kärleksbrev, framförallt om du låter dem tala med varandra!

Men nu vill jag återvända till liknelserna för att jag tror att liknelser är det enda rimliga sättet att tala om Gud. Just för att de är öppna och just för att de inbjuder till ett möte mellan berättelse och åhörare. Om vi då tar ett steg tillbaks och betraktar vår egen kyrka så kan vi ju konstatera att kyrkan i hög utsträckning är definierad utifrån dogmer – trosbekännelsen, den lutherska reformationens bekännelseskrifter och vår nutida svenska kyrkoordning. Dogmer är närmast motsatsen till liknelser – de är slutna och definierande, sätter upp gränser, slår fast trossatser och fördömer irrläror. De är allt annat än inbjudande och öppna och därför måste vi se dessa dokument i rätt perspektiv – de försöker inte definiera Gud utan bara en alldeles bestämd kyrka, nämligen Svenska kyrkan. Dogmerna talar inte om Gud, utan dogmerna talar om en kyrka som vårdar ett alldeles speciellt fragment i den gigantiska mosaik som vi kallar Gud. Utifrån det perspektivet är det rimligt och kanske helt nödvändigt är de inte är öppna och inbjudande som Jesu liknelser utan slutna och definierande.

Till sist några ord om det som är den här söndagens tema: Guds rike är nära. Liknelserna om senapskornet och surdegen förmedlar ju bilden av en förvandling, en oväntad, överraskande förvandling. Det lilla senapskornet förvandlas vanligen till en ganska oansenlig buske, men Jesus talar om en förvandling till ett stort träd. Redan här öppnar sig liknelsen för olika tolkningar – menar han att Guds rike verkligen är som senapsbusken som vanligen förökade sig i sidled utefter marken. På Jesu tid betraktades senapsbusken närmast som ett ogräs och den kunde i undervegetationen breda ut sig i det fördolda och ta över en hel trädgård om den inte hölls efter. Alltså Guds rike som en subversiv underjordisk kraft som breder ut sig i det fördolda.

Eller menar han att Guds rike är som ett annorlunda senapskorn som inte ger upphov till en oansenlig buske utan till ett stort träd – så stort och triumferande är Guds rike när det bryter fram, en bild av Guds makt!

Eller är han ironisk och menar att kyrkan gör sig större än den är när den bygger mäktiga katedraler och skaffar sig världslig makt och rikedom istället för att finna sig i sin identitet av krypande senapsbuske som förändrar men förändrar nerifrån!

Ni ser – liknelser är verkligen öppna och alla olika tolkningar måste få stå vid sidan av varandra. Men ett grundläggande genomgående tema för såväl senapskornet som för surdegen är förvandlingen – det lilla som inte gör så mycket väsen av sig men som ändå på längre sikt gör stor skillnad – i trädgården eller i brödbaket. Jag menar att poängen här är överraskningen – vi ska inte tänka oss den erfarne trädgårdsmästaren och den vane bagaren som mycket väl vet om slutresultatet av senapskornet respektive surdegen. Utan vi kan tänka oss första gången man var med om den här förvandlingen – barnets öppna nyfikna ögon som kan konstatera den oväntade förvandlingen. Så är det med Guds rike – vi kan göra oss bilder av hur det ska gestalta sig men vi kommer alla att bli förvånade. Därför kan vi bara tala om Guds rike i öppna liknelser – i den öppna liknelsen ryms alla dessa överraskningar. Och jag slutar med ett litet citat från Göran Tunström – ett citat som förföljt mig i många år. ”Vi har en bild men vi får en verklighet” 

Livet går ut på just detta – att kunna släppa bilden och acceptera verkligheten. För många av oss handlar det kanske om en resignation eftersom våra bilder var så orealistiska men när det gäller Guds rike så har jag en känsla av att verkligheten kommer att överträffa alla våra bilder och det har redan börjat. 
AMEN