1:a advent 2015     NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Tema: Ett nådens år

GT-text  Sak 9:9 - 10

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.

Epistel Upp 3:20-22

Skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia: Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”

Evangelium Matt 21:1 - 9

När Jesus och hans lärjungar närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: 'Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.' Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: (SÅNG:) 'Hosianna' Davids son! 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' Hosianna i höjden!  

 Beredelsetal

I dagens GT-liga text säger profeten Sakarja:

Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim…
Krigets vapen skall förintas

Om några veckor kommer vi att höra samma budskap på Julnatten när profeten Jesaja talar om den kommande Fredsfursten och hur han ska bryta sönder förtryckarens piska och bränna upp soldatens blodiga stövlar. Jämför det budskapet med budskapet från Frankrikes president Hollande i fredags, när han lovade att franska regeringen ska se till att utplåna de som låg bakom terrorattentatet för två veckor sedan i Paris. Franske presidenten vill utplåna människor medan Fredsfursten vill utplåna krigets alla vapen! Det är skillnad!

Visst är det lätt att gripas av hämndbegär när man ser bilder som de som visades i en rättegångssal i Göteborg nu i veckan – vidriga filmer från hur IS-krigarna skär halsen av sina fångar. Då är det lätt att tänka att dessa brottslingar måste förgöras, utplånas från jordens yta. Men den Fredsfurste som bjuder in oss till detta nya kyrkoår vill vända vår vrede från människor mot vapen.

Utplåna inte människor utan utplåna krigets alla vapen och utplåna all den orättvisa och allt det hat som får människor att göra omänskliga saker. Inför vår syndabekännelse ägnar vi en tanke åt detta med sak och person – har vi lyckats vända vår vrede från person och mot sak? För vi har inte rätt att fördöma någon enda människa som behöver ett nytt Nådens År precis lika mycket som vi själva? Låt oss be och bekänna…

Predikan
Att söka det enkla istället för det förenklade

Världens mest sönderpredikade åsna. Ja så dyker han upp igen, åsnan – precis som varje Första Advent. Vi måste liksom tas oss förbi den där åsnan för att komma in i det nya kyrkoåret. Han står där i porten, envis som en åsna vägrar han flytta på sig, så vi måste gå runt honom. Men han står ju där av en anledning, någon har parkerat honom mitt i porten av nån särskild anledning och det är den anledningen den här predikan ska leta efter. Ja, jag tror faktiskt att Jesus klev av åsnan mitt i stadsporten och att han står kvar där som ett tecken för alla som vill följa honom, så låt oss då söka meningen bakom åsnans tecken.

En åsna är ett lite oansenligt arbetsdjur. Hade Jesus velat imponera och verkligen göda föreställningarna om honom som en traditionell kung, så hade han valt en häst att rida in på. Eller kanske suttit i en triumfvagn efter flera hästar – sådär ståtligt och lite stroppigt som när kungen och Silvia åker vagn i Stockholm vid högtidliga tillfällen. Men Jesus valde en åsna! Och därmed krånglar han till det för oss. Det hade ju varit enklare om han hade valt antingen en häst eller att helt enkelt vandra in i staden som en vanlig Jerusalemsbesökare. Hade han valt hästen hade vi förstått att hans anspråk på oss var att han ville att vi skulle se honom och behandla honom som en traditionell kung. Hade han valt att gå så hade vi förstått att han är en vanlig människa, precis som vi. Men nu gör han nåt mitt emellan och vi blir konfunderade … och det är bra!

Att vara konfunderad är nämligen att vara stadd i uppbrott rent tanke­mässigt. Att vara konfunderad är att vara lite vilsen. Precis sådär vilsen som man behöver vara för att kunna hitta den där magiska gläntan som Tomas Tranströmer talar om. Så här lyder inledningsraderna i dikten Gläntan:

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel

Ja, jag tror att Tranströmer där har fångat något av hemligheten i åsnans tecken, just det där dubbeltydiga i att våga gå vilse för att kunna hitta rätt, hitta hem till den där öppna platsen ”där gräset är underligt grönt och levande.”

En förbryllande, motsägelsefull åsna parkerad mitt i porten till kyrkoåret. En åsna som skapar just den ödmjuka osäkerhet som är kännemärket på all sann religion i motsats till den där trosvissa tvärsäkerhet som just nu predikas inte bara från maskingevärsförsedda pickup-bilar i Syrien utan också från lika tvärsäkra kristna, hinduiska och buddhistiska predikanter. Så låt oss då ta den där parkerade åsnan på allvar och acceptera att den sanning som Jesus vill visa oss i den kommande 61 helgdagarna under det nya kyrkoåret. En sanning som inte betyder att slå sig till ro i den där gläntan, utan målmedvetet men samtidigt tillitsfullt och liksom släntrande söka efter ständigt nya gläntor, för varje glänta är bara en delsanning på vägen mot den stora Sanningen som väntar en gång i himmelen. Men på vägen dit kommer alla sanningar att vara fulla av motsägelser för precis så paradoxalt är livet i motsats till den smärtsamt entydiga döden.

Jag vill sluta med en text som jag fick på Lackarebäckshemmet härom veckan. Jag fick den av en gammal dam som heter Bertinga Nordenberg och som under många år varit aktiv i Fässbergs församling. Det är en beskrivning av en dröm hon hade för många år sedan och den talar i Tranströmers och åsnans riktning. Jag citerar:

Tidigt hösten 2003 hade jag en dröm som förblivit så levande för mig och som funnits med i fortsättningen i allt mitt begrundande av händelserna i världen, i mitt eget land, i min nära omgivning, i Kyrkans liv, i min egen församling, i mitt bibelläsande, och i mina egna ställningstaganden. Den för mig obekväma insikten, att drömmen angår oss alla, och att jag bör dela med mig den, tvingade sig så småningom fram. Kanske inte minst på grund av kommentaren från en 10-årig flickunge, som var en av de första, som jag berättade den för. Hon lyssnade uppmärksamt, sedan sa hon uppfordrande: ”Tror du inte att det var Gud som ville visa dig den där skogen” Jag väljer att här återge drömmen utan ytterligare kommentarer:

Jag drömde, att jag stod och såg mot en skog, som verkade så grön och vacker, när någon bakifrån plötsligt lade sin hand på min axel och sa: ”Jag skulle vilja visa dig den där skogen, vill du följa med dit?” Det ville jag gärna och när jag stod där vid skogsbrynet och just skulle gå in såg den verkligen vacker ut. Grönskan var intensiv, och jag noterade stor rikedom på arter beträffande både träd, buskar och blommor.

Men när jag kommit in i skogen en bit, började jag känna mig obehaglig till mods; den gröna färgen varierade ju inte. Och jag märkte, att alla träd av en viss art såg ju precis likadana ut. Med buskarna förhöll det sig på precis samma sätt. Markens blommor stod i prydliga rader, men varje art för sig, och när jag fick se vitsipporna, som det fanns gott om, då blev jag rädd. De där vackra små söta blommorna, som vi ju brukar uppleva så betagande, där de lyser emot oss liksom utslängda över hela markytan, här stod de istället formerade i en stor fyrkant. Då skrek jag: ”Nej, men … där här är ju inte liv!” ”Nej”, sa min osynliga guide, ”men det är ju så här som ni människor vill ha det.” Med de orden ringande i öronen vaknade jag. Drömmen var slut, men den kom att följa mig ända in i vakenlivet, och har förblivit där.

Så långt Bertinga Nordenbergs dröm från hösten 2003.
 Allra sist skulle vilja läsa åsnans alternativa läsning av Tomas Tranströmers två sista meningar i mitt citat ur Gläntan: Här ligger stora stenar, liksom oordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,… jag kanske tar fel. AMEN