Ett nådens år

Högmässogudstjänst 1:a advent 2001 
Stefan Risenfors

Särskild predikotext Lukas 4:16-22
Jesus kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig." Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: "Är det inte Josefs son?"

Predikan
Vi lever i ett samhälle där vi dagligen översköljs av budskap - en av det sk informationssamhällets förbannelser är att vi i denna störtflod av information så lätt missar de väsentligheter som är instoppade bland allt det oviktiga och halvviktiga. Eftersom budskapen är så många så måste vi ju sålla - om vi verkligen tog in all den information som vi utsätts för så skulle vi bli tokiga. En av vår tids viktigaste processer är därför urvalet - att välja bland allt det som erbjuds. Och just frågan om urval blir aktuell när man läser dagens predikotext, dubbelt aktuell. Dels slutar den text vi har i psalmboken mitt i en berättelse och det som händer i det utelämnade stycket är att händelseförloppet helt ändrar karaktär. Vi slutade med följande ord: ." Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: "Är det inte Josefs son?" Därefter fortsätter Lukas berättelse: Då sade han till dem: "Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också." Sedan sade han: "Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman." Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.

När man valde ut texter till vårt svenska kyrkoår så har man alltså valt att utelämna det här dramatiska avsnittet, det vällovliga syftet för det här urvalet torde ha varit att man ville fokusera på begreppet Nådens år som ju är rubriken för den här söndagen. Det fokuset skulle man nämligen förlora om man tog med den efterföljande dramatiken, så som jag nu har gjort.

Det var det första exemplet på hur ett urval kan ändra vår uppfattning om verkligheten. Det andra exemplet hämtar vi från Jesu sätt att läsa Jesaja. Det var ju nämligen så att i den judiska synagoggudstjänsten som Jesus här besökte i sin hemstad, så kunde vilken vuxen man som helst kallas upp för att läsa ur Moseböckerna eller Profeterna. Nu ville man väl uppmärksamma att just Jesus Josefsson tillfälligt var hemma och hälsade på och därför fick han läsa profettexten ur Jesajas bok. När Jesus sen läser så gör han precis som den svenska evangeliebokskommittén gjorde - han slutar mitt i en text. Åtminstone verkar det så i Lukas berättelse och det står ju uttryckligen så efter att han läst orden "ett nådens år från Herren", det står: "Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig."

Hos Jesaja fortsätter texten: en hämndens dag från vår Gud. Därefter blir texten återigen enbart positiv och talar om tröst och glädje. Men Jesus verkar alltså göra halt just innan den enda problematiska raden i hela avsnittet. Om det verkligen var så, så gör han alltså ett tydligt urval. Och eftersom han talade inför religiösa människor som var kunniga i skrifterna så var det säkert många som märkte att han utelämnade just orden om hämnden. Och det skulle i så fall kunna förklara varför de reagerar positivt innan han börjar utlägga texten. Lukas skriver: Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och "ljuvliga ord" kan lika gärna översättas med "nådens ord". Kanske var det verkligen utelämnandet av orden om "hämndens dag" som gjorde att de betecknade det som ljuvliga ord eller nådens ord.

Rubriken för den här söndagen är alltså Nådens år och för att kunna uppfatta det kommande året som ett nådens år så måste vi också ägna oss åt en urvalsprocess. Vi kommer alla att under det kommande kyrkoåret möta sådant som vittnar om nåden men också annat som vittnar om hämnden, vreden, lidandet och mörkret. Vi kan välja att fokusera det senare och i vår tid är det inte svårt eftersom medierna redan fokuserar vårt intresse på alla små och stora katastrofer. Men vi kan välja att fästa vår uppmärksamhet på alla de ljusglimtar som finns i allt det mörka och om vi börjar göra det, envetet och systematiskt, så kan hela vår verklighetsuppfattning förändras lika radikalt som urvalet förändrade innehållet i de båda textexemplen vi sett här idag!

Du behöver inte söka efter mörkret eftersom mörkret söker efter dig, så koncentrera dig istället på att söka ljuset i ditt liv. Det ljus som vittnar om en Gud som är en nådens Gud, en Gud som finns i ditt liv varje dag och som väntar på att du ska avslöja hans förklädnader.

Låt mig ta ett enda exempel. Ni som var uppe till midnatt igår kanske såg filmen Priest från 1994 på TV. Det är en mycket stark och omskakande film om en katolsk präst och hans brottning med sin homosexualitet. I filmen finns det också en berättelse om en flicka som utsätts för sexuella övergrepp från sin pappa. Prästen vet om detta från ett biktsamtal men tystnadsplikten hindrar honom från att avslöja något. Flickans mamma är aktiv i församlingen och en kväll när hon är i kyrkan på något slags planeringskväll så säger hon till prästen att hennes dotter är ensam hemma med sin pappa. Mot bakgrund av vad han vet om övergreppen klarar prästen inte av att sitta kvar på planeringskvällen utan drar sig undan till sitt rum där han förbannar Kristus på väggkrucifixet, han förbannar Kristus eftersom han inte har hört hans böner och skyddat flickan.

Men när prästen lämnade planeringen så upplöstes mötet och deltagarna gick hem, tidigare än de brukade göra. Och just för att hon kommer hem tidigare den här kvällen så upptäcker hon sin makes övergrepp på dottern - hon avslöjar honom på bar gärning och man anar att det fruktansvärda bråk som utbryter utmynnar i en skilsmässa som innebär befrielse för flickan.

Efteråt anklagar mamman prästen för att han har vetat men inte sagt något. Hon är oerhört bitter, men när man ser filmen blir samtidigt bönesvaret så tydligt. Just för att prästen inte kan hålla tillbaks sina känslor utan avbryter församlingskvällen i förtid, just därför kommer mamman hem och upptäcker vad som pågår. Så medan prästen omväxlande ber och förbannar Gud för hans passivitet och tystnad, just i samma ögonblick svarar Gud med att låta mamman upptäcka övergreppen. Det är alltså trots allt prästens bön som sätter igång det händelseförlopp som leder till flickans befrielse.

Och även om det här är ett oerhört dramatiskt påhittat exempel så tror jag att det är precis så som Gud ofta handlar, det vi uppfattar som Guds tystnad är i själva verket tider för Guds tysta aktivitet. Vi märker det ofta inte, kanske inte ens efteråt upptäcker vi nåden som gavs oss i det som skedde. Men under hela detta kyrkoår kommer nåden att vara närvarande i ditt liv, men du ser den bara om du letar efter den med förväntan om att finna den!

Jag vill sluta den här predikan med att lyfta fram en liten detalj i predikotexten, en detalj som pekar fram emot kommande söndagar. på sabbaten gick han till synagogan som han brukade… Så stod det i början av texten. Men vad skulle Jesus i synagogan att göra? Vad hade han att hämta där? Jesus var ju ändå Guds egen Son och han visste om att han var det! Vad hade han då i synagogan att göra - vad fick han ut av det, han som redan hade all kunskap? Den judiska synagogsgudstjänsten är en utpräglad lekmannagudstjänst och i en avlägsen liten landsortshåla som Nasaret kunde nästan vilken obildad herde som helst få uppdraget att både läsa och utlägga dagens texter ur de fem Moseböckerna och profeterna.

Jag tror att många svenskar kan tänkas resonera ungefär så här när det gäller kyrkobesök - vad kan den prästen lära mig? Vad skulle jag få ut av ett besök i den kyrkan? Det kan t o m vara så att man föraktar den dumma skock som är enfaldiga nog att offra dyrbar fritid på en gudstjänst varje söndag.

"På sabbaten gick han till synagogan som han brukade"
Jesu eget exempel visar oss att regelbundet gudstjänstfirande handlar om något annat. Det handlar om att ta emot något som är långt större än vad en liten fattig präst kan prestera. Kyrkbänksämbetet kallas det ibland - uppdraget att sitta i sin kyrkbänk troget varje söndag även om predikan skulle vara en katastrof. Kanske är kyrkbänksämbetet det viktigaste ämbetet i vår församling - att höra till den skara som med obruten förväntan kommer till Stensjökyrkan varje söndag kl 10. Att höra till den grupp som är beredd att uthärda ökentiderna eftersom de vet att Gud är minst lika närvarande i öknen som någonstans.

Så, välkomna tillbaka på Andra söndagen i Advent, och på Tredje och Fjärde, och glöm inte att tråkiga predikningar är alldeles utmärkta tillfällen till att låta tankarna löpa i en alldeles egen reflektion och eftertanke - en egen eftertanke som kan hjälpa dig att upptäcka nåden i ditt liv!

NÄSTA PREDIKAN 1:A ADVENT 2004>>